Annons
X
Annons
X

Är det verkligen värt att behålla euron?

Eurokrisens grundläggande orsaker har varit uppenbara alltsedan samarbetet inleddes, i januari 1999. Allt fler oberoende bedömare varnar nu för att politiken måste läggas om, skriver professor Stefan Hedlund.

ECB:s huvudkontor i Frankfurt.
ECB:s huvudkontor i Frankfurt. Foto: BERND KAMMERER/SCANPIX

BRÄNNPUNKT | EUROPA

I Tyskland börjar allt fler offentligen hävda att det var ett misstag att överge den urstarka D-marken.
Stefan Hedlund

Det finns ett gammalt talesätt som säger att det första man ska göra om man hamnar i en grop är att sluta gräva. De allt mer desperata försök som nu görs att rädda euron undan kollaps får osökt tankarna att gå till just denna sinnebild. Trots att eurosamarbetet sjunker ned i en allt djupare kris, fortsätter grävandet med oförminskad styrka.

Eurokrisens grundläggande orsaker har varit uppenbara alltsedan samarbetet inleddes, i januari 1999. Som oberoende ekonomer oupphörligen har understrukit, går en gemensam valuta och en gemensam penningpolitik helt enkelt inte att förena med nationell fiskal politik. Och att införa en gemensam budgetpolitik för hela eurozonen var aldrig något seriöst alternativ, lika lite då som i dag.

Annons
X

När konsekvenserna av denna inbyggda motsättning började manifesteras, försökte eurons förespråkare nödtorftigt måla över sprickorna. Redan 2003 infördes den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten, enligt vilken inget land inom eurosamarbetet fick ha ett budgetunderskott större än 3 procent av BNP och/eller en statsskuld som översteg 60 procent av BNP. Dryga böter skulle drabba dem som bröt mot dessa regler.

Tekniskt sett kunde detta te sig som en elegant lösning, och om alla hade hållit sig till reglerna kunde det kanske ha fungerat. Men i praktiken stod det snart klart att reglerna bara gällde små medlemsländer. Stora länder som Tyskland och Frankrike kunde ostraffat bryta mot paktens regler. Obalanserna inom systemet blev därmed allt större. Men förnekelsens makt förblev stor.

Trots att det var uppenbart redan från början att exempelvis Grekland hade ägnat sig åt kreativ bokföring för att klara kriterierna för medlemskap, var det ingen som höjde varningsflagg. Finansmarknaderna fortsatte glatt att låna ut, och grekiska hushåll kunde sorglöst fortsätta konsumtionsfesten. Den gemensamma gropen grävdes allt djupare.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Utan den amerikanska finanskrisen kanske det kunde ha dragit ut ytterligare några år innan räkenskapens tid var inne. Men den panikinbromsning som drabbade finansmarknaderna gjorde att underliggande obalanser hamnade i blixtbelysning. Efter ett jättelikt räddningspaket för Grekland på 110 miljarder euro började dominot rasa. Skuldkrisen på Cypern var mycket nära att leda till den första ”utvisningen” ur eurosamarbetet, och alla bävar inför vad som skulle ske när/om stora länder som Spanien och Italien tvingas be om nödlån.

    Samtidigt som eurons försvarare har skaffat allt större skyfflar, för att kunna gräva den gemensamma gropen allt djupare, har de sociala konsekvenserna av åtstramningspaketen börjat bli allt allvarligare. Eurozonen som helhet är nu inne på sitt sjätte kvartal av recession. Tillväxten i Frankrike är negativ och i Tyskland noteras +0,1 procent. Tillsammans svarar de för hälften av eurozonens BNP.

    Allt fler oberoende bedömare varnar för att politiken måste läggas om. Nationalekonomen Paul Krugman, mottagare av Riksbankens pris till Alfred Nobels minne, har sedan länge varnat för åtstramningspaket som skapar massarbetslöshet, och krävt åtgärder för att stimulera tillväxt. Hans varningar rörande sociala konsekvenser börjar nu besannas. Arbetslösheten inom eurozonen har nått 12,1 procent. I Spanien och Grekland är tre av fem unga under 25 år arbetslösa. Jakten på syndabockar är i full gång. Greker ventilerar hat mot tyskar, och extrema partier vädrar morgonluft. Hela eurozonen är i gungning

    I Storbritannien har premiärminister David Cameron sökt föregripa en växande eurofientlig opinion genom att utlova en folkomröstning om landets fortsatta medlemskap i EU. Det kan leda till en kalldusch. Opinionsundersökningar pekar på att 43 procent skulle rösta för utträde, och bara 35 procent för fortsatt medlemskap.

    Särskilt tung kritik har kommit från Nigel Lawson, som var finansminister under Margaret Thatcher 1983–1989. Även om han själv röstade för medlemskap 1975 har han nu bytt åsikt. Skuldkrisen har i grunden förändrat EU, och förutsättningarna för att återta makt från Bryssel är minimala. I en artikel i ansedda The Times kallar han Europeiska unionen för en ”byråkratisk monstrositet” och hävdar att Storbritannien skulle tjäna på att lämna EU.

    Det är inte bara i Storbritannien man börjar känna ruelse. I Tyskland börjar allt fler offentligen hävda att det var ett misstag att överge den urstarka D-marken. Den tidigare tyske finansministern Oskar Lafontaine, som 1999 var en varm förespråkare för ett enat Europa och en gemensam valuta, har gjort offentlig avbön. Han anser nu att den förda politiken leder till ”katastrof” och kräver att euron måste överges.

    Det kan te sig lätt att avfärda dylika krav och varningar med att kostnaderna för att överge euron skulle bli förfärande. Det är säkerligen sant. Men sant är också att processen nu har gått så långt att det inte längre finns annat än mycket dåliga lösningar.

    Den centrala frågan är om inte de långsiktiga konsekvenserna av ett fortsatt envist försvar av ett redan från början misslyckat projekt kommer att bli än värre än att kasta in handduken. Kanske det trots allt är dags att sluta gräva?

    STEFAN HEDLUND

    nationalekonom, professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet

    Fler debattartiklar om Europa:

    Läs även

    Annons
    Annons
    X

    ECB:s huvudkontor i Frankfurt.

    Foto: BERND KAMMERER/SCANPIX Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X