Är det här året då vi slipper Norénjulen?
Familjen som destruktiv, kannibalistisk cell. Så skildras den av dramatikern Lars Norén i en rad borgerliga kvartetter som, kanske tack vare SVT Drama, har gjort ”Norénjul” till ett känt begrepp.
Betty Tuvén och Lena Nyman som mor och dotter i ”Bobby Fischer bor i Pasadena” som Vibeke Bjelke regisserade för SVT Drama 1990.
Stefan Sauk som sonen i ”Bobby Fischer bor i Pasadena”, SVT Drama.
Reine Brynolfsson som en av sönerna i ”Natten är dagens mor”, regisserad av Björn Melanders för SVT Drama 1984.
Livia Millhagen, Ingela Olsson och Alexandra Rapaport i ”Höst och vinter” på Dramaten 2018.
Så är det jul igen. Vanligtvis ska familjer samlas, klappar utbytas liksom minnen om soliga somrar eller plågsamma oförrätter. Det kan bli en jobbig och svart Norénjul eller en idyllisk Bergmanjul. Sekelskiftesmålarna Carl Larsson och Jenny Nyström samt filmen "Fanny och Alexander" – visuellt skapad av scenografen Anna Asp som fick en Oscar för sitt utsökta verk – gav oss liksom en mall för hur en "riktig" jul ska firas. Drömmen om det ekdalska julfirandet, överdådet och skimret från stearinljus har gett många svenskar duktighetskomplex för livet.
Norénjul? Jo, visst är det märkligt hur två svenska dramatiker gett namn åt helt olika former av helgfiranden. Hur uppstod då uttrycket Norénjul som ju beskriver en helg av gräl, ångest och gamla skuldkänslor? Min teori är att den uppstod under början av 1990-talet då SVT Drama gav två Norénstycken: "Bobby Fisher bor i Pasadena" 1990 och ”Sanning och konsekvens" 1991. Pjäserna tillhör den norénska genren borgerliga kvartetter, vilka alla skildrar Östermalmsfamiljer där mor och far bjudit in sina båda vuxna barn på middag. Situationen bygger strukturellt – liksom Noréns genombrottspjäs "Natten är dagens mor" – på "Lång dags färd mot natt" av Nobelpristagaren Eugene O’Neill men faller också tillbaka på den antika pjäsen "Agamemnon" av Aiskylos. Familjen som destruktiv, kannibalistisk cell.