Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Det som en gång var Är tekniken på väg att föra oss mot katastrof?

Helena Granström beskriver en samtid där objekt får ersätta kärlek och staden tillintetgjort naturen. Isabelle Ståhl läser en lärd och tankeväckande, men bitvis objektifierande, essä.

Helena Granström.

Helena Granström. Foto: Sofia Runarsdotter

Bokvåren 2016

Det som en gång var

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Natur & Kultur

192 s.

Den ekologiska katastrof vi ofrånkomligen rör oss mot börjar redan i spjälsängen. I informationsbroschyrer uppmanas föräldrar att inte ta upp barnet som skriker i sängen utan låta det ligga kvar och förse det med en napp. Denna tro på att verklig närhet går att ersätta med döda ting grundlägger ett teknologiskt och kroppslöst förhållande till världen. Detta stärks av en välfärdspolitik som förutsätter att vi lämnar våra barn till främlingar efter deras första levnadsår, ”en idé om kvinnans frigörelse som likställt moderskap med förtryck”. Allt detta enligt Helena Granströms nya bok “Det som en gång var”, en civilisationskritisk essä med bilder av naturfotografen Marcus Elmerstad.

Bildjournalisten Marcus Elmerstad har tagit fotografierna, av hotade svenska naturmiljöer, till ”Det som en gång var”. Här: Kiruna. Foto: Marcus Elmerstad

Helena Granström är född 1983, författare och skribent med bakgrund inom fysik och matematik som tidigare publicerat böcker som “Hysteros" (2013), "Infans” (2011) och "Det barnsliga manifestet” (2010). Nya “Det som en gång var” gör upp med föreställningen om vårt oberoende av naturen och frågar hur vi kan leva med kunskapen om förstörelsen av vår livsmiljö. Den filosofiska och debatterande texten sammanvävs med en skönlitterär berättelse om en kvinna, Helena, som ger sig ut på fjällvandring och tvingas möta sina egna föreställningar om naturen.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Kritiken mot välfärdssamhället syns just nu på flera håll inom kulturen, bland annat i Erik Gandinis film ”A Swedish theory of love” som sägs ”granska baksidan av vårt moderna leverne” och avslöja hur den svenska välfärdsstaten skapade världens ensammaste land genom att göra medborgarna oberoende av varandra. Granström uppehåller sig – lyckligtvis – inte vid det dåliga moderskapet utan ägnar sig mestadels åt det teknologiska förhållande till världen som hon menar förfrämligar oss från verkligheten. Världen var en gång vårt hem, i dag har den blivit vårt redskap. De digitala världarnas platslöshet breder ut sig och vi är sällan fysiskt närvarande på de platser vi har vår uppmärksamhet fäst vid.

    Annons
    X

    Falbygden. Foto: Marcus Elmerstad

    Helena Granström vill återupprätta en syn på naturen som meningsbärande subjekt, inte bara en kuliss utan grunden i vår tillvaro. Kulturen förnekar, enligt henne, tanken om att fågeln som sätter sig på min arm har ett ärende, att jorden har en mening i sig själv. Författaren kritiserar poststrukturalistiska teorier som definierar ”Naturen” som en tankefigur som saknar motsvarighet i den fysiska verkligheten.

    Enligt Granström är det stadsmiljön som lurar oss att tro att naturen inte existerar, eller att vi inte är beroende av den. Där är allt icke-mänskligt liv utraderat, stjärnhimlen är försvunnen, miljoner år gamla minnen ersatta av gatubelysning och strålkastarljus. ”Naturligtvis är staden en lögn, men en mycket övertygande sådan”.

    Även i 1900-talets civilisationskritik fanns idén om naturen, och särskilt skogen, som en mystisk zon utanför den historiska tiden, dit det industrialiserade samhällets andliga förfall inte når. Det gäller inte minst tysk litteratur, som Botho Strauss roman “Der junge Mann” (1987) och Ernst Jüngers “Eumeswil” (1971). I Jüngers “Annäherungen” ("Psykonauterna", 1971) beskrivs hur naturens rytm går förlorad i städerna. Där upphör ebb och flod, och det elektriska ljuset dödar skiftet mellan dag och natt. Där existerar bara fabrikernas mekaniska monotoni.

    Ore. Foto: Marcus Elmerstad

    Helena Granströms teknikkritik ligger också nära filosofen Martin Heidegger, som under 1920- och 30-talen sörjde människans förlorade närvaro i en värld hon distanserat sig från genom tekniken. Granström ser tv-tittande, datorspel, shopping, alkoholkonsumtion, slösurfning och terapi som ”medel för att göra en i ordets mest grundläggande bemärkelse inhuman tillvaro uthärdlig”. Antidepressiva preparat bidrar enligt henne till att bibehålla ett omänskligt samhällssystem, en typ av okunnigt och svepande påstående som tyvärr blivit populärt på senare tid. Dels är det svårt att bevisa att människor skulle ha mått så mycket bättre i något slags förindustriellt naturtillstånd, dels innebär det ett blint förnekande av det faktum att såväl antidepressiva preparat som datorspel kan förse människor med den avgörande kraft som krävs för att de ska klara av att leva i världen – och göra motstånd mot det som är fel i den.

    Personligen har jag även svårt för Helena Granströms idé om staden och det moderna livet som genomförfalskade: hennes världssyn bortser från skönheten i neonljus som reflekteras i våt asfalt och den ärlighet som kan uppstå i en chatt men inte IRL; närheten som förstärks av avståndet. Granström ser uppenbarligen inte storheten i städer där man kan vara anonym, där man kan bli vem som helst, dränkas i människor, leva många olika liv. Jag förnekar inte att det existerar en natur, men har en svaghet för det kemiska, konstgjorda och förvrängda.

    Vättern. Foto: Marcus Elmerstad

    Samtidigt är hennes radikala kritik av det moderna livet beundransvärd. Hon sätter ord på en urban vantrivsel som jag tror att många kan känna igen sig i, och en känsla av att det måste finnas ett annat liv, ett bättre, rikare, mer närvarande sådant än det vi har i staden. Vi längtar bort, så vi bränner den sista oljan på en en lågprisflight, flyger över Atlanten genom en himmel som är feberröd av petrokemiska utsläpp bara för att, när vi kommer fram till andra sidan jorden, gömma våra ansikten bakom smartphoneskärmar.

    Överlag är Granströms text driven, fängslande och lärd, om än bitvis tyngd av ett språk överlastat med bisatser och akademiska referenser. De intellektuella resonemangen står i intressant kontrast till den laddade skildringen av fjällvandringen, en tät, suggestiv och extremt sorgsen berättelse, som emellertid hade kunnat göras mer av. Skildringen av människor som lever i fjällvärlden är stundvis obehagligt objektifierande. När hon skriver om en renskötare tror jag först att han är ett djur:

    ”Först hans huvud bakom ett krön. Så kroppen – bar ned till midjan, glansig av svett. (…) kroppen glänsande, leendet vilt och brett. Han är kortare än jag, når mig till ögonen. (…) Och så hans blick över bordet: galen och varm, lurig och varm och stark.”

    Jag läser ”Det som en gång var” som en maning till besinning och som ett sorgearbete över den natur vi har försökt utplåna från staden, jorden och våra egna kroppar. Det är en lärd, provocerande och tankeväckande essä vars litterära delar hade tjänat på att utvecklas.

    Rönnbäck. Foto: Marcus Elmerstad

    Annons
    Annons
    X

    Helena Granström.

    Foto: Sofia Runarsdotter Bild 1 av 6

    Bildjournalisten Marcus Elmerstad har tagit fotografierna, av hotade svenska naturmiljöer, till ”Det som en gång var”. Här: Kiruna.

    Foto: Marcus Elmerstad Bild 2 av 6

    Falbygden.

    Foto: Marcus Elmerstad Bild 3 av 6

    Ore.

    Foto: Marcus Elmerstad Bild 4 av 6

    Vättern.

    Foto: Marcus Elmerstad Bild 5 av 6

    Rönnbäck.

    Foto: Marcus Elmerstad Bild 6 av 6
    Annons
    X
    Annons
    X