Annons

Tord Hall:Är science fiction rumsren?

De flesta professionella litteraturforskarna har länge ansett att Science Fiction inte är riktigt rumsren. Men exempelvis i USA är genren nu erkänd. Det är på tiden att samma sak sker här, menar docent Tord Hall som läst några nyutkomna böcker i genren och också kommer in på en del äldre. Genren är som bekant ingalunda ny. I sina bästa former behandlar den problem som är vitala för alla.

Publicerad
Handkolorerad stillbild ur George Méliès ”Resan till månen” (1902), som delvis inspirerades av Jules Verne.
Handkolorerad stillbild ur George Méliès ”Resan till månen” (1902), som delvis inspirerades av Jules Verne.

Science Fiction – SF eller vetsaga – har inga klara gränser, och genren omfattar ett brett register från högsta klass till direkt dravel – ett faktum som f. ö. gäller all litteratur. Även om termen skapats under 1900-talet har den sina rötter ända ner i antiken. Med en viss generalisering kan man säga att vetsagan återspeglar sin tids naturvetenskap och teknik, och att tonvikten ofta ligger på tillämpningar, som kanske först realiseras efter 100-tals år. Härtill kommer, hos de bästa författarna, ännu en avsikt. De vill inte bara roa och spå om framtiden – de vill också förbättra samhället, t. ex. genom satir över härskande principer, och de skildrar ofta en utopi eller ett inferno.

Det är en berättarmetod som kan följas under tusentals år: Platons Atlantis, Lukianos från Samosata med En sann historia (om en resa till månen), Thomas Mores Utopia, Kepplers Dröm om månen, Campanellas Solstaten, Butlers Landet Ingenstans, Swifts Gullivers resor, Holbergs Niels Klims resa under Jorden, Voltaires Micromegas, Huxleys Du sköna nya värld. Orwells 1984, Strindbergs De lycksaligas öar, Karin Boyes Kallocain, Harry Martinsons Aniara o. s. v. Detta urval gäller givetvis de främsta författarna – skalans andra ändpunkt lämnar jag åt dem som tycker om Stålmannen och hans kolleger.

För att belysa hur vetsagan återspeglar sin tids teknik, och dess eventuella framtida utveckling, väljer jag tre exempel. Det första är Lukianos' ”sanna” historia, som blev stilbildande för alla litterära månresor under mer än 1 000 år. En nutida läsare, som i TV sett Apolloskeppen landa på månen, skrattar gott, men glömmer kanske att på den tiden – 150 e.Kr. – fanns inga tekniska kunskaper för att bevisa rimligheten eller orimligheten. Lukianos' berättelse visar att tekniken för månresor på den tiden var lika med noll. Men vi bör samtidigt inte glömma att Lukianos inte bara presterar en magnifik skepparlögn, utan också en satir över dåtida naturfilosofers åsikter.

Annons

Om vi sedan tar ett långt kliv fram till en tid då teknik i vår mening verkligen existerar, så blir Jules Verne det andra exemplet. I ett 80-tal romaner en fullständig svensk utgåva började 1971 under redaktion av Sam. J. Lundwall – framstår han som en typisk representant för 1800-talets ingenjörsbetonade optimism. Han skrev för ungefär 100 år sedan två böcker, som i sin senaste svenska översättning slagits ihop till Från jorden till månen.

Tack vare teknikens utveckling är verklighetsunderlaget här mycket starkare. Trovärdigheten har ökat, och under lång tid ansåg säkert många läsare att man kan resa till månen i en projektil från en 270 meter lång kanon. Men här – liksom i flera andra böcker – begår Jules Verne så många fel mot elementära naturlagar, som framför allt formulerades av Newton 200 år tidigare, att jag tvivlar på att han kände till deras praktiska verkningar. Härtill kommer hans obefogade rykte som visionär för framtidens teknik: idéerna fanns långt förut; genom sina böcker blev han endast deras förste PR-man inför en större publik.

Jag anser inte att Jules Vernes bristfälliga vetenskapliga behandling av sina motiv är något fel. En vetsagoberättare kan göra vad han vill i detta fall – han kan gärna strunta i trovärdigheten om han anser att detta gynnar hans berättelse. Men Jules Verne är – frånsett hans oförmåga att skildra karaktärer – alltför bunden av 1800-talets mekanistiska världsbild. Härigenom ger hans böcker – trots många goda uppslag – ett intryck av gökur, som säger kucku enligt ett från början till slut förutbestämt mönster. Det är välgörande att 1900-talets naturvetenskapliga världsbild givit vetsagoberättarna nya möjligheter.

Som tredje exempel väljer jag därför Ray Bradburys Invasion på Mars. Där återspeglas den frihet, som naturvetenskapen inklusive psykologi och angränsande fält – nu ger åt science fiction. Där finns också en god miljöbeskrivning och en godtagbar karaktärsskildring. Bradbury är – i varje fall ur rent litterär synpunkt – den främste av modärna vetsagoförfattare.

Totalt bildar de nu en stor grupp, med Stapledon, Clarke, Asimov, Henlein, van Vogt, Aldiss och många andra i toppen. Om man vill få en uppfattning, inte bara om denna grupp, utan också om andra författare, som mer eller mindre tillfälligt skrivit i eller om SF, bör man bläddra i den nyutkomna Bibliografi över Science Fiction and Fantasy 1741–1973. Sammanställningen är gjord av vår främste svenske SF-expert, Sam J. Lundwall. Men han börjar inte med årtalet 1741, utan går mycket längre tillbaka, t. ex. till Platon. Det blir ett stort register, som visar att många av skönlitteraturens klassiker gästspelat i genren. Detta är en riktig princip, ty alla försök att exakt ange vetsagans gränser leder bara till skolastiska gräl – det har f. ö. redan hänt, även om man numera inte bränner motståndarna på bål.

Lundwalls urval är givetvis subjektivt – någon annan möjlighet finns inte. Därför vill jag för min del göra en kort subjektiv kommentar till vad som kan anses som ett svenskt standardverk. Var finns Dante och hans fruktansvärda vision av helvetet? Och – nära skalans andra ändpunkt – varför får Fleming, fader till James Bond, agent 007 med rätt att döda, vara med? Han har visserligen tillfört skräckgenren sådana remarkabla figurer som testikelpiskare och käringar som slåss med förgiftade skor, men detta anser jag inte motiverar att han över huvud omnämns.

En historisk översikt av annan karaktär får vi i Drömmar om evigheten, med undertiteln Science fictions historia, av John-Henri Holmberg. Han startar den egentliga vetsagan med Jules Verne. Detta kan vara motiverat endast om man med en SF-författare menar en person som fått sin huvudsakliga berömmelse – och inkomst – från SF; eller om man i likhet med författaren anser science fiction vara en produkt av de industriella och naturvetenskapliga omvälvningar, som började under 1700-talet.

– Det är här inte fråga om en uppslagsbok, utan en läsvärd framställning av SF, som med viss rätt betecknas som den romantiska litteraturens mest livskraftiga strömning.

I fortsättningen vill jag ange några på svenska utkomna nyare böcker ur den stigande SF-vågen. Sam J. Lundwall har avslutat sin antologi i fyra delar om Den fantastiska romanen. Här möter oss, i form av noveller eller utdrag ur romaner, mindre kända eller svåråtkomliga vetsagor.

Isaac Asimovs trilogi Stiftelsen, som skildrar ett Vintergatsimperiums nedgång och fall, samt dess förnyelse, hör till vetsagans klassiker. (Denne otroligt produktive och mångbeläste författare har säkert fått inspiration av bl. a. Gibbons The Decline and Fall of the Roman Empire). I hans romanserie utvecklas den modärna naturvetenskapens möjligheter långt bortom vad vi nu, och för rätt lång tid framåt, kan anse vara rimlighetens gräns.

Fysikerna här på jorden anser t. ex. att intet materiellt föremål kan färdas snabbare än ljuset, som behöver ungefär 100 000 år för att gå mellan vår Vintergatas sinsemellan mest avlägsna stjärnor. Men hos Asimov struntar rymdskeppens kaptener – med all rätt – i denna polisparagraf om maximal hastighet. De trycker bara på en knapp för övergång till en lämplig ”hyperrymd”, och når sitt mål samtidigt med att läsaren hunnit meningens punkt.

Här finns också ”strålpistoler” som omedelbart förintar motståndaren, såvida inte denne har en ”kraftskärm” som skyddar mot sådana elaka infall. Det finns också atomfältsdepressorer, elektriska piskor, psykohistoriker och mystiska glaskuber – i stället för äldre tiders kristallkulor – samt mycket annat smått och gott som nu ligger helt utanför vår naturvetenskaps gränser.

Asimov har med stor sannolikhet inte själv hittat på ens hälften av de tekniska jippon han använder. De flesta bör återfinnas bl. a. i den rika floran av SF-tidskrifter m. m. som blomstrade i USA innan Stiftelsen publicerades 1942–49 som åtta fristående noveller i Astounding.

Jag har tagit upp denna bok relativt utförligt, eftersom den ofta på ett mindre lyckat sätt har blivit stilbildande för mängder av vetsagoromaner. Asimov är förresten – trots Stiftelsens imponerande struktur – enligt min mening bättre i robotnovellerna Jag robot, och i den nyutkomna Själva Gudarna.

Arthur C. Clarke tillhör också genrens klassiker. Hans bok Mot nya världar har utkommit med sin andra upplaga i svensk översättning. Ur litterär synpunkt kan Clarke inte tävla med Bradbury, men denna brist kompenserar han genom sin på exakt naturvetenskap grundade fantasi. Hans nyutkomna bok Möte med Rama är ett bra bevis på den saken.

Robert A. Henlein ger i Mannen som sålde månen en rolig satir över modärn marknadsföring, även om slutet är sentimentalt på gränsen till sirap.

John Wyndham i Triffidernas uppror och Harry Harrison i Dödsplaneten skildrar hur både växter och djur kan vara lika ondskefulla som människan. Det är spännande böcker, men här återkommer i överdriven form en av vetsagoberättamas vanligaste hypoteser: Man hävdar att alla varelser i universum har haft eller har samma blodiga historia som varelserna på Jorden. Om den saken vet vi ingenting. Sannolikhetskalkylen talar i stället för att det bör finnas ett stort antal planeter, där fred och harmoni kan blomstra i skyddet av en avancerad teknik.

Gråskägg av Brian W. Aldiss är en vetsaga som står i en klass för sig själv. Ty där finns knappast någonting av science fiction – bara en inledande miljöförstöring av atmosfären, som i liknande eller andra former mycket väl kan äga rum om något 10-tal år.

Till slut vill jag nämna svensken Bertil Mårtensson med Skeppet i Kambrium. Författaren är här alltför komplicerad och ambitiös, t.ex. med kapitelingresser från Wittgenstein, Shakespeare m. fl. Men jag har en känsla av att han skulle kunna skriva både klarare och bättre. Låt oss hoppas att det blir så nästa gång.

De flesta professionella litteraturforskarna har länge ansett att science fiction inte är riktigt rumsren. Men i t. ex. USA är genren nu erkänd, och det är på tiden att samma sak sker också i Sverige. Ty vetsagan ger inte bara en stunds underhållning. Den behandlar i sina bästa former också problem som är vitala för oss alla. Detta gäller både dagens situation, och – i högre grad – en hotfull framtid som kanske inte är så avlägsen som vi tror i stunder av optimism.

Laddar…
Annons
Annons

Handkolorerad stillbild ur George Méliès ”Resan till månen” (1902), som delvis inspirerades av Jules Verne.

Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons