Annons
X
Annons
X

Anders Burman: Är begreppet bildning meningsfullt?

Bildningsdebatten

Bildning har i tvåhundra år förknippats med självförverkligande och personlighetsutveckling. Men är begreppet fortfarande meningsfullt? I antologin ”Bildningens förvandlingar” undersöks begreppets möjligheter och begränsningar – men inga alternativ till det.

UNDER STRECKET

Bildning är ett av de där begreppen – liksom demokrati och frihet – som låter så bra (vem vill framstå som obildad eller, möjligen ännu värre, obildbar?) men som är svåra att precisera och om vars innehåll det ständigt eller åtminstone under vissa perioder förs en intensiv kamp. Därför kan man fråga sig inte bara vad bildning egentligen är, hur begreppet bör förstås, utan också hur det kan komma sig att det fortfarande är ett så positivt värdeladdat begrepp, drygt två sekler efter dess uppkomst.

För det var i Tyskland decennierna kring sekelskiftet 1800 som den moderna bildningstanken uppstod. I kontrast till den yrkesförberedande, målinriktade utbildningen lanserades då begreppet Bildung på bred front av Wilhelm von Humboldt och andra antikvurmande nyhumanister. Den klassiska antikens Aten fungerade som en idealiserad modell som man inspirerades och tog starka intryck av. Precis som Platon och Aristoteles tänkte sig de tyska nyhumanisterna att människan har en strävan efter att utveckla sina inre potentialer och kapaciteter, bara med den skillnaden att nyhumanisterna inte trodde på något gemensamt och en gång för alla givet slutmål för alla människors strävanden. Bildning förstod de snarare som en i traditionen förankrad, ständigt pågående individualiseringsprocess. Det gällde att genom studier och reflektion utveckla sin personlighet på ett mångsidigt men också unikt sätt, det vill säga att bli ett original snarare än en kopia av andra. Eller som det numera heter: att förverkliga sig själv.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I det år 1810 nystartade universitetet i Berlin blev bildning en helt central angelägenhet, mycket tack vare Humboldt som var universitetets främste tillskyndare och chefsideolog. Från att tidigare ha varit en kunskapsreproducerande institution skulle universiteten nu bli kunskapsproducerande. Det tog sig bland annat utryck i att professorerna här, till skillnad från and­ra universitet, inte bara skulle undervisa utan också bedriva egen forskning. Det poängterades också att de skulle föreläsa om sådant som de forskade om så att undervisningen fick en gedigen vetenskaplig förankring.

    Annons
    X

    Mycket av det som var revolutionerande med Berlinuniversitetet vid dess inrättande ter sig idag som självklarheter inom universitetsväsendet. I högtidliga akademiska sammanhang brukar det också talas om den humboldtska universitetsmodellen, om vikten av bildning och att undervisningen skall bottna i lärarnas egen forskning. Inte desto mindre står det klart att de klassiska bildningsidealen i mångt och mycket har urholkats i den svenska (och för den delen också den tyska) akademiska vardagen. Idealen finns kanske kvar, men ofta ser verkligheten annorlunda ut.

    I själva verket tycks det inte stå särskilt bra till med bildningen i massutbildningens tidevarv, där närmare hälften av Sveriges unga männi­skor börjar studera vid högskola före 25 års ålder. Samtidigt som den högre utbildningen har demokratiserats har den klassiska formen av bildning marginaliserats. Detta innebär inte med nödvändighet att bildningstanken i sig har blivit obsolet eller oanvändbar, däremot att den än en gång måste tänkas om.

    Sedan 1980-talet pågår också ett sådant omtolkningsarbete för fullt, såväl internationellt som i Sverige. Om det senare vittnar den av
    Bernt Gustavsson redigerade antologin
    Bildningens förvandlingar (Daidalos, 223 s). Det är en i flera avseenden horisontvidgande bok i vilken nio forskare från olika discipliner reflekterar över bildningens förutsättningar, möjligheter och begränsningar. En av antologins mest läsvärda uppsatser är – föga förvånande – signerad Sven-Eric Liedman, en av vår tids bildningsgiganter som länge också hyst ett levande intresse för bildningsfrågor. Med utgångspunkt i Tegnérs bevingade ord om att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta resonerar han kring relationen mellan bildning och språk, och då modersmålet snarare än främmande språk som annars brukar uppmärksammas i bildningssammanhang. Utan att skriva under på Tegnérs underliggande föreställning om att tänkandet kan artikuleras på en förspråklig nivå ger Liedman honom rätt i att det finns ett oupplösligt samband mellan språkets och tankens klarhet. Ett personligt, rikt nyanserat språk är en grundförutsättning för skärpan och uttrycksfullheten i tänkandet. Ett sådant språk är därtill en förutsättning för eller utgör en integrerad del av bildningen.

    Att bildningen i sig kan förstås på olika sätt framgår av Bernt Gustavssons bidrag, där tre huvudsakliga former eller traditioner av bildning urskiljs. Det är för det första den klassiska, nyhumanistiska versionen som representeras av Humboldt. Här betonas det fria kunskapssökandet och dess betydelse för en omvandling av hela männi­skan. För det andra finns det en hermeneutisk form av bildning som snarare kan föras tillbaka till Hegel och som under 1900-talet fick sin främste uttolkare i Hans-Georg Gadamer. I denna tradition, som Gustavsson själv företräder, står begreppsparet hemmahörighet och främlingskap i centrum.

    Hos Hegel visas detta exemplariskt i ”Phänomenologie des Geistes” som redogör för världsandens irrande, strapatsrika utvecklingsgång genom historien, innan den slutligen når kunskap om verklighetens sanna beskaffenhet och försonas med sig själv. Samma berättelsemönster återfinns i klassiska bildningsromaner som Goethes ”Wilhelm Meisters Lehr­jahre”, liksom redan i ”Odysséen” och ”Den förlorade sonens återkomst” i Bibeln: en hjälte lämnar sitt hem, ger sig ut i världen för att slutligen återkomma till hemmet, rikare på erfarenheter, delvis som en annan människa.

    Den hermeneutiska bildningsresan har också en parallell i hur man inom denna tradition ser på själva tolkningsarbetet, att man vid läsningen av en text förstår helheten ur det enskilda och det enskilda ur helheten och att förståelsen successivt växer fram som i en dialektisk process mellan skilda delperspektiv och föreställningen om helheten – det är detta som brukar kallas den hermeneutiska cirkeln eller spiralen.

    Som en tredje bildningsvariant kan slutligen den engelska liberal education-traditionen urskiljas, såsom den utvecklats av bland andra Martha Nussbaum (se Under strecket 2/7 2007). I den aktuella antologin står de två första traditionerna i fokus, även om några av bidragen knyter an till den tredje traditionen som ett slags jämförelseobjekt.

    Förutom Gustavsson utgår flera av de andra författarna från den hermeneutiska traditionen i sina försök att tänka om bildningsbegreppet. Det gäller inte minst Bengt Kristensson Uggla. Han går så långt att han hävdar att hermeneutiken kan göra anspråk på att vara vår tids filosofi, och det på två sätt: ”För det första kan hermeneutiken identifieras med en mer allmän och generaliserad erfarenhet av att allt går att tolka på olika sätt. Men tolkningen kan också, för det andra, formuleras som en aktiv och kritiskt reflekterad strategi för att hantera denna mångfald av perspektiv på ett rigoröst och ansvarigt sätt.”

    Sålunda menar Kristensson Uggla att hermeneutiken utgör den mest fruktbara filosofiska grunden för den nödvändiga nytolkningen av bildningstanken. Bildning förknippas då med den tolkningsförmåga som kan sägas vara en nyckelkompetens i det samtida samhället, närmare bestämt förmågan till selektion, värdering, meningsbildning och användning. Dessa fyra huvudmoment i den hermeneutiska processen blir i Kristensson Ugglas framställning också centrala komponenter i själva bildningsprocessen.

    Hermeneutiken utgör också den teoretiska utgångspunkten i Hans Ruins uppsats med den lika suggestiva som anspråksfulla titeln ”Frihetens hemlighet och bildningens uppgift”. Genom ett lärt samtal med olika klassiska filosofer, från Rousseau till Gadamer, utvinner Ruin insikter om hur bildningsbegreppet är relaterat till frihetsbegreppet och att bildning till stor del handlar om hur man som individ förhåller sig till den tradition som man ärver. Att bildas är att formas, vilket innebär att den bildade människan inte bara är fri utan också disciplinerad, anpassad. Denna bildningens andra sida, som alltför sällan uppmärksammas, är onekligen ett intressant tema som Ruin emellertid inte har någon anledning att vidareutveckla här, utan i stället fokuserar han på ärvandets problematik, varvid han i anslutning till Gadamer gör en åtskillnad mellan auktoritär och auktoritativ. Om det förra begreppet framstår som negativt – som när man talar om auktoritär uppfostran eller en auktoritär personlighet – menar Ruin i Gadamers efterföljd att det senare begreppet är neut­ralt och har att göra med tillit. Poängen är att även om vi ofrånkomligen är inskrivna i en tradition, inkastade i världen och historien så handlar bildning om ett ”fritt ärvande”, vilket kräver tillit. Här återkommer också den hermeneutiska grundberättelsen, som Ruin beskriver som en hermeneutisk erfarenhet, ”en erfarenhet av hur en förståelse växer genom att vi träder ut ur oss själva, lånar oss till det främmande som blir förståeligt genom oss, liksom vi själva genom det”. I bildningsprocessen vävs tradition och frihet, det kända och det främmande samman.

    Frågan om den andra sidan av bildningen, att det inte enbart handlar om något positivt, återkommer på ett helt annat sätt i Stefan Jonssons antologibidrag. Med utgångspunkt i Kafkas novell ”En redogörelse inlämnad till en akademi”, i vilken en apa berättar om hur han genom sträng självdisciplin, dressyr och härmning ”nått en genomsnittlig europés bildningsnivå”, påminner Jonsson oss om att bildningstanken utgör en integrerad del av en kolonial västerländsk diskurs där den europeiske, borgerlige mannen haft ett slags monopol på att definiera vad bildning är och vad det inte är – det senare har vanligtvis icke­européer och kvinnor fått representera. ”Apan”, som i Jonssons läsning står för just icke­europén, måste göra våld på sig själv och negera sin förmenta identitet för att uppnå den bildning som är framställd som universell. Men det hjälper ändå inte, för även om han tillkämpar sig den eftertraktade bildningen kommer han aldrig att erkännas som en fullständig medlem i den västerländska kulturen. Jonsson understryker att det här inte är universalismen i sig som är problematisk, utan snarare att det inte alls är fråga om någon universalism. Själv tycks Jonsson stödja en form av etisk universalism som framlagts av den postkoloniale teoretikern Kwame Anthony Appiah.

    Som ett alternativ till det som här framställs som ett eurocent­riskt, förtryckande bildnings­ideal, det vill säga det klassiska humboldtska, lyfter Jonsson avslutningsvis fram ett annat ideal, också det representerat av en litterär apa, nämligen ”The Signifying Monkey”, den betecknande eller meningsskapande apan. Det är en språkligt mästerlig karaktär som förekommer i vissa afroamerikanska fabler som alltid slutar med att apan överlistar de andra djuren, framför allt lejonet, den vita härskaren. ”Att gå från Kafkas apa till ‘the signifying monkey‘”, avrundar Jonsson, ”är att gå från ett kolonialt bildningsideal som manade till ordning och försakelse, till ett postkolonialt bildningsideal som handlar om att lära genom att överskrida varje ordning: ett nyskapande, ett självskapande, ja, ett pågående skapande av sin egen person så att man kan hävda sig mot den andre eller gå henne till mötes och på så sätt skapa kopplingar mellan världens väsen.”

    Det är anmärkningsvärt att Jonsson efter sin skarpa, välunderbyggda kritik av den klassiska bildningen trots allt vill rädda bildningstanken genom att omformulera begreppet. Detta förenar honom med antologins övriga författare; ingen ifrågasätter egentligen bildningsbegreppet som sådant. Men även om bildningsbegreppet – precis som frihet, rättvisa, demokrati och andra i grunden omstridda begrepp – hela tiden måste utmanas, omförhandlas, transformeras så finns det kanske gränser för hur långt det kan utvidgas innan det framstår som mer meningsfullt att i dess ställe uppfinna nya begrepp.

    Anders Burman

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X