Annons
Recension

49 dagar i bardoArbetarklassens förvandling till hemlös medelklass

Under strecket
Publicerad

Att göra fel leder ibland rätt. När jag bad att få recensera Stefan Gurts höstbok var det för titelns skull, för jag inbillade mig att det var en skildring av författarens vistelse i Bardo, en liten polsk stad nära genom århundraden instabila tyska gränsen.
Staden med den vacklande statstillhörigheten, drabbad av historiens turbulens och nationalismens nycker, speglar ganska väl det övergångsstadium som i tibetansk buddism kallas bardo och inträffar när en människa dör och ännu inte beslutat sig för om hon skall leva vidare, det vill säga underkasta sig reinkarnationens risker, eller om hon väljer att ingå i den stora ljuva tomheten, nirvana. Så Bardo, det jordiska, motsvarar ganska väl det överjordiska, buddistiska.
I den tibetanska dödsboken - som bör läsas för döende - indelas övergångstillståndet bardo i tre stadier: cikhai bardo, dödsögonblicket och förlusten av egot, conyad bardo, tillståndet då syner och minnen av den yttre
världen störtar sig över den döde, samt sidpa bardo, sökandet efter en ny kropp att ta gestalt i.

Annons

I romanen 49 dagar i bardo har Stefan Gurt organiserat sin vindlande berättelse efter dessa tre stadier. Erik Dravl dör, hans medvetande upplöses, färjekarlen på floden som skiljer livet från döden avfordrar honom Myntet. Det han inte äger. Och då kastar sig livet han levt över honom med hela sin svåröverblickbara mångfald.
Vem som skildrar hans liv framgår inte så alldeles klart. Det kan vara han själv, en misslyckad författare men lyckad samhällsmedlem. Men det kan också vara hans son, den i egna ögon likaledes misslyckade Mårten, som håller i berättelsens tilltrasslade trådar, i vilka ett myller av olyckliga individer är insnärjda, folk som i likhet med Mårten, men inte lika klart uttalat, förväntar sig ”litet mer poesi” av livet. En anspråksfull fordran kan tyckas, eftersom poesi inte serveras på en bricka utifrån utan är människans frivilliga tribut till livet.
39 personer står upptecknade i det
författaren illavarslande valt att kalla rollista. Det borde stå 40 eftersom författaren själv är allestädes närvarande, ofta bryter sig burdust in i texten med noter om och referenser till egna och andras verk och med egna kommentarer till händelserna i boken. Denna beskäftiga intertextualitet hindrar läsaren att komma romangestalterna riktigt nära. Författarens påträngande närvaro utjämnar skillnaderna mellan dem, gör dem alla till gråa fallbeskrivningar. Det blir till sist som att plöja igenom en sammansmältning av socialtjänstens personundersökningar och scenariot till en dokusåpa. Men kanske är det just detta som är författarens avsikt, att skapa en satir över denna motbjudande genre. Ett inslag med en dokusåpa som motiv bekräftar min misstanke.

Annons
Annons
Annons