Recension

Greve OryÄntligen skäggiga nunnor på teaterscenerna igen

Ketevan Kemoklidze och Lars Arvidson i ”Greve Ory” på Malmö opera.
Ketevan Kemoklidze och Lars Arvidson i ”Greve Ory” på Malmö opera. Foto: MALIN ARNESSON
Under strecket
Publicerad
Annons

Skäggiga nunnor såg man ofta förr på Drottninggatan i Stockholm, när biografen Skandia hade sing-a-long-föreställning av ”Sound of music” och publiken uppmanades att klä ut sig. Nunnedräkten var särskilt populär. Vi som saknar dessa skäggiga ordenssystrar blir rikligt kompenserade i Malmöoperans ”Greve Ory”, där alla herrarna i kören bär nunnedräkt med stora, svajande vita dok.Detta är inget speciellt för Malmö utan gäller alla iscensättningar av ”Greve Ory”, eftersom de manliga nunnorna är en grundläggande ingrediens i operans intrig, där den liderlige 1200-talsgreven Ory försöker förföra grevinnan Adèle medan hennes man är borta på korståg. Ory och hans män klär ut sig till nunnor för att nästla sig in hos grevinnan och dricka hennes vin.

Gioacchino Rossini var sin tids musikaliska superstjärna, omättligt populär i Paris, där ”Greve Ory” hade premiär 1828, hans näst sista opera. Som ofta har han använt en del av musiken i annat sammanhang, och i det här fallet har även texten olika källor. Eugène Scribe byggde en ekivok 1800-talskomedi på medeltida balladmaterial, och stycket stod länge på repertoaren i Paris. Förekomsten av män i nunnedok var förstås en extra krydda i det katolska Frankrike.

Annons
Annons
Annons