Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Kristin Lundell: Året då alfahannen dog

Vem hade kunnat tro det? Att en Bondfilm skulle handla om manlig svaghet och att en annan machoprodukt som överlevt sig själv plötsligt gick ett begrava på riktigt. Kristin Lundell ser tillbaka på ett år då många gamla värderingar vädrats ut.

Plötsligt händer det. Det är i slutet av senaste James Bond-filmen ”Skyfall” som tårar börja rinna nedför Daniel Craigs kinder. Något har hänt som gör honom ledsen. James Bond känner efter hur det känns. Han gråter. Det kan inte vara en slump att det är år 2012 som detta sker. Det var snarare helt nödvändigt att uppgradera James Bond till en modern man. En man som inte bara agerar utan också reagerar.

I ”Skyfall” har Bond tappat sin kraft som kvinnotjusare. Han verkar bara vara lagom intresserad av att lägra representanter för det motsatta könet. Dessutom har Agent 007 tappat sin forna fysiska toppform och det förut så smorda munlädret har torkat i kanterna. James Bond anno 2012 är inte längre den fyrkantiga man som han en gång brukade vara. Han är fortfarande vassare på att hantera explosioner och attacker än de flesta av oss, men när det gäller att ha kontakt med sina känslor är han novis.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vem hade trott att en Bond-film i dag skulle kunna säga så mycket om tiden som vi befinner oss i? Samma vinter som ”Skyfall” har premiär meddelade den så ökända grabbtidningen Slitz, förra veckan, att de lägger ner. Det finns inte längre en marknad för machomannen i det moderna samhället. Det är riktigt goda nyheter. En slags årets julklapp till oss alla. Alfahannen har gjort sin sorti, tagit sitt sexpack och gått tillbaka in i grottan. Det måste vara så. För världen måste ständigt utvecklas och gå vidare. Åtminstone försöka att bli lite bättre.

    Annons
    X

    2012 har varit ett intensivt år. Många gamla värderingar har dragits ut ur skåpen för att vädras. Det har varit ett år där politiken dominerat kulturen. Där vi åter igen borstat av frågor som aldrig går att tala färdigt om. Därför att feminism och rasism ständigt måste ses i nytt ljus. Frågan är om vi hade pratat så mycket om det sistnämnda om inte kulturministern hade hamnat mitt i Makode Lindes sluga tårtkalas på Moderna muséet i våras. Det var årets mesta kupp: en handling som, när den intet ont anande Lena Adelsohn Liljeroth lyfte tårtspaden, tvingade oss att ta ställning direkt. Hur hade vi själva betett oss i den situationen? Hur naiva är vi inför vår historia?

    Tårtgate gick i spetsen för otaliga samtal om rasism som skulle följa oss ända fram till slutet av året. Vi har gång på gång tvingats att omvärdera den önskvärda föreställningen om Sverige som ett modernt land. För hur modernt är det att vara så fäst vid traditioner att de till slut blir viktigare än något annat? När det får vuxna människor att bete sig som barn: slå vilt i luften och sparka omkring sig. Uppföra sig som om jorden skulle gå under bara för att Disney bestämmer sig för att klippa om Kalle Ankas jul. Att 96 procent av Aftonbladets läsare i en enkät tyckte att Disney skulle haft kvar den svarta dockan i årets upplaga är egentligen inte så förvånande. Det är ofta de som befinner sig i överläge som tycker sig ha tolkningsföreträdet för hur något uppfattas. Men mänsklighetens facit skrivs hela tiden om. Det går inte att använda traditioner som ett frikort för att få bete sig som om det fortfarande var förr i tiden.

    Högskoleprovets orddelar

    2012: Vet du vad portfolio betyder?

    quiz.svd.se

    2011: Vad betyder polenta och axiom?

    quiz.svd.se

    2011: Vad betyder ordet decimera?

    quiz.svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X