X
Annons
X

Anders Burman: Är begreppet bildning meningsfullt?

Läs mer om Bildningsdebatten

Bildning är ett av de där begreppen – liksom demokrati och frihet – som låter så bra (vem vill framstå som obildad eller, möjligen ännu värre, obildbar?) men som är svåra att precisera och om vars innehåll det ständigt eller åtminstone under vissa perioder förs en intensiv kamp. Därför kan man fråga sig inte bara vad bildning egentligen är, hur begreppet bör förstås, utan också hur det kan komma sig att det fortfarande är ett så positivt värdeladdat begrepp, drygt två sekler efter dess uppkomst.

För det var i Tyskland decennierna kring sekelskiftet 1800 som den moderna bildningstanken uppstod. I kontrast till den yrkesförberedande, målinriktade utbildningen lanserades då begreppet Bildung på bred front av Wilhelm von Humboldt och andra antikvurmande nyhumanister. Den klassiska antikens Aten fungerade som en idealiserad modell som man inspirerades och tog starka intryck av. Precis som Platon och Aristoteles tänkte sig de tyska nyhumanisterna att människan har en strävan efter att utveckla sina inre potentialer och kapaciteter, bara med den skillnaden att nyhumanisterna inte trodde på något gemensamt och en gång för alla givet slutmål för alla människors strävanden. Bildning förstod de snarare som en i traditionen förankrad, ständigt pågående individualiseringsprocess. Det gällde att genom studier och reflektion utveckla sin personlighet på ett mångsidigt men också unikt sätt, det vill säga att bli ett original snarare än en kopia av andra. Eller som det numera heter: att förverkliga sig själv.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X