Annons

Mats Jansson:Året då Joyce och Proust sågs men inte möttes

Fyra år efter första världskriget exploderade den västerländska litteraturen. Katastrofens omfattning och följder hade bearbetats och ur tidens stora författare strömmade mästerverk som ”Det öde landet”, ”Ulysses” och ”Jacobs rum”. 1922 var också året då seklets två största roman­författare sammanfördes men inte hade något att säga varandra.

Under strecket
Publicerad

James Joyce och Marcel Proust.

Foto: IBL Bild 1 av 1

James Joyce och Marcel Proust.

Foto: IBL Bild 1 av 1
James Joyce och Marcel Proust.
James Joyce och Marcel Proust. Foto: IBL

År 1922 är remarkabelt i litteraturens moderna historia: den 2 februari – på författarens födelsedag – utkom James Joyces modernistiska storverk ”Ulysses”; samma månad fullbordade Rainer Maria Rilke i ett inspirationsrus sina ”Duinoelegier” och merparten av sina sonetter till ”Orfeus”; T S Eliot publicerade i oktober sin epokgörande långdikt ”Det öde landet” i sin tidskrift The Criterion; i oktober utgav Virginia Woolf romanen ”Jacobs rum” där hon övergav sitt tidigare realistiska framställningssätt för ett mer experimentellt berättande; Marcel Proust avled i november och hans ”Sodom och Gomorra II” utkom under året, som tillsammans med den första delen skulle komma att utgöra den fjärde boken i romansviten ”På spaning efter den tid som flytt”. Men inte bara inom littera­turens område utan även på konstens, filosofins och antropologins domäner skedde märkvärdiga saker åren runt 1922.

Annons
Annons

Om flera av dessa kan man läsa i en färsk antologi – ”1922: Literature, culture, politics” (Cambridge University Press) – redigerad av den amerikanske litteraturprofessorn Jean-Michel Rabaté. Han uppfattar de fyra åren efter första världskriget med dess globala mänskliga katastrof som ett slags inkubationstid, en tid för att inventera och bedöma vad som hade förändrats i Europa och världen efter kriget. Om det framtidshopp och de löften om förnyelse som hade spirat före krigsutbrottet nu skulle leda till en ny ordning eller ett nytt kaos.

Om Eliot och Joyce var och en på sitt sätt ödelägger traditionella litterära former, så traderar Rilke klassiska lyriska former som sonett och elegi men gör samtidigt något nytt med dem. Elegierna tvingar språket till dess yttersta gränser genom sitt nydanande bildspråk och via sina djärva intellektuella begrepp, och med sina sonetter strävar Rilke mot en formmässig och metaforisk frigörelse av denna gamla genre. På sätt och vis är detta inte förvånande, eftersom Rilke var väl bekant med Baudelaire och Mallarmé, båda modernistiska föregångare inom sonettgenren. Men Rilke var inte djupt involverad i det tidiga 1900-talets modernistiska rörelser och han tycks ha varit omedveten om Eliot och Joyce, vilket nog delvis kan förklaras av Rilkes självpåtagna isolering under långa perioder.

Antologin bjuder på anekdoten om icke-mötet mellan förgrunds­gestalterna Joyce och Proust, som 1922 träffades på en middagstillställning anordnad av den brittiske konstmecenaten och romanförfattaren Sydney Schiff och hans hustru på Hotel Majestic i Paris. Anledningen var premiären på ryska balettens framförande av Igor Stravinskijs ”Räven" på operan. Schiff var en stor beundrare av de båda prosaisterna och hade kanske hoppats att en själarnas gemenskap skulle uppstå mellan de två giganterna. Mötet som finns återgivet i flera versioner, de flesta av dem baserade på muntliga vittnesbörd och minnen, tycks ha varit kylslaget, konversationen lakonisk, närmast avståndstagande. Proust och Joyce hade i stort sett ingenting att säga och inte heller tycks de ha läst något av varandra. Ett möte som således ägde rum när 1900-talets två främsta romanförfattare stod på höjdpunkten av sina konstnärliga banor: Joyce hade fullbordat och gett ut sitt mästerverk och Proust skrev under året ”Fin” efter den sista raden i ”Den återfunna tiden” och hade därmed slutfört sin monumentala romansvit.

Annons
Annons

1922 är de landsflyktiga amerikanerna samlade i Paris. Ett av bidragen justerar den etablerade bilden av ”the Pound era”, efter titeln på Hugh Kenners standardverk, som en angelägenhet för enbart ett fåtal betydelsefulla män. De expatrierade kvinnorna Sylvia Beach, Natalie Barney och Gertrude Stein gjorde avgörande insatser för att skapa förutsättningar för den litterära modernismens genombrott, vilket också var en social och publiceringshistorisk tilldragelse. Som sådan kunde den inte ha kommit till stånd utan Sylvia Beach som lät publicera ”Ulysses” på trots mot angloamerikanska censur­lagar; Natalie Barney i vars salong ­modernisterna ur ”the lost generation” sammanstrålade; Gertrude Stein som agerade rådgivare åt Ernest Hemingway bland många andra i sin våning på Rue de Fleurus nummer 26.

Paris 1922 var också säte för ett av modernismens mer spektakulära misslyckanden. I januari hade André Breton i brev och pressmeddelanden cirkulerat uppgifter om ”Den internationella kongressen för bestämmandet och försvaret av den moderna andan” som skulle gå av stapeln i mars. Intellektuella från hela Europa skulle samlas till denna konferens som syftade till att förena författare och konstnärer från olika skolor och traditioner för att utstaka en ny riktning för den moderna konsten.

Bretons försök havererade förstås och kongressen kom aldrig att sammanträda. Det hela spårade ur redan med utbrottet av en hätsk offentlig debatt mellan Breton och ledaren för den parisiska dadarörelsen, den rumänske poeten Tristan Tzara, som vägrade att medverka i organisationskommittén och avvisade hela projektet med hänvisning till att detta kollektivistiska försök att förena olika avantgardistiska rörelser gick på tvärs mot dadaismens konstitutiva särprägel och principiella utanförskap. Breton replikerade i nedlåtande ordalag, konflikten eskalerade och kommittén splittrades i olika fraktioner. Surrealismen räknar sedan dess 1922 som sitt födelseår.

Annons
Annons

Avgörande insatser på litteratur­teorins område ägde också rum vid ­tiden. I mars 1922 flydde litteraturteoretikern och socialistrevolutionären Viktor Sklovskij över isen på finska viken till Finland av fruktan för att han skulle arresteras av Tjekan för kontrarevolutionär verksamhet. Året efter Sklovskijs flykt upplöstes Opojaz (Sällskapet för studiet av det poetiska språket) som Sklovskij hade varit med om att grunda några år tidigare och som under denna tid hade hunnit revolutionera litteraturteorin. I själva verket kan man säga att den moderna litteraturteorin uppstod med den ryska formalism som etablerades av Sklovskij och andra framstående ryska teoretiker under dessa år. Man betonade skillnaden mellan poetiskt språk och praktiskt språk och ansåg sig på den vägen komma åt den så kallade ”litterariteten”, det som gör en given text till en litterär text.

1922 är även ett årtal med hög specifik vikt i filosofihistoriskt avseende. Då utkom den engelskspråkiga utgåvan av Ludwig Wittgensteins ”Tractatus Logico-Philosophicus” med förord av Bertrand Russell, allmänt uppfattad som en vändpunkt i filosofins historia. Wittgenstein presenterar ett logiskt konstruerat filosofiskt system som har ett bestämt mål: att finna gränserna för världen, tänkandet och språket. ”Tractatus” var sammanfogad av anteckningar som sträckte sig bakåt till Wittgensteins tidiga år i Cambridge och i synnerhet hans samtal med Russell, G E Moore och John Maynard Keynes om filosofi och logikens grunder. Russells inblandning var avgörande för att få boken publicerad på engelska, men hans ansträngningar var inledningsvis fruktlösa och Cambridge University Press refuserade boken även med Russells imprimatur. Det var inte förrän 1921 när den tyska versionen utkom i Annalen der Naturphilosophie som Wittgenstein och förlaget Kegan Paul kom överens om att ge ut en tvåspråkig version med Russells introduktion som klargjorde dess betydelse för den filosofiska läsekretsen.

Annons
Annons

Filosofihistoriskt innebar tiden under och efter det stora kriget att den marxistiska teoribildningen utvecklades starkt. Ett av antologins bidrag diskuterar marxismens framträdande roll på den intellektuella och politiska scenen under efterkrigstiden och de faktorer som bidrog till detta. Arbetarrörelsen i dess olika politiska schatteringar var en dominerande politisk kraft i de flesta europeiska länder, vilket gav social legitimitet åt marxistiskt tänkande och marxistisk praktik. Den revolutionära situationen i Ryssland, liksom i europeiska länder som Tyskland och Ungern, bekräftade konkret och historiskt trovärdigheten i det marxistiska alternativet. Framväxten av bolsjevismen och leninismen representerade nya former av marxistisk teori och en politisk praktik inriktad mot ­organisatoriska frågor.

Sådana politiska förhållanden och intellektuella tendenser skapade gynnsamma villkor för en förnyelse av det marxistiska tänkande som var ett arv från förkrigstiden. I detta sammanhang ägnas två verk som båda fullbordades 1922 och som publicerades i Tyskland året efter särskild uppmärksamhet: ­Georg Lukács ”Historia och klassmedvetande” och Karl Korschs ”Marxism och filosofi”.

Motsatsernas spel får i antologin konkret kontur. Den högerradikale ­juristen och statsrättsfilosofen Carl Schmitt – häromåret föremål för en gedigen doktorsavhandling i idéhistoria av Hjalmar Falk vid Göteborgs universitet – publicerade 1922 ”Politisk teologi”, där han kritiserar det demokratiska samhället som enbart en fasad för att dölja den suveräna makten. Den inleds med den kusligt profetiska deklarationen: ”Suverän är den som beslutar om undantagstillståndet” och som följaktligen avgör när konstitutionen måste upphävas för att bemöta ett så allvarligt hot mot staten att det faller utanför gränserna för etablerad jurisdiktion. Med detta anspråk föregrep Schmitt inte bara upphävandet av Weimarrepublikens konstitution 1933. Han lade även den ideologiska grunden för Hitlers och nazismens diktatur och anslöt sig konsekvent nog till partiet vid maktövertagandet.

”1922: Literature, culture, politics” är en högst läsvärd antologi. Metoderna och infallsvinklarna mellan bidragen växlar, naturligt nog med tanke på författarnas skiftande ämnestillhörighet. Man rör sig från textanalytisk detaljgranskning till idéhistoriska överblickar, vilket gör framställningen till en instruktiv kartläggning av ett omvälvande tidsskede i 1900-talets historia. Med den amerikanska författaren Willa Cathers ord: ”Världen bröts i två delar 1922 eller däromkring.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons