Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Isabelle Ståhl: Är raderandet vår tids största självbedrägeri ?

En känsla av äckel och besvikelse över textens fulhet överväldigar mig alltid precis när jag börjat skriva. Orden ljuder aldrig så klart och starkt som när de kommit till mig med en ljudlös röst inifrån. De ser skeva ut och skär sig mot varandra på den bleka skärmen. Jag har raderat allt jag skrivit i den här texten hundra gånger redan.

Kanske är det så svårt att skriva just för att det är så lätt att radera. Texten blir viktlös. Möjligheten att kopiera och klistra in får texten att likna bild mer än ord, sa min doktorandkollega Johan Fredrikzon, som skriver en avhandling om raderingens idéhistoria.

Det måste ha varit lättare på skrivmaskinernas tid, när man inte hade möjligheten att eliminera orden med en knapptryckning i samma ögonblick som de framställdes.

Annons
X

**Det raderande kommandot **cmd+z på datorn har färgat min syn på handlingar och ord. En mängd teknologier invaggar oss i dag i den lugnande illusionen om att allt som hänt går att ångra och att det som förlorats går att ersätta. Som om det går att leva ett liv utan förflutet, helt i avsaknad av kroppsminnets värk, med känslan av att aldrig vakna i samma värld som i går.

Kanske är det vår tids största självbedrägeri, illusionen om att alla spår kan raderas och att allt kan återställas till urscenen. Klimatforskarna uppskattar att det kommer ta naturen åtminstone 100 000 år att återställa koldioxidhalten till den nivå som rådde på jorden innan industrimänniskans intåg i världen på 1800-talet. Bara en sådan sak.

Ofta lägger begåvade skrivande vänner ut intressanta utdrag ur blivande romaner på sociala medier. Det är skört: en negativ kommentar kan resultera i slutsatsen att det skrivna var dumt och banalt och oanvändbart. Vi förväntas ständigt presentera förhandsvisningar av det vi håller på med, för att bli betrodda som högpresterande producenter som har mycket på gång.

Problemet är att det blir svårt att skriva något experimentellt, konstigt, fult och skevt när man hela tiden måste vara beredd att visa upp det man gör.

**Det finns kanske något **kreativt med vår tids devalvering av verkshöjden: texten är aldrig färdig, den är ett blivande snarare än ett ting. Men det urholkar samtidigt den känsla av tyngd och evighet som jag tänker mig har präglat romanen historiskt. Jag vill så gärna göra något som finns kvar, något som stelnar i en evig form och fryser tiden.

”Jag vet inte riktigt vad, men bakom de tryckta orden, bakom sidorna måste man kunna ana någonting som inte existerar, som är ovanför existensen”, säger huvudpersonen i Sartres roman ”Äcklet”, efter att ha hört en melodi från en grammofon. Skivan blir repig och sliten, sångerskan är kanske död; men bortom dessa ljud som för varje dag som går blir allt mer upplösta, flagar av och glider mot döden, är melodin alltjämt densamma, ung och fast, som ett vittne utan barmhärtighet.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X