Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Cirkeln Apokalyps i småstaden blir lockande läsning

HÄXOR I ”Cirkeln” serveras magi, relationsbekymmer och häxor i gymnasiet, skriver Per Israelson. Men balansen mellan skilda läsarter är fin – det övernaturliga skildras parallellt med tjejerna sociala samspel och utveckling – och slår aldrig över i klichéer.

(uppdaterad)

Cirkeln

Författare
Genre
Prosa
Förlag
516 s. Rabén & Sjögren

Förlagets rek ålder: Unga vuxna Mårten Sandén De dödas imperium Förlagets rek ålder: 12-15 år 370 s. Rabén & Sjögren Helena Östlund Flykten från Nova 124 s. Wela Fantasy

De senaste årens trender inom fantastisk litteratur – romantiska vampyrer, trollkarls- och monsterskolor, skugg- och parallellvärldar – betonar en gammal sanning: det fantastiska är mellanrummens litteratur.

Det handlar inte så mycket om andra världar, andra kroppar eller andra tider som om det gränsöverskridande mötet med det andra. I samtida fantastik har detta möte allt oftare tagit genrehybridens form, ett mönster som även gör sig gällande i den senaste tidens svenska utgivning.

Med ”Cirkeln” skriver Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren in sig i detta mellanrum. Här serveras apokalyps i småstad, häxor i gymnasiet, magi och relationsbekymmer.

Annons
X

Några förstaårselever på Engelsfors gymnasium får magiska krafter. Rollfördelningen är omedelbar: den duktiga eleven, populära mobbaren, den utstötte, socialfallet, snygga bruden. Alla med olika, kompletterande förmågor. En superhjältegrupp, helt enkelt. Tillsammans bildar de titelns häxcirkel, med uppdrag att bekämpa onda makter, förhindra den världens undergång som lömskt tränger på i korridor och skåphall. Det låter bekant, naturligtvis, men det är också poängen.

Författarna etablerar skickligt en spänning mellan läsarter. Reglerna för magin, den övernaturliga kosmologin, presenteras parallellt med häxornas sociala utveckling. Precis när det ena är på väg att fastna i kliché, slår berättelsen över till det andra. Balansen är fin, med få – om några – motstycken inom svensk fantastik.

Även själva boken befinner sig i ett mellanrum. Medialt, vill säga. Planer på att filmatisera finns redan. Rättigheter är sålda. Det är förståeligt. ”Cirkeln” är en visuell text, med tydlig känsla av filmens, eller kanske ännu hellre tv-seriens, berättande. Genom vältajmade cliffhangers byggs parallella skeenden och en mängd intriger kring varje huvudperson. I denna mångfald lyckas författarna behålla en känsla av ovisshet hela vägen.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att gestalta det främmande i brytpunkten mellan genrer har även varit en av förutsättningarna för Mårten Sandéns trilogi om den övernaturligt begåvade Jannike Faltin, där sista delen ”De dödas imperium” utkom i höstas. Sandén har med varje bok presenterat en ny möjlighet att blanda genrer. Också här hotar apokalypsen, men det är en skev apokalyps, finurligt sammanvävd med själva tidens struktur.

    Jannike är klar med sin utbildning och fullvärdig medlem i Byrån För Särskilda Undersökningar. De döda går igen, en ohejdbar mördare är lös och spåren leder mot en onaturligt gammal klockmakare. Världens uppbyggnad hotas av en kontrafaktisk historieskrivning knuten till ett gammalt slagfält i Ingenmansland. Linjer – farbara korridorer rentav – dras genom 1900-talets mörkaste stunder. Jannike konfronteras med såväl tidsparadoxer som sin egen privata livshistoria. Den vision som Sandén subtilt väver fram fångar i ett svindlande ögonblick svunna tiders drömmar om modernitet. Det är vackert.

    I Helena Östlunds ”Flykten från Nova” har undergången kommit och passerat. På en asteroid i omloppsbana har en grupp vetenskapsmän grundat en koloni. Här föds Stella, det första barnet från artificiella spermier. I en drömsk förstapersonsberättelse närmar hon sig tillvaron.

    Det är en välskriven, om än bitvis typisk, rymdopera. Genom att tryffera texten med oförklarliga inbrott av mytologi skapar Östlund emellanåt fantasieggande avbrott mellan science fiction och fantasy.

    Det första numret av nya seriemagasinet ”Utopi” innehåller ett manifest för episk seriekonst, där just fantastikens gränslöshet lyfts fram. Serien, med sin text och bild, är förstås i sig också en hybridform.

    Jag är osäker på om jag någonsin läst ett så helgjutet antologinummer tidigare. Här ryms allt från humor och satir, skräck och grotesk saga till spänning, erotik och historisk roman, ibland i en och samma serie. ”Utopi” är efterlängtad, minst sagt. Det är tydligt att svensk seriekonst berikats med ett antal starka författare.

    En av dessa är Elin Fahlstedt, som nyligen debuterade som bilderboksförfattare. Med ”Umbra” gör hon serieboksdebut. Och precis som för kollegerna i Utopi är det en mogen och färdig produkt. En fantasyintrig vrids genom ett stilsäkert formspråk till en egenartad blandning av gammalt och nytt.

    Föräldralösa Ethel, uppvuxen på ett kloster med endast ett svårtydbart fotografi av sin far, är annorlunda. En natt med blodröd måne hittar hon en undangömd passage till en annan värld. Fahlstedt uppvisar en känsla för myters och berättelsers förvandlingar som för tankarna till Neil Gaiman och Hayao Miyazaki.

    Styrkan i fantastikens hybridform är i någon mån även dess mest påtagliga svaghet – gränsöverskridandet blir lätt ett manér. I stället för att kanalisera kulturella rädslor och marginalupplevelser, blir då rädslan en produkt, en kulturell vara, merchandise.

    Några tecken på detta finns dock inte hos de författare jag tittat på här. Snarare lyckas man överlag upprätthålla en kritisk distans, på samma gång del av och kommentar till samtidens genremedvetenhet. Svensk fantastik växer till sig.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X