Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Agaat Apartheids grymhet känns i varje cell

(uppdaterad)

Agaat

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Weyler förlag

(Agaat, 2004). Övers: Niclas Hval. 716 s.

Sydafrikanska Marlene van Niekerks ”Agaat” är en allegorisk, poetisk och grymt realistisk berättelse om apartheid och om hur detta omänskliga system ristades in i själen hos de människor som levde under det. Ingen undgick att skadas, märkas och fjättras av det. Inte ens de vita, ty den som förtrycker tvingas förneka sin egen mänsklighet i samma grad som han eller hon behandlar sitt offer som mindre värd än sig själv.

Detta vet Marlene van Niekerk och den explosiva kraften i hennes roman ligger i att hon inte bara förmedlar den insikten intellektuellt – hon får oss också att känna den i varje cell i kroppen.

Jagberättaren är den vita lantbrukarhustrun Milla de Wet. Hon är en fantastisk romanskapelse: en melodramatisk, självisk och känslostyrd kvinna, fylld av storvulna planer och en brinnande kärlek till jorden, en masochist med starka kontrollbehov. När berättelsen inleds är hon 70 år gammal. Året är 1996, två år efter apartheids avskaffande, och Milla ligger förlamad i ALS, utan förmåga att kommunicera annat än med blickar och blinkningar. Och den enda som kan tolka hennes budskap är Agaat, hennes snart 50-åriga svarta hembiträde, som vårdar henne med en blandning av kärleksfull omsorg och bitter vrede – en vrede som kommer att få sin förklaring under berättelsens gång.

Annons
X

Förhållandet mellan de båda kvinnorna utgör romanens röda tråd, en relation som karaktäriseras av deras ömsesidiga beroende av varandra och deras ständigt pågående maktkamp. Deras märkliga hatkärlek. Vi befinner oss inne i den stumma Millas huvud, följer hennes tankar. Men Agaat är hela tiden minst lika närvarande och genom hennes kommentarer, handlingar och omsorgsfulla omvårdnad – ibland hårdhänt, ibland ömsint – tecknas konturerna av en obeveklig, stark och envis kvinna.

Milla, som har ”tvingats i exil i sig själv”, längtar hett efter att en sista gång få se kartorna över sin gård och det landskap som hon har vigt sitt liv åt. Hon vill svepa med sin ännu rörliga blick över ”ställen jag kan klamra mig fast vid, ett rum utanför dessa instängda vedergällningssystem, något jag kan ympa min fantasi på, mina minnen, ett snitt, en skåra, en vaccinering som leder bort från dessa ofruktbara slätter”, som van Niekerk på sitt poetiskt laddade vis låter Milla tänka. Men hur ska hon förmedla sin önskan till Agaat? Och kommer Agaat att uppfylla den?

Romanen utspelas nästan helt i det rum där Milla ligger sjuk samt på gården som hon fick av sin mor när hon gifte sig med den vackre men våldsamme och alltmer frustrerade Jak de Wet. Van Niekerk gör denna spelplats till ett slags Sydafrika i miniatyr, en klaustrofobiskt avgränsad arena där de krafter som formade och vanställde en hel nation också håller Millas familj i sitt grepp – för att inte tala om de utnyttjade och utarmade svarta arbetarna.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Världen utanför nämns bara sparsamt, ändå är den hela tiden påtaglig och närvarande, skymtar förbi i en kommentar som fälls i förbigående eller anas i den nationalism, offermentalitet och machismo som plötsligt väller fram i ett meningsutbyte. Det är mycket skickligt, mycket effektivt.

    Tillvaron på gården skildras i tillbakablickande avsnitt där Milla minns och berättar om vardagliga såväl som dramatiska skeenden i gårdens och familjens historia. Berättelsen fördjupas ytterligare i de dagböcker som Milla förde för att göra reda i sitt liv och som Agaat nu läser högt ur för sin sängbundna arbetsgivare – kanske för att försöka underhålla henne, kanske som ett slags straff.

    Agaat föds 1948, samma år som apartheid införs. Hon är fem år gammal när den då 22-åriga och barnlösa Milla hittar henne misshandlad, sexuellt utnyttjad och med en missbildad högerarm, och tar med henne hem i en impulsiv räddningsaktion. Det är Milla som ger henne namnet Agaat, ett namn som kan härledas till halvädelstenen som ”man bara ser att den är värdefull om man polerar den på rätt sätt”.

    Och Milla börjar polera. Hon gör det till sitt projekt att skapa en människa av den lilla förvildade varelsen, att tämja henne. Men hon börjar också älska henne. I en annan värld och tid kunde Agaat ha blivit hennes dotter, och i sju år är hon nästan det, trots Jaks rasistiskt färgade protester och grannarnas snörpta munnar.

    Men så blir Milla med barn, mot alla odds, och tolv år gammal degraderas Agaat nästan över en natt från adoptivbarn till tjänsteflicka och tvingas flytta ut från huset till ett litet gårdsrum. Att van Niekerk förlägger händelsen till 1960, samma år som Sharpevillemassakern, är naturligtvis ingen slump.

    För Milla gäller det nu att lära flickan veta sin plats. I dagboken skriver hon: ”Jag skar av en bit av en rem med kniven och stack upp den under näsan på henne. Se hur skinnet är färdigbråkat & kärnan är vit. Jag tog en opreparerad rem & skar av den för att visa att kärnan var svart. Precis så kommer det att bli med dig. Jag ska vrida dig tills alla svarta synder droppar ur dig & snurra upp dig och vrida igen åt andra hållet tills du blir en duglig tjänsteflicka som inte lämnar en i sticket när man behöver henne som mest.”

    Sveket ger den redan skadade flickan ärr för livet. Hon förskjuts, men svarar med att göra sig oumbärlig. Hon blir expert på både djurhållning och odling och därmed den som i hemlighet styr och ställer på gården. Och när hon inte får vara dotter ser hon till att bli mamma – till Millas son, som hon hjälper till att förlösa och till vilken hon snart blir en sorts blandning av bundsförvant, syster och mor, den människa han står allra närmast.

    Hämnden har många sidor, kanske kan den rentav rymma kärlek, tycks van Niekerk säga. Och kanske är försoning möjlig även när rösten som söker den har blivit stum. Även när det är för sent.

    ”Agaat” är också en språkligt mycket vacker bok. Prosan är lyrisk, intensiv, sjungande, fylld av känsligt fångade detaljer, sinnesintryck och stämningslägen. Den kan sjuda stillsamt för att plötsligt explodera, den kan smeka, dundra och nynna. En stor eloge till översättaren Niclas Hval som med utsökt känsla och skicklighet har överfört denna storartade roman till svenska.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X