Annons
X
Annons
X

Är Tino Sehgal konstvärldens smartaste man?

Hyllade konstnären Tino Sehgal har fått carte blanche att göra sin största show någonsin i Paris. I Palais de Tokyo görs besökarna delaktiga i skeendet av 300 aktörer. Men när Lars O Ericsson går in i de stora salarna slås han av hur tunn upplevelsen är. Och samtidigt av hur väl Sehgal samspelar med konstmarknaden.

Konstliv
Tino Sehgal har bland annat visats på Magasin III i Stockholm.
Tino Sehgal har bland annat visats på Magasin III i Stockholm. Foto: Palais de Tokyo

PARIS För en konstkritiker kan ett besök på en utställning med Tino Sehgal liknas vid att befinna sig i ett rum där det råder absolut mörker. Och där rummets form och storlek dessutom är okända. Det finns inga orienteringspunkter och man famlar sig fram i ett slags viktlöst tillstånd. Inga av de traditionella kritiska instrumenten för bedömning av konst fungerar. Skälet är att det helt enkelt inte finns några fysiska arbeten att bedöma. Salarna på Palais de Tokyo – tillsammans en yta på 13 000 kvm – är tomma. Det enda man ser, förutom de grå eller vitmenade väggarna, är några personer som står, sitter, ligger eller rör sig i rummet.

Men inramningen är alltså en konstinstitution, varför manifestationen i fråga icke desto mindre gör anspråk på att vara konst. Sehgal själv hävdar rentav att hans verk skall betraktas som bildkonst (visual art). Men är de det? Andra konstnärliga kategorier tycks ligga närmare till hands: teater, dans, performance.

Sehgal, född i London 1976, men uppvuxen i Düsseldorf och Paris, har en bakgrund i just dans. Han dansade på 90-talet i Jérôme Bels och Xavier Le Roys experimentella danskompanier. Han skapade även ett eget verk med titeln ”Twenty Minutes for the Twentieth Century”. Detta framfördes på Moderna museet i Stockholm år 1999. Naken utförde Sehgal en serie koreograferade rörelser i 20 olika dansstilar, allt från Vaslav Nijinskij, George Balanchine till Merce Cunningham.

Annons
X

Ingen som såg detta verk torde ha uppfattat det som någonting annat än dans eller performance. Min poäng här är inte att dra en skarp gräns mellan bildkonst och andra konstformer. I dag vimlar det ju av gränsöverskridande blandformer. Och även dans är ju ett visuellt uttryck. Poängen är snarare att det är principiellt intressant att fråga varför det är så viktigt för Sehgal – och för den internationella konstvärld som hyllar honom – att insistera på att det är just bildkonst han ägnar sig åt. Och för att besvara den frågan är det nödvändigt att titta närmare på hur Sehgal arbetar och på hur hans arbeten är uppbyggda.

Tino Sehgal tillåter inte att hans verk fotograferas eller dokumenteras. Men konstnären Philippe Parreno tecknade av Sehgals ”Annlee” som visades på Palais de Tokyo 2013. Foto: Palais de Tokyo

Numera framträder Sehgal inte själv i sina verk. Han anställer istället ett antal personer som han kallar ”interpreters”, alltså tolkar eller uttolkare. Personer av bägge könen och i olika åldrar, från barn till äldre. Genom att förse tolkarna med noggranna muntliga instruktioner i fråga om tal, ljud och rörelser iscensätter Sehgal det han kallar ”konstruerade situationer”. Och varje sådan konstruerad situation utgör ett verk. De olika verken, ungefär ett per sal, har lite olika karaktär, men de flesta har det gemensamt att utställningsbesökarna görs delaktiga i skeendet genom att de tilltalas av tolkarna.

I den största, krökta salen på Palais de Tokyo möts jag av en liten flicka som artigt tar i hand och presenterar sig, varpå hon frågar: ”Vad betyder framsteg för dig?”. Medan vi pratar om det, promenerar vi sakta framåt tills vi möts av en tonårig kille som då tar över samtalet, varpå flickan avlägsnar sig. Ytterligare längre fram dyker en vuxen man upp och fortsätter konversationen. Till sist, när jag närmar mig den stora salens bortre ände, tilltalas jag av en äldre herre som för en monolog kring sina erfarenheter av återvinning av sopor och avfall i Bangkok.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I några av salarna är de konstruerade situationerna mer hermetiskt inåtvända. En grupp tolkare står, sitter eller ligger i rummet medan de lågmält hummande framför en monoton sång. De tycks inte ta någon notis om oss åskådare som vandrar mellan dem. Från en annan sal, där det råder kompakt mörker, hörs röster och klappande händer.

    Som teater är det hela tunt, mycket tunt. Som performance saknar jag tätheten och intensiteten. De enorma labyrintiska salarna, som för tankarna till nedlagda fabriker, har en sådan kraft i sig att Sehgals konstruerade situationer riskerar att blekna bort i denna inramning. Och mötena mellan tolkar och åskådare, blir de egentligen av? Att den ena parten följer ett på förhand noggrant uppgjort muntligt partitur eller manus gör att samtalen känns inte bara konstlade och tillrättalagda, utan rentav krystade.

    Men nu var det alltså om bildkonst det enligt Sehgal skulle handla. Om vi ser de konstruerade situationerna som ett slags ”tableaux vivants” (levande bilder), så går det förstås att hävda att det rör sig om just bilder. Bilder som dessutom visas på prestigefyllda muséer världen över. Men är det egentligen därför Sehgal vill tala om sina verk som ”visual art”?

    Enligt Jessica van den Brand, som gjort den hittills mest inträngande analysen av Sehgals konst i boken ”Tino Sehgal: Art as immaterial commodity” (2015) är huvudskälet istället att museet i kraft av att vara ett legitimeringsmaskineri behövs för att ge Sehgals verk status av konst och för att, deras immaterialitet till trots, göra dem säljbara. Hon skriver: ”The framework of the museum is essential to his work, because it provides the societal process that allows his work to emerge as art and constitutes it as a commodity”.

    Det kan förefalla som om Sehgal driver den konceptuella konstens immaterialitetssträvanden in i väggen. Han tillåter således ingen fotografering eller annan dokumentation av sina arbeten. Men medan konceptualismen på 60- och 70-talet var kritisk mot konsten som en vara på en marknad, så bejakar Sehgal tvärtom marknaden. Han använder museet som ram för att omvandla sina konstruerade situationer till immateriella varor och bygga sitt varumärke. När han säljer ett verk så görs affären upp muntligt, inför en notarie eller en advokat. Ingen skriftlig dokumentation där heller. Och priserna är höga, mellan 85 000 och 145 000 dollar per verk.

    Det finns ingen anledning att moralisera över att konstnärer vill tjäna pengar. Men jag kan inte låta bli att undra över hur många av besökarna på Palais de Tokyo som har klart för sig att bakom kulisserna på en manifestation, som tycks stå för hållbar utveckling, och som säger sig inte vilja tära på jordens ändliga resurser, så är det business as usual.

    Annons

    Tino Sehgal har bland annat visats på Magasin III i Stockholm.

    Foto: Palais de Tokyo Bild 1 av 2

    Tino Sehgal tillåter inte att hans verk fotograferas eller dokumenteras. Men konstnären Philippe Parreno tecknade av Sehgals ”Annlee” som visades på Palais de Tokyo 2013.

    Foto: Palais de Tokyo Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X