Annons
X
Annons
X
Kultur
Kommentar

Clemens Poellinger: Arga låtar om Margaret Thatcher

Inom brittiskt kulturliv var man rörande överens om att Margaret Thatcher inte förstod sig på dem. Hon å sin sida klagade öppet på kultursektorns ”välfärdsstat-mentalitet”. Föga förvånansvärt älskade kulturen att hata henne. Satirerna, imitationerna och de synnerligen elaka leranimationerna är oräkneliga.

Inga gav oförsonligare uttryck åt sin avsky än brittiska popmusiker. Från Thatcher-erans gryning år 1980 och en i sammanhanget blygsam uppmaning till avgång i The English Beats ”Stand down Margaret” till strax före dess slut år 1989 då Elvis Costello i ”Tramp the dirt down” föreställde sig dansa på hennes grav, blev hon den mest omsjungna premiärministern någonsin.

Däremellan kom örhängen vars titlar säger allt. Klaus Nomi associerade till den onda häxan i Trollkarlen från Oz i ”Ding dong! The witch is dead” (1982). Mer allmäna tidsbilder från ett glåmigt samhälle i nyfattigdom och kris tecknades av The Jam, The Specials och The Clash under Thatcherepokens mellanår som med en tydlig fiendebild även bidrog till kreativ nytändning för samhällskritisk brittisk populärmusik. Thatcherhatets populärmusikaliska klimax levererades av Morrissey som till publikens jubel krävde ”Margaret on the Guillotine” (1988).

Annons
X

Nidvisorna upphörde inte efter Thatchers avgång år 1990. Billy Bragg ondgjorde sig över hennes fortsatta inflytande i ”Thatcherites” (1996) och Hefner såg fram mot ”The Day that Thatcher dies” (2000). Elva år senare (2011) använde Peter Wylie exakt samma titel till en helt annan låt. Nu när detta frånfälle väl blivit verklighet kan det med dagens genusperspektiv konstateras att övervägande antalet artister som gav full hals åt sitt hat mot Storbritanniens första kvinnliga premiärminister var... män.

Här följer ett urval av låtar om Margaret Thatcher, ett urval gjort av sajten Buzzfeed.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X