Annons

Andreas Grube:Årgångar kan vara en känslomässig tidsresa

Foto: TT

Vinet som referenspunkt, känslohöjare och tidsmaskin. Lyssnar du till de flesta vinentusiaster så finns det ingen årgång som inte har en spännande historia att berätta.

Under strecket
Publicerad

Det här med årgångar har en särskild plats i vinvärldens bibel. Vi vinnördar älskar att slänga oss med dem, lägga ut texten om den och den årgångens förträfflighet framför en annan, snacka om århundradets vintage och hur länge de olika årgångarna kan utvecklas i källaren.

Problemet är att det inte finns något facit här, att ingen har mer rätt än någon annan.
Årgångar handlar om personliga preferenser och eget tyckande. Somliga gillar de varma årgångarna som tenderar att ge större och kraftigare viner medan andra föredrar svalare årgångar och slankare viner. Dessutom är mängden möjliga avvikelser och variationer många, även när man zoomar in på en specifik region eller by.

Man kan också se på årgången med andra ögon, nämligen som en känslohöjare och en tidsmaskin. Generellt tycker jag att känslor är viktigare än teknikaliteter vad gäller vin, och där fyller årgångar en stor funktion.
Så här: Vi har alla vissa år som förknippas med starka känslor. När våra barn föddes, när vi gifte oss, när en nära anhörig gick bort, när vi fick drömjobbet – eller varför inte året när vi själva föddes.

Annons
Annons

Mina barn är födda 2012 och 2015, och även om jag generellt sett inte är något superfan av, på många håll, varma 2015 älskar jag samtidigt att dricka viner från detta år. För att själva siffran förknippas med något starkt i mig. Vår för tidigt födda lilla älskling, veckorna på neonatalen, och inte minst det lyckliga slutet på historien.

Det kittlar fantasin och perspektivet när man sitter med ett glas vin i handen och tänker på vad som hände i världen just det året som det producerades, och allt som har hänt efteråt.

Och mitt födelseår, 1973, anses av de flesta vara en riktig skitårgång, men att en gång i livet ha fått sippa på en Dom Pérignon från –73 gjorde inte det minsta ont, det kan jag lova.
Kanske är det för att jag alltid gillat historia, men också för att det finns något oerhört fascinerande med vin som tidsreferens, som tidsresa. Det kittlar fantasin och perspektivet när man sitter med ett glas vin i handen och tänker på vad som hände i världen just det året som det producerades, och allt som har hänt efteråt.

En Bordeaux från 1989 – jag gick ut nian och Berlinmuren föll. En riesling från 1929 (herregud, historiens vingar flaxade så hårt att öronen flög av) – Vatikanen blir en självständig mikrostat, första Oscarsgalan hålls och den stora börskraschen i USA inträffar, med allt det förde med sig. Ett portvin från 1882 – 1882! – året då tuberkulosens gåta får sin lösning och Jesse James blir skjuten.

De här exemplen är extrema, men känslan är densamma även i närtid. Som 2004, då min pappa gick bort men då jag också tog klivet och startade eget företag, 2008 för att det var ett av de stormigaste – men också bästa – åren i mitt liv. Och 2012 och 2015 av skäl jag redan nämnt.

Många av oss märker ju också hur tiden bara går fortare och fortare för varje år, och även där kan vinet fungera som referenspunkt: När åren blurras ihop och det är svårt att skilja 2013 från 2014 – vad fick man egentligen vara med om under året, hur var sommaren, vad hände i världen? – kan årgången bli en påminnelse, både om vad som hände då och om tiden som gått sedan dess.

Vad jag dricker just nu? Ett Rhônevin från 2016 – ett år då sommaren var sådär, Trump blev president, jag blev SvD-krönikör, Moder Teresa helgonförklarades och Ukraina vann Eurovision.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons