Annons
X
Annons
X

”Äntligen någon som skriver om detta!”

LÄSARBREV Flera protesterar mot att kalla klimakteriet för tabubelagt samtalsämne. Andra kvinnor berättar hur de lever ut sin sensualitet efter menopaus och vilken lättnad övergångsåldern har inneburit. Men många vittnar också om omfattande besvär – klimakteriet kan vara mycket jobbigt. De rösterna ger vi plats åt allra först här nedan, när vi nu publicerar ett urval av de mejl vi fått som reaktion på artikelserien.

Övergången

ÖVERGÅNGEN – OM KLIMAKTERIET | REAKTIONER

Alla artiklar i serien om klimakteriet

Jag fick mitt första barn vid 36 års ålder. Några år senare kändes det dags för barn nummer två och jag slutade med p-piller. Genast får jag, som alltid haft regelbunden menstruation som en klocka och aldrig hoppat över en endaste gång, oregelbunden mens och ibland ingen alls.

Det visar sig att jag kastats in i klimakteriet vid 39 års ålder. Jag sitter och hör gynekologer och läkare säga att jag är för gammal, det blir inga mer barn. Det känns som ett naturens hån. Får tankar som att jag inte riktigt har ett existensberättigande ur biologisk synvinkel.

Jag är inte fertil längre, min kropp har gjort sitt och har inget syfte längre.
En mening från artikeln den 12 december med Lisa Modée beskriver exakt hur det kändes: ”Det är tabu att mensen upphört, att man inte är fertil, alltså inte skulle vara åtråvärd eller en sexuell varelse”.

Annons
X

Nu är jag 43 år och har denna månad inte haft mens på ett år. Så nu är jag här, det är färdigt, bevisat, ingen tvekan och ingen väg tillbaka. Det är för mig en stor sorg att det inte blev fler barn. Att inte kunna få ett barn till samtidigt som klimakteriet startade, satte igång en 40-årskris men jag pratar med ingen om detta, inte min man, inte mina väninnor. De är alla yngre, mitt i småbarnsåren och klimakteriet är tiotals år bort för dem.

Min man är sju år yngre än jag och jag vill inte bli en ”klimakteriekärring” i hans ögon (fast jag vet att han aldrig skulle tänka så). Det skulle vara som att komma ut ur garderoben med att inte vara kvinna längre som Lisa Modée så träffande beskrev.

Jag har förlorat en del av min kvinnliga identitet i det faktum att jag inte kan få barn, inte är fertil. Och så orättvist, varför kan alla andra få barn vid 42 och 45? Varför skulle bara jag gå in i klimakteriet redan vid 39, när medelåldern är runt 50?

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Häromdagen såg jag ett program från BBC, ”Människan ursprung”, där det talades om att människan är den enda varelse på jorden där mammans höga ålder haft stor betydelse för Homo Sapiens framgång, då det varit avgörande för avkommans överlevnad. Det var skönt att höra. Det finns ett syfte med min existens ur en biologisk synvinkel, trots infertiliteten.

    ANNA

    Jag måste erkänna att jag blev förskräckt angående rubriken.
    ”Övergångsåldern – inte så jobbig …”

    Sanningen är mycket värre om man har otur.

    För några dagar sedan dök det igen upp en bilaga i SvD: ”55+ det ljuva livet”. Jag känner det som ett hån.

    Vadå ljuva livet? Jag måste knega tills jag stupar för att klara uppehället, jag har ingen villa att sälja, inga släktingar som hjälper mig eller tar hand om mig när jag blir riktigt gammal. Jag måste läsa rapporter på jobbet i typsnitt sex, ingen tar hänsyn till sämre syn.

    Vadå ljuva livet med glaukom, artros, högt blodtryck, stela leder … Bilagan är full av annonser om vad man ska göra för att klara sjukdomar. Det måste vara någon 30+ som har initierat den. Livet är ljuvligt om man är frisk och rik och helst ung, det har redan Françoise Sagan skrivit om.

    Jag är 60+ och livet är stundtals ett helvete på grund av sköra slemhinnor,
    det vill säga, jag berörs endast av punkt 6 (Idagsidans artikel tisdag 11 december). Sköra slemhinnor gör att jag spricker då och då, med outhärdlig svidande smärta vid kissande då man vrider sig för att få ur sig urinen på ett någorlunda uthärdligt sätt.

    Det finns hormoner men hur roligt är det med dem på lång sikt. Nu har jag blivit bättre genom att äta hälsokostpreparat, smörja mig med olivolja, ibland smör, dricka citronsaft och tranbärsdricka. När det är som jävligast duschar jag underlivet – det underlättar att kissa ut på det sättet.

    Hur roligt är det med livet när man måste tänka på att klara kissandet med minsta möjliga smärta samtidigt som man jobbar?

    ”SOMMARTJEJ”

    Min mens återkom aldrig efter att jag fått barn litet senare i livet, jag åt minipiller en tid efter och när vi ville försöka få ett barn till hade mensen helt upphört. Prov visade att jag var i klimakteriet.

    För mig hände det när jag var 38 år.

    Det är nu några år sedan. Själva klimakteriet märkte jag i stort sett inte av men slemhinnorna är torrare vilket jag känner av, speciellt i samlivet. Skriv lite om oss yngre i samma situation som mig, om sexliv etc.

    Att slippa oroa sig för att bli med barn kan vara en krydda för vissa i samlivet men för andra är det en sorg att inte kunna få fler barn.

    BARN SENT I LIVET

    Tänkte bara säga – tvärt emot alla jag pratat med och nu läser om i er serie – att vallningarna är det verkligt positiva med klimakteriet för mig som är en så frusen person. Det andra positiva är förstås att den avskyvärda mensen kommer så sällan numer, ja snart inte alls, vilket är underbart att slippa.

    Men sen har jag en hel bunt andra saker som inte är roliga:

    • humörsvängningar

    • Låg, deppig, sur, lättretad (som jag aldrig var tidigare – känner inte igen mig själv – och kan se att det inte har med sociala faktorer att göra, känner så igen hur min mamma var fast hon hamnade i det innan fyrtio, jag tio år senare)

    • Mycket förvärrat restless leg syndrom (har alltid haft men inte förstått förrän sista två-tre åren med klimakteriet då krypen gått över till värk och inte bara i benen utan i armarna också) och med det urbota dålig sömn (som jag ändå alltid haft men nu värre)

    • Frossa emellanåt. Fryser än lättare ... (och just här är ju vallningarna som en skön present!)

    PS. Känner inte alls igen det där med att man inte kan prata om klimakteriet – som flera tagit upp – det gör jag och har mött andra som gör det och ingen som reagerat konstigt. När jag var i 25-30-årsåldern var det många runt 50 som pratade om det och med mig med. Det var teatrar och revyer vill jag minnas som tog upp det, mycket snack. Men det är ju ett tag sen förstås ...

    MARIA 50+

    Jag tog p-piller i många år, ända fram till 50-årsdagen, då ett prov taget hos gynekologen visade att jag var i klimakteriet. Slutade med pillren och det var som att från den dagen må otroligt dåligt. Jag fick alla, jag upprepar alla, besvär jag hört talas om man kan få, men som jag inte visste om innan.

    Det mest överraskande var en märklig känsla av total meningslöshet inför alla människor omkring och livet över huvud taget. Fick stora humörsvängningar med arga utbrott och blev deprimerad. Fick värk i lederna i hela kroppen. Ständig huvudvärk, som jag inte haft känningar av tidigare. Gick upp i vikt med löst hängande ringar som följd.

    När en vallning just hade gått över kom nästa. Det kändes gräsligt att vara på arbetsplatsen och ständigt i stort sett skämmas över att bli blöt av svett ända från hårbotten ner till fötterna, och på nätterna var det en oavbruten kamp att föra täcket på och av en gång per femtonde minut med blöta lakan och därefter frossa.

    Ja, visst skulle jag vara ”duktig flicka” som alltid och dumt nog kämpade i cirka två år för att härda ut utan att börja med östrogen- och depressionstabletter. De har hjälpt mig under dessa mer än tio år till ett drägligt liv så att jag orkat arbeta. Har gjort otaliga försök att sluta med depressionstabletterna, men då har jag fått tillbaka precis samma besvär och i lika stor dos som jag beskriver ovan.

    Från barnsben har jag utfört många olika sporter och alltid varit aktiv. Har haft en vältränad kropp och ätit allsidigt med tanke på näringsrik kost. Kanske det bidragit till bättre hälsa under de här svåra 14 åren, men jag har inte upplevt det så.

    Men tänk, vid 50 års ålder, det var då som jag började känna mig litet ”friare” och sexlusten, som inte varit alltför stor, var i alla fall som tidigare. Men då visade det sig att min mans började sloka. Så det blev inte något bra samliv, tyvärr. Nu sitter jag här vid 64 års ålder och längtar efter närhet, beröring och kärlek.


    Mycket riktigt är det ni skriver i en artikel att när en man tar upp ett ämne om exempelvis sin prostataoperation, då är det legitimt,
    alla lyssnar och andra män delar med sig av sin situation i samma ämne. Men en dam i 50-årsåldern skulle bara skämmas att ta upp liknande situation om sig själv eller andra kvinnors.

    HELENA

    Jag blev lite provocerad av rubriken
    “Övergångsåldern – inte så jobbig som man tror”. För mig har det varit ett helvete. Började med östrogen när jag var 48 år eftersom det skulle vara så bra mot benskörhet. Försökte sluta med östrogenbehandling efter cirka tio år, men det var omöjligt. Jag fick vallningar och svettades fruktansvärt.

    Det var så pinsamt när man stod och pratade med någon och plötsligt kom vallning och svettning som sköljde över mig så att svetten rann utmed hela kroppen och det rann till och med utmed ansiktet. Vallningar och svettningar kom med cirka två timmars mellanrum. Jag kände mig alltid ofräsch.

    Försökte flera gånger att sluta med östrogen men det gick inte. Började då med en lägre styrka. Har även provat preparat från hälsokostaffär vilka inte fungerade för mig. Jag kunde inte sluta med östrogen så länge jag jobbade på grund av vallningar, svettningar och dålig sömn.

    När jag var 61 år gick jag i pension och beslöt då att sluta med östrogen. Det blev mycket jobbigt under fem år men jag härdade ut. Nu efter sex år har det lugnat ner sig men jag får fortfarande vallningar och svettningar men inte så ofta och svettningarna är inte så intensiva. Sover aldrig en hel natt utan i tvåtimmarsintervaller, men det bekymrar mig inte så mycket eftersom jag inte behöver åka till jobbet. Vaknar jag brukar jag läsa ett tag eller lyssna på radion.

    Tack för att ni tar upp detta problem som kan vara oerhört jobbigt för en del.

    INGER

    Jag var 14-15 år när min mamma gick igenom detta, vilket plågade mig oerhört. Vilket sammanföll med mina egna pubertetsproblem. Kort sagt ett helvete.

    ROLF HANSSON

    Åtta år av vallningar och störd nattsömn har försämrat min livskvalitet. Det sociala umgänget har fått stryka på foten.

    Jag är 58 år och har haft vallningar sen jag var 50. Minst två gånger per natt vaknar jag av att hormonerna rusar i kroppen, strax innan svettningen kommer. Det tar alltid en stund att somna om. Från att ha varit van att sova i ett sträck från 23 till 06.30 sover jag fem-sex timmar per natt under veckan. Och det kan nog vem som helst förstå att det påverkar hela mitt liv. All energi går åt till jobbet. Efter att ha varit borta elva timmar orkar jag inte göra något på kvällen mer än att slötitta på tv tills det är dags att gå ut med hunden.

    Innan vi skaffade hund var det ännu värre. Då kändes det som om mitt liv bestod av jobb och att vänta på döden. Det fanns inget annat. Men sen vi skaffade hund finns det någon som ställer krav, någon som vill leka och gå ut på promenader. Det håller humöret uppe.

    Lördag eftermiddag och söndag lever jag. Resten av veckan är jag en zombie på fritiden. Men ändå anser jag att det är ett bättre alternativ än att äta östrogen, risken för cancer är alldeles för stor.

    Jag kunde skrivit spaltmeter med synpunkter utifrån olika aspekter: att ha fel på termostaten och frysa hela tiden mellan svettningarna.

    Eller om könsmaktsordningen; forskningen är usel på kvinnors problem. Hade det varit män som hade klimakterium är jag övertygad om att det hade funnits en medicin som inte var cancerframkallande.

    Eller om att klimakterieproblemen har en skämsfaktor, det finns ingen jag kan prata med om problemen. Varken maken eller vännerna vill tala om det.

    LENA

    ”Vilken lättnad att slippa det hormonella oket!”

    Roligt att du skriver om klimakteriet – världens mest underskattade företeelse. Underligt att det betraktas som ett problem i vår kultur när det egentligen är en skänk från ovan. Vilken lättnad att slippa det hormonella oket! Och vilket lågt pris att betala. Man byter humörsvängningar, fysiska PMS-symptom, irriterande blödningar, pyssel med preventivmedel och oro för graviditet mot lite vallningar och svettningar – vad är väl det i jämförelse?

    Dessutom – alla som någon gång har levt nära inpå honliga djur måste väl ha lagt märke till hur illa de mår av sina hormoncykler när de blir gamla. Ston står och brunstar i sina boxar (snacka om humörsvängningar), tikar dignar under PMS, allt svårare löpningar och skendräktigheter. När jag till slut lät kastrera min nioåriga labradortik var det en sån lättnad att jag svor på att aldrig mer ha en icke-kastrerad hund, oavsett kön.

    Forskarna har funderat på varför arten människa går igenom klimakteriet. Det är visst vi, elefanterna och delfinerna. Det är kanske tack vare klimakteriet som vi får kraft att leva vidare ytterligare många år. En undersökning som refererades i tidningarna nyligen visar att kastrerade män blir i snitt 14 år äldre än ”vanliga”! Det är ju inte bara kvinnor som påverkas av hormoner.

    Och så det här med ungdomshetsen och utseendefixeringen – varför går vi på det? Det är ju bara att låta bli. Själv har jag bestämt mig för att bekämpa det genom att jobba med mina uppfattningar, inte med mitt yttre. Struntar i att räkna kalorier, skiter i GI och vägrar färga håret. Jag har inte märkt någon ålderdiskriminering, tvärtom. Dem jag möter ser en silverrygg med (tror de i alla fall) en fet plånka – det ger respekt.

    Varför skulle jag sakna de värderande blickarna från unga män från min ungdoms dagar? Jag uppskattar inte dem heller längre – vet inte ens vilka unga killar som uppfattas som snygga nu för tiden.

    INGRID

    Klimakteriet är ju så himla BRA!! Det känns som om jag varit utsatt för hormonernas bedrägeri – och blivit fri. Skönt att slippa pms, blödningar och risk för graviditet. Nu är jag som sexigast och erotiken är på topp. Allt det jag trodde om klimakteriet var fel. Nu ser jag klart.

    JOSEFIN

    Tråkigt nog – mest för dem själva – fixerar sig många kvinnor vid sin ålder. De identifierar sig med sitt personnummer, istället för att vara och leva som en helt unik individ.

    Jag inser att många har ett fysiskt och psykiskt besvärligt klimakterium att tackla, men det måste finnas många som, i likhet med mig själv, inte har (haft) några besvär, tack vare en generös natur eller på grund av att de själva, liksom jag, gjort sitt bästa för att ge sitt åldrande en optimal livskvalitet. Jag är övertygad om, att det till största delen handlar om den mentala inställningen.

    Tror man att något ska bli för djävligt, är det större risk att det blir det, än om man har inställningen att ”det här tacklar jag och gör det bästa av”, ser det oundvikliga i vitögat och vägrar ge upp det goda livet. ”Age is a state of mind”; du blir en spegelbild av din egen självbild. Känner du dig gammal och förbrukad ser du gammal och förbrukad ut. Känner du dig som en vacker kvinna, en personlighet i din just nu bästa ålder, ser du ut som det. Attityden är det som gäller!

    Jag hade turen att ha en gynekolog som fick en mycket positiv betydelse för mig och mina år efter 50. Vid en av de årliga kontrollerna sa han, att mina slemhinnor började se lite torra ut och berättade för mig vad östrogenpiller kunde göra. Han nämnde också de risker vissa tror kan finnas.

    Jag beslutade mig för att be honom skriva ut ett sådant preparat, som jag nu använt i 20 år. Min nuvarande, kvinnliga, gynekolog, säger att mina slemhinnor är fina som en tonårings.

    Jag lever ett fantastiskt och mycket aktivt liv (arbetar, studerar, reser …) utan att min ålder, snart 70, för en sekund är ett bekymmer, snarare en tillgång, med all erfarenhet, allt ”know-how” livet hittills givit. Östrogen, vitaminer och mineraler, bra mat och träning, sannolikt också hjälp av goda gener (och det har många av oss), gör att många 40-åriga kvinnor har anledning att avundas min kropp.

    Jag njuter av och med min kropp och har under senare år haft – och har – älskare, som är mycket yngre än jag, någon mer än 40 år yngre. Yngre män njuter av att vara tillsammans med och ”leka med” en mogen, erfaren och säker kvinna. Lugnt och avslappnat, utan att behöva distrahera sig med tankar på jox med preventivmedel.

    Jag är övertygad om att så många kvinnor skulle få ett bättre liv efter klimakteriet, om de bejakar – och vårdar! – sin kropp och inser att alla möjligheter kvarstår långt upp i åldern. Känn dig attraktiv, så blir du attraktiv. Personligen är jag också övertygad om att östrogen är en tillgång som många skulle ha glädje av och som man i onödan är rädd för.

    HARMONISK EVERGREEN

    Jag har haft ganska jobbiga menstruationer med kraftiga menssmärtor – inte varje gång men ofta. När jag var dryga 40 blev det värre, och jag hade ibland sådana fruktansvärda smärtor att jag svimmade eller föll ihop på golvet, visserligen vid medvetande men utan att kunna röra mig (annat än att vrida mig och stöna). Det hela var dock kortvarigt; efter en timme eller två gick det i allmänhet över, även om jag vid åtminstone två tillfällen hann bli transporterad till sjukhus av en orolig omgivning som inte kunde tro på mina frampressade stönanden att det ”bara” var mensvärk.

    Det här låter ju ganska förskräckligt, men dessa väldigt dramatiska menstruationer hände inte mer än ett halvdussin gånger eller så – och sen tog det slut. Jag hade min sista menstruation vid 43 års ålder. I samma veva hade jag lite problem med torra slemhinnor vid sex en tid och möjligen också någon form av vallningar – men de var så vaga att jag inte var säker på om det var det eller inte. Jag var bara ganska varm ibland.

    Besvären var i vilket fall som helst både lätta och kortvariga, och uppriktigt sagt tänkte jag knappt på dem. Jag tänkte heller inte särskilt på att det förmodligen var ett ovanligt tidigt klimakterium; jag hade en vag uppfattning om att det händer väl någon gång i 40-årsåldern eller så (mycket okunnig, tydligen) och eftersom jag hade tre barn och inte hade tänkt skaffa fler, och eftersom jag aldrig har identifierat mig med eller sett mitt värde som kopplat till min barnalstringskapacitet, så var detta helt odramatiskt för mig.

    Att slippa mensen var ju bara positivt. Ingen kan väl vilja ha smärtsamma blödningar en gång i månaden???

    Det här var 15 år sen. I dag är jag 58, har skilt mig och gift om mig och har ett fantastiskt sexliv – absolut inga problem med vare sig torra slemhinnor eller något annat. Inte behöver jag bry mig om preventivmedel heller, vilket jag ser som en klar fördel. Faktum är att såväl mitt sexliv som mitt yrkesliv och mitt privatliv aldrig har varit bättre än det är i dag (och det var inte dåligt tidigare).

    Så klimakteriet behöver inte alls vara något negativt. Alla dessa beskrivningar av förskräckliga fysiska besvär och dessutom känslor av att vara gammal och förbrukad gör mig mest förbryllad. Jag kan inte alls känna igen mig i dem. Mitt klimaterium var faktiskt så odramatiskt i alla avseenden, att jag knappt tänkte på det när det hände, inte brydde mig om att det hände, och nu efteråt fått anstränga mig för att minnas hur det var. Frågan är hur mycket som har med inställningen att göra?

    ANNAH

    Tack för denna serie om klimakteriet. Själv är jag 51 år och har dessa vallningar sedan en tid tillbaka men har fortfarande regelbunden mens. Jag ser enbart fram emot att komma in i menopausen. Att slippa fundera om mensen ska komma mitt i semestern eller om bindan ska läcka efter ett två timmars arbetsmöte (vilket den gjorde en gång och jag skrämde slag på de yngre manliga deltagarna) och att slippa använda skydd vid samlag.

    Själv har jag svårt att förstå att man känner sorg över att inte längre kunna få barn eller, som några, känner sig mindre kvinnliga efter att kommit in i menopausen. Jag har själv fått två biologiska barn, så möjligen är den känslan större för den som gärna velat få barn men inte fått.

    Men det viktigaste är att lära sig att kvinnligheten inte handlar om huruvida vi har fött barn eller inte eller hur vi födde fram våra barn (några anser det som ett misslyckande om man inte kunnat föda fram sitt barn vaginalt), eller i en bortopererad livmoder eller ett bortopererat bröst.

    KRISTIN

    Jag är nog själv i klimakteriet (50 år) eller i början av det?

    Jag börjar känna att jag snart ska komma ut på ”andra sidan”.
    Lisa beskriver bland annat hur hon känner igen sig själv från när hon var 12 år. Precis så har jag tänkt och sagt till mina vänner.

    ”Jag ska nu återgå där jag avslutade/gjorde avbrott i 11-årsåldern före puberteten.” Och det är precis det jag känner att jag gör. Jag fortsätter i livet från den utgångspunkten!

    Bort med allt som det innebar att vara fertil kvinna eller infertil i mitt fall. Vad mycket energi som har gått åt till detta! Att åtrå män och fixa till relation och eventuella barn.

    Känns verkligen som om man i puberteten eller som ung kvinna i alla fall drogs in i ett kvinnoideal (med visst motstånd) men vad var alternativet? Det fanns nog i tanken men inte som nummer ett.

    Bra att ämnet kommer upp. Jag har saknat diskussionen. Finns diskussionen levande så kanske inte kvinnor ”försvinner” med åren. Eller så är det så här det går till. Först i detta stadium så kan allt stå klart för en, är det så? (Kvinno)livets paradox?

    Sedan är det en annan (fysiologisk) femma vad som sker när det skyddande östrogenet minskar drastiskt i kvinnokroppen. Där behövs mer kunskap, forskning, förhoppningsvis kan det tas fram nåt alternativ att stoppa i sig som gör nytta och inte skadar. Vi får hoppas!

    HELENA

    Minnet av åren strax efter 50-strecket är för mig diffusa och vad och vilka symptom som i en mängd av sjukdomar drabbade mig då är svåra att definiera. Kanske hörde allt ihop. Jag kan inte välja ut och säga, detta vara klimakteriebesvär och det andra inte, men nu i dag då jag just fyllt 60, känner jag mig som en befriad människa, kvinna och själ.

    Under mitt liv har jag varit fast besluten att aldrig skaffa mig barn. Jag har skyddat mig, gjort abort, separerat från män då de pressat mig att föda deras avkomma. Nu har jag äntligen blivit fri att leva ut min sensualism, njuta till fullo och ta för mig i de relationer med män som jag haft under de senaste sex-sju åren.

    Aldrig har sexlivet varit bättre. Aldrig har jag känt mig så tillfreds och med rätt att vara just den jag är som kvinna utan koketterier i förhållandet till en man.

    Fertiliteten har varit ett ok och en börda för mig. Humörsvängningarna, oförklarlig irritation, mensvärk, oron över att just nu i fel ögonblick så rinner det till och där sitter jag på en pöl av rött blod, den känslan är borta för alltid! Har p-pillren funkat även om jag haft magsjuka? Ska jag göra ett graviditetstest till? Aldrig mer behöver jag oroa mig! YES, så skönt, ropar jag till världen och känner en härlig harmoni över att vara förbi klimakteriet och i fas med mig själv.

    Hur talar jag då med andra kvinnor om klimakteriet? Det är inte lätt. Min variant av postklimakteriet är inte en gängse uppfattning. Den möts ofta med kritik och ifrågasätts, vissa kvinnor blir arga på mig. Jag har slutat plädera mitt lyckorus över att befinna mig på andra sidan men undrar stilla om det har att göra med de andra kvinnornas önskan om att föda barn, att bli mödrar.

    Jag kanske förringar deras liv genom mitt prat. Och de kvinnor som ej fick barn, har de ett tomt hål i sig? En sorg över det barn de aldrig fick eller att de inte dög som kvinnor, inte förverkligade sig själva. En sorg över en tid som ej går att återfå.

    Alla dessa kvinnors kvinnoidentiteter kanske är mycket mer förankrade i just att vara fertila, att kunna bli mödrar än vad min är. En del av deras kvinnojag raderas ut den dag de inte har sin fertilitet tillgänglig.

    Jag relaterar sällan till mig själv som: Jag är en kvinna. Jag är först och främst en individ, en själ, en människa.

    Ibland, men rätt sällsynt, möter jag kvinnor som delar min känsla och då finns det plats för samtal och diskussioner – de stunderna är härligt befriande, ofta med mycket skratt i bagaget.

    SONJA SIDOROW LAPINGTON

    Ämnet klimakteriet är mycket intressant. Det tål att diskuteras. Alla vi kvinnor får ju uppleva detta vare sig man vill eller inte. Bra eller dåligt.

    För min egen del har klimakteriet fört med sig både goda och dåliga saker. Man kanske ska börja med det goda. I dag behöver man inte oroa sig för att man kan bli gravid eller skaffa sig skydd för mensperioden. Det är ju mycket positivt.

    Klimakteriet har ändrat mig på andra sätt. I dag är jag en helt annan kvinna. Jag är säker på vad jag tycker om och inte tycker om. Vågar säga min åsikt inför alla andra och vågar stå för min åsikt helt klart. Vågar ställa mig inför mindre folksamlingar och hålla tal. Inga problem.

    Det är en befrielse att kunna vara sig själv och inte behöva bry sig vad andra tycker om mig. Omgivningen får tycka om mig eller inte. Det är upp till dem själva.

    I dag upplever jag mig själv som en mogen kvinna med mycket erfarenhet om livet. Trivs med tillvaron alldeles utmärkt. Jag har blivit mera ödmjuk inför livet och är mycket tacksam för varje frisk dag.

    Jag diskuterar ofta med andra kvinnor om dessa svettningar och vallningar. Om svettiga nätter och blöta nattlinnen. Att aldrig känna sig riktigt fräsch. Alla ställer dessa frågor om hur länge vi ska svettas. Finns det inga hjälpmedel, man tipsar varandra om man kan. Exempelvis nattlinnen som inte blir blöta. Alla sitter vi i samma båt.

    Sedan har klimakteriet fört med sig tråkiga saker också, för min del. Dessa eviga urinvägsinfektioner. Hade aldrig besvär med sånt tidigare. Men vad ska man göra! Det är bara att acceptera och söka hjälp och försöka bli frisk.

    Klimakteriet tillhör livet som allt annat, som barndom, ungdom och vuxenlivet. Det finns ingen annan möjlighet än att ta emot det som bjuds och göra det bästa möjliga av livet.

    ELINA


    Intressant att läsa Lisa Modées synpunkter.
    Jag är lika gammal som Lisa och känner igen detta med att ha svag könsidentitet bland alla hormonstinna tjejer på mellanstadiet, till synes självklara i sin kvinnlighet. Lisa klädde sig i pojkkläder, medan jag skred omkring i lång kjol, hårknut och sjal för att markera att jag visserligen motvilligt gick med på att vara kvinna (queer fanns ju inte då), men för den skull inte var till salu på sexualmarknaden. Rätt effektivt faktiskt, men ibland trodde folk felaktigt att jag var frireligiös …

    Jag var visserligen född med könsorgan och förväntades ha en könsidentitet, men det tänkte jag inte låta styra mitt liv, lika lite som några andra fysiska defekter som jag råkar ha. Menstruerandet stod jag ut med i cirka 15 år, men det kändes alltid främmande – en funktion som kunde passa andra men som var helt malplacerad på mig.

    Så när jag var i 30-årsåldern konstaterades det att vi hade en ovanlig blodproppssjukdom i släkten, en sjukdom som kunde förvärras av graviditeter och östrogen, och detta utnyttjade jag förstås helt fräckt. Trots protester från livmodermaffian på MVC lyckades jag utverka kemisk kastrering och har sedan dess varit helt fri från blodkladdandet. En jämnårig väninna som hade myom, cystor eller vad det var i livmodern, lyckades på liknande sätt få hela eländet radikalt borttaget genom hysterektomi.

    I dag klär jag mig i bekväma könsneutrala kläder och struntar högaktningsfullt i hela förökningsproblematiken. Överlåter detta åt dem som har det ”naturligt”. För egen del har jag konstaterat att det faktiskt går bra att ha goda relationer med vänner och släktingar, kolleger och grannar, även om man inte lever i familj, har sexualpartner eller biologiska barn. Närhet mellan människor förutsätter inte intimitet.

    Var och en är på sitt vis, och nu när olika HBTQ-varianter är accepterade känner jag mig inte särskilt avvikande längre. Det är bara synd att ordet ”könlös” har så dålig klang, så man kan säga ”könsfri” i stället eller ta till ett engelskt lånord som ”non-gender”

    Det var intressant för mig att läsa att en liknande känsla av befrielse kan infinna sig även genom ett ”naturligt” klimakterium i rätt ålder, eller i Lisas fall i nästan rätt ålder. Det hade jag inte tänkt på. Då är jag alltså i gott sällskap, även om jag lyckades skaffa mig 20 års försprång!

    KÖNSFRI

    Med tonårsbarn, en gammal villa, och eget företag som tog tid och kraft hade min man och jag kommit allt längre från varandra. Praktiska frågor blev till slut allt som våra samtal rörde sig om.

    Till slut blev det en akut kris och vi stod inför valet att antingen skiljas eller söka varandra på nytt. Vi tog vår segelbåt och försvann från allt under en hel sommar. Visst hade jag besvär av ett klimakterium som startade och sammanföll med seglatsen men det fick en underordnad betydelse jämfört med den pånyttfödda kärleken.

    Nu är vi båda sjuttio år gamla och tack vare hjälpmedel som finns för både män och kvinnor har vi ett gott sexliv.

    MARIA

    ”Var finns kunskapen om klimakteriet?”

    Jag är själv där. Vad jag funderar mycket på är upplevelsen av sex och orgasmer som jag har hört kan bli sämre. Vad kan man konkret göra för att förhindra det?

    Jag är singel sedan länge men hoppas träffa någon – och då önskar jag ju att fortfarande kunna njuta fullt ut av sex.

    CHARLOTTE

    Det är glädjande att klimakteriet pratas om – och det verkar vara helt i sin ordning numer att tala om sömnproblem, svettningar och till och med om sköra slemhinnor.

    Vad ingen artikel hittills tagit upp (som jag sett) är att även sexlusten falnar. Det kan vara ett problem för kvinnan men också för hennes partner.

    Själv tycker jag att det är så tråkigt att den där flämtande åtrån infinner sig så väldigt sällan numer. Inne huvudet kan jag också ha stor lust till sex med min man medan kroppen inte svarar …

    Det där ganska livgivande pirret i underlivet har liksom tynat bort och den där känslan av positiv förväntan som i alla fall jag kopplat till lust till sex infinner sig inte alls så ofta längre.

    När ska det börja talas om det och framför allt: Hur hanterar andra kvinnor detta? Jag har fört ämnet på tal med mina väninnor, som ännu inte verkar ha hunnit dit eller så säger de att de inte upplever det som ett problem/saknad?

    UNDRANDE

    **
    Jag är 50 år och måste erkänna** att jag inte känner igen mig och mina vänner i det ni skriver i artikeln. Att vi inte skulle prata om vårt klimakterium, alltså.

    Funderar på om det är så att de kvinnor som beskrivs i artikeln är för unga. Att vara 44 år och veta att klimakteriet ”börjar närma sig” är nog inte alls samma sak som att vara 50 och mitt i det. Jag och mina jämnåriga är alla mitt i klimakteriet och vi pratar om det precis så mycket som vi behöver, det vill säga tar upp frågor kring vallningar (dagtid, nattetid etc), östrogenets verkningar och biverkningar och andra sätt att minska jobbiga ”symptom”.

    Vi har genom åren pratat om mens och pms, om förlossningar och barn, om sex, och nu alltså om klimakteriet. Allt har sin tid och man pratar om det som är aktuellt. Om några decennier kommer vi i vårt gäng att diskutera sjukdomar och detaljer om dessa på ett sätt som vi i dag inte skulle drömma om.

    Att inte kunna ta upp klimakteriet bland män på en middag måste ju vara mer en individuell grej än generellt för många kvinnor. Det låter minst sagt underligt med tanke på att man i vår ålder hört, sett och sagt det mesta.

    LOTTA GUSTAFSSON

    Det pratas alldeles för lite om det här. När någon säger klimakteriet så är de enda associationer man får 1) värmevallningar, och 2) humörsvängningar. Utöver det visste jag ingenting. Så det finns definitivt ett kunskapsunderskott.

    Eftersom jag varken haft vallningar eller humörsvängningar (och inte mens heller på 20 år, tack vare en hormonspiral) så blev jag ganska förvånad när gynekologen konstaterade att jag var en bra bit in i klimakteriet sist jag var på läkarbesök.

    – Jaha, sa jag. Men bara så att jag förstår … Om man har en skala, där en ung kvinna är 1 och en gammal tant är 10 – var är jag då?

    – Tjaa … 8.

    – … Va?!!?

    Jag kände det lite som om hon hade slagit mig i magen – luften gick ur mig, och jag kände mig nästan förolämpad.

    Med lite distans till det där samtalet funderar jag på varför det var så dramatiskt? Men det har nåt att göra med min självbild – jag är 51 år, hyggligt vältränad och aktiv, de flesta tror att jag är yngre än vad jag är, och jag känner mig ungefär så långt från gammal tant som man kan när man har barn i 20-årsåldern. Det blir liksom som att vi går i otakt, mitt underliv och jag ;-) Som vid alla skiften i livet kommer det nog ta ett tag att synka bilderna.

    Så det finns flera aspekter. Vad händer kroppsligt? Vad kan man själv göra för att lindra eventuella symptom? Vad kan läkemedel och/eller sjukvården göra? Vad händer själsligt/psykologiskt? Alla dessa frågor kan dessutom delas in i två nivåer – kunskap och fakta respektive funderingar och tankar kring det hela.

    ANNIKA ALMGREN

    Min upplevelse av övergångsåldern är tvärtom att det är en mycket jobbig period i livet! Jag är 50 år, gift sen länge, har två vuxna barn och har lämnat mycket av livet bakom mig, men framför mig? Funderingarna är många och jag menar att de absolut hör ihop med övergångsåldern! Visst är det jobbigt att vara i/ha passerat övergångsåldern!

    Jag tror inte ett dyft på att, som ni skriver, depressioner/humörsvängningar inte har samband med hormonförändringarna utan kan ha samband med störd sömn. Där kan jag berätta att jag tidigare i mitt liv haft störd sömn utan att drabbats av depressioner/humörsvängningar, men att jag nu under senare år drabbats (och får behandling) utan att ha störd sömn. Är det inte hormonförändringar så är det övergångsåldern som sådan, med eller utan störd sömn, är min bestämda uppfattning.

    För att inte tala om det rent fysiska.

    Jag har haft mens i trettio år, inte fyrtio som ni beräknar. Nog för att jag fick mens sent jämfört med mina kompisar (vid 15) och att menopausen för mig inföll tidigt (vid 45), men att ”medelkvinnan” skulle ha mens tio år längre av sitt liv tycker jag verkar konstigt. Är jag så onormal?

    För mig var det så att vid 42 års ålder menade min gynekolog att jag uppvisade klimakteriella värden. Sommaren när jag var 42 var varm och jag svettades på nätterna, men när hösten inföll och svettningarna fortsatte började jag ana att övergångsåldern var i antågande. Och så var det också. Jag tyckte det var jobbigt att prata med vänner om detta så det gjorde jag inte, utom med min närmaste väninna och med min man, men inte med mina systrar.

    Anledningen var att jag kände mig avvikande, onormal. Har alltid haft lätt för att känna mig så och varit känslig för vad andra ska tycka om jag inte ”passat in i mallen” och min gynekolog och flera läkare som jag senare träffade reagerade starkt på (tyckte jag åtminstone) att jag var ”för ung” för klimakteriet. Jag har haft besvär som hjärtklappning, håravfall, muskelsmärtor, nedstämdhet med mera och har flera gånger tagit upp det här med klimakteriet med olika läkare, men antingen är okunskapen stor eller så är det för känsligt för att till och med läkare ska vilja prata om ämnet.

    När jag hade muskelsmärtor, och frågade läkaren jag då fick komma till på vårdcentralen om det kunde vara klimakteriet, blev svaret ”nej, där du har ont finns bara muskler. I klimakteriet är det lederna man har ont i”.

    En annan läkare började prata om sin fru, hur gammal hon var när hon fick barn, då hon trodde att hon inte längre kunde få barn. Han sa det säkert som någon sorts varning, att jag inte skulle sluta med preventivmedel för tidigt, men min fråga gällde huruvida mina besvär kunde bero på klimakteriet. I tankarna visste jag att jag var i den fasen i mitt liv, men till läkaren kunde jag inte få ur mig det utan tänkte att han skulle ta upp det som en möjlig anledning till mina besvär, men då började han alltså prata om sin fru.

    Är det genant att prata med sin patient om klimakteriet, en fas i sitt liv som alla kvinnor hamnar i (och på sätt och vis män också)??

    Jag har och har länge haft svettningar, värmevallningar och humörförändringar. För att inte tala om torra och sköra slemhinnor och smärta vid samlag. Ni skriver att först när förrådet (av östrogen, red:s anm.) är helt slut efter några år kan man få besvär med torra och sköra slemhinnor. Men när jag fick besvär med torra och sköra slemhinnor och smärta vid samlag hade jag mens i ytterligare tre år. Då kan ju inte förrådet ha varit slut?!

    Som avslutning vill jag säga ”inget ont som inte har något gott med sig”. Efter att jag varit i övergångsåldern några år nu, har jag blivit stärkt och fått bättre självförtroende. Jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker längre utan vågar lita på mig själv och stå upp för mig själv! Känns härligt! Förbrukad som kvinna känner jag mig inte, mensen saknar jag inte, den är det så skönt att slippa och jag behöver inte vara orolig för att bli gravid av misstag!

    Jag har gått upp lite i vikt (varför skriver ni inget om att man lägger på hullet där ni skriver ”Detta är övergångsåldern” förresten?) men det är ingen nackdel för mitt utseende utan det trivs jag med! Kort sagt: jag trivs med mitt nya jag!

    KLIMAKTERIEKOSSAN

    Åh, jag blir så glad att någon äntligen skriver om detta som det är så tyst om.

    Jag blir 51 år i januari och är absolut i klimakteriet. Dessa svettnätter gör mig tokig. Vi har ibland fyra grader i sovrummet och ändå vaknar jag och badar i svett.

    Av med svettigt täcke, upp och vandra lite för att kyla ner sig och sedan gå och lägga sig igen på kalla fuktiga lakan … Att byta mitt i natten orkar man inte och att dessutom väcka maken är inte så roligt.

    Nu har jag lakan på lakan i sängen så det är bara att dra bort lager efter lager – funkar bra, men jag längtar efter att sova en hel natt.

    Min syster som är två år äldre har inga symptom över huvudtaget. Mensen försvann från en dag till annan – slut!

    Jag blöder mer än någonsin, bara blödningsfri cirka tio dagar per månad sedan 1,5 år … I oktober gjordes en så kallad värmebehandling i livmodern som de hoppas ska hjälpa. Får se först i februari!!!

    Men som jag fått tjata – det är inte självklart att någon ska förstå.

    Jaha, sen detta med urinvägsinfektioner – blääääää.

    Jag är ganska nygift i mitt andra äktenskap, barnen utflugna och det är nu man skulle vilja njuta av lite härligt sex som man dessutom mår så bra av – nähe, då ska man blöda, få urinvägsinfektioner eller andra symtom.

    Jag har försökt prata med mina äldre väninnor och mamma, men de ”kommer inte ihåg”, bara att det går över. Tack!

    PS. Undrar hur forskningen sett ut om det var fler män som fick detta?

    LENA LUND

    Jaaaaa! Äntligen någon som skriver om detta! För var finns litteraturen, tipsen och den allmänna kunskapen om klimakteriet?

    Jag får rådet av min ett par år äldre väninna att ”vänta ut vallningarna snyggt”, för man behöver inte prata så mycket om det.

    Och visst, jag försöker att klä mig så att jag på ett inte alltför utfläkande sätt kan ventilera mig. Tur att det är inne med sjalar och koftor! Men jag kan verkligen sakna att jag inte har vetat något om detta innan…

    Men så är det ju med mycket av det som har med kvinnokroppen att göra. Vi vet inte. Och om inte vi vet, hur ska vi då kunna ha förståelse och acceptans för vad som händer? Än mindre, hur ska våra män kunna ha det?

    Vallningar, flytningar (om de nu hör hit – det vet jag ju inte) och allsköns grejer som händer. Jag fyllde 50 för en vecka sedan och trädde in i klimakteriet i början av året. Jag är helt fascinerad av hur det är att ha fel på termostaten. Den minsta lilla stress och poff! så känner jag hur värmen väller upp. Hur kommer det sig? Och jag menar verkligen minsta lilla stress, som att jag inte får upp ett skosnöre, eller att jag har lite för mycket att bära och kommer på att jag dessutom inte tagit ur bilnyckeln ur tändningslåset. Poff!

    Jag har en underbar väninna, guskelov, några år äldre och med flera års erfarenhet av klimakteriet. När jag hade varit utan mens i fem månader och märkte hur vallningarna började försvinna, kvittrade jag glatt att det var nog ett väldigt lindrigt klimakterium jag hade fått.

    Då svarade hon desillusionerat: Nja, du får nog mens snart.

    Och så var det ju. En menstruation. Och när den var över kom vallningarna tillbaka. Nu väntar jag spänt på om det ska upprepas. Och vilket vill man helst ha? Mens eller klimakterium?

    Tycker ändå om kroppen och beundrar våra kvinnokroppar som klarar så mycket. Helt fantastiska maskinerier som ju faktiskt klarar av att skapa liv.

    ANNA-KARIN HALLGREN

    Jag opererade bort min sköldkörtel för länge sen och ville därför då få information om klimakteriebesvär i samband med att vara utan en så viktig körtel. Jag fick då rådet av en mycket klok läkare i Järna att flytta skapandet från livmodern till hjärta och hjärna!

    MEN först gjorde jag en sorgeprocess med min förlust av en ”aktiv” livmoder. Jag sörjde de barn jag inte fått! Jag har fem barn så jag är rikt belönad men när mensen försvinner mister du en kroppsfunktion!! Biologiskt sett är vi programmerade att föda många barn. Man kan inte bli gravid hur gärna man vill … en känslomässig förlust som ska bearbetas!

    Kvinnor som måste operera bort sin livmoder bör också ha en liten ceremoni och lämna ifrån sig den för att lättare läka.

    MALOU

    ”Att åldras är inte särskilt märkvärdigt – samtidigt är det mycket märkvärdigt.”

    Någonstans mellan 50 till 60 träder vi in i ett gränsland som bär ett stänk av vemod och förlust men kan även väcka en förundran. Tiden förändras, den börjar bli begränsad. Men hur vill jag vara med den och vilket förhållningssätt önskar jag att möta den tredje åldern med?

    Vi kanske inte ska vara så rädda för förändringar? Vi kanske kan hitta en öppenhet att möta det okända, kanske till och med bli nyfikna på denna fas i vårt liv? Hur kan vi ta tillbaka vår värdighet?

    Dalai lama säger att om vi vill dö i frid må vi leva i frid. Jag tror att den tredje åldern innehåller en möjlighet att gå inåt, lösa upp oklara relationer, förbereda oss för den tid vi har kvar – helt enkelt göra en storstädning på insidan istället för att försöka göra oss yngre och värna om utsidan.

    NANNE HESSEL

    Östrogen eller inte? Det är frågan

    1988 var jag en 51-årig kvinna med regelbunden riklig mens. Då fick jag veta att jag hade livmoderkroppscancer. Jag blev strålbehandlad och radikalopererad.

    Stora helvetet bröt ut. Jag fick kraftiga vallningar, svettningar och stora sömnproblem. Jag var helt desperat på nätterna. Detta gjorde att Radiumhemmet lät mig få lägsta dosen av östrogen. Alla besvär upphörde. Det var underbart, som en ny värld.

    1999 fick jag en hjärtinfarkt. Jag har en ärftlig hög kolesterol blodbild och har ej tolererat några kolesterolsänkande mediciner. Min hjärtläkare tyckte att min östrogenmedicinering var bra.

    2009 fick jag bröstcancer. Jag strålbehandlades och opererades. Östrogenet togs bort. Nu mår jag bra men har lättare vallningar och stela leder – antagligen för att min lilla östrogendos är borta.

    Hela min livshistoria talar för östrogenets goda inverkan på kvinnokroppen. Om jag åter var 51 år skulle jag göra samma val.

    EVY

    Jag blev mycket förvånad när jag ser hur lättvindigt
    professor Mats Hammar tar på utskrivning av hormonpreparat som hjälp vid övergångsbesvär. Han säger att risken ökar något, vilket enligt mig inte stämmer vidare värst med vad som står om den stora undersökningen som också relateras.

    Själv drabbades jag av mycket stora besvär med vallningar och sömnsvårigheter i övergångsåldern. Jag fick östrogentabletter av min gynekolog som menade att de var totalt ofarliga. Efter några års förskrivning drabbades jag av bröstcancer.

    Jag vill här också ha sagt att ingen i min familj har vare sig förr eller senare haft bröstcancer. Som tur var klarade jag mig igenom sjukdomen då. Vad jag vill ha sagt, och som jag aldrig hört någon läkare tala om, är att efter canceroperationen ska man äta medicin i fem år. Medicinen jag fick var ett hormonpreparat (det finns ett antal andra liknande preparat) och standardbehandlingen är att man ska äta den i fem år.

    Denna medicin gav sådana biverkningar att de problem som jag hade haft vid mina övergångsbesvär inte var någonting mot dem som jag fick av medicinen; alltså ur askan in i elden! Jag stod bara ut i fyra år trots risken för återfall.

    Visserligen vet jag att inte alla får problem, men likafullt är det konstigt att man inte blir informerad om denna risk när man börjar äta hormontabletter mot övergångsbesvär. Jag tycker att det är mycket viktigt att föra fram att man måste informera om alla eventuella biverkningar man kan drabbas av så att man som patient kan fatta relevanta beslut. Jag känner flera kvinnor som har samma erfarenhet som jag. Jag fick prova på akupunktur men det hjälpte inte. Jag provade på att motionera i stor omfattning vilket bara förvärrade mina problem.

    Under fyra års tid kunde jag inte gå in i en klädaffär och prova kläder för jag visste aldrig om jag skulle bli sjöblöt när jag stod i provhytten. Man kan ju inte lämna tillbaka ett blött plagg till en försäljare.

    Det är heller inte roligt när det formligen rinner droppar ned för ansiktet om man sitter i ett möte eller är på någon officiell tillställning. Det gör alltså att man på arbetet måste tacka nej eller avstå från vissa uppgifter.

    Det är alltså mycket viktigt att läkare upplyser kvinnor om eventuella biverkningar innan hormonpreparat skrivs ut.

    MARIA

    Jag är snart 53 år och har varit i klimakteriehelvetet och kommit ut på andra sidan efter att ha fått bioidentiska hormoner i Stockholm. Jag har gått på detta sen i mars månad och mår som en prinsessa nu!

    Trist är att jag inte hittar någon i Malmötrakten som skriver ut detta, så jag måste flyga till Stockholm två gånger per år. Gör dock gärna detta bara jag får må bra.

    Kvinnor som befinner sig i detta gräsliga tillstånd får veta att man inte behöver må dåligt!!!

    PIA WESTERGREN


    Blir trött bara jag läser denna MAN som uttalar sig om hur kvinnor mår! Det är ett välkänt fenomen att kvinnor ofta får höra av sina manliga gynekologer att klimakteriet bara är ett stadium som man ”får genomlida”. Blir också otroligt trött på att återigen läsa om östrogenets olika inverkan.

    I dag finns det helt nya östrogenplåster som innehåller bioidentiska hormoner och som inte kan jämföras med tidigare hästöstrogen. Tack vare en tjej som vigt sitt liv åt att hjälpa andra tjejer med det som alla manliga svenska läkare inte lyckats med.

    ANNA

    Är 71 år, frisk, normalviktig, förhållandevis vältränad golfspelare med tre barn och tre barnbarn hittills.

    Har alltid haft mycket riklig mens, som jag fick hjälp med de sista åren (när jag tröttnat totalt på detta elände) med en spiral insatt. Tror att det var runt 50-årsåldern som mensen upphörde, tack och lov! Fick måttliga vallningar då och tog östrogen mot detta. Men det stod så mycket negativt i pressen, så jag slutade efter något år. Stod inte ut och började igen.

    Det var värst på sommarnätterna. Samma sak igen, påverkad av den negativa pressen slutade jag medicinera igen. Ska klara av det, tänkte jag! På den vägen är det. Viftar på täcket fast jag har 16 grader i sovrummet och ett tunt täcke. Jag som en gång i tiden hade tjockt duntäcke och dunsockor.

    Vid mitt första besök hos gynekologen i början av klimakteriet, sa hon att en del märker inget medan till exempel Mirjam Furuhjelm, läkare, skrev en bok vid 80 års ålder med titeln ”Äntligen fri!”. Är det vad jag har att se fram emot om jag blir så gammal? Min mor blev 98 år men opererades för ”något” tidigt, så jag har inget att jämföra med.

    Varför har man inte löst detta än? Förmodligen för att det är en kvinnofråga.

    ILONA

    Själv är jag snart 62 och gjorde 2003 en hysterektomi och det var det bästa jag gjort.

    Vi bodde då i Namibia, maken var anställd inom UD/Sida, och som utsänd har man i princip fri läkarvård, eller åtminstone hade, vet inte längre hur det är.

    Redan på 90-talet när jag var cirka 45 hade jag problem med att jag fick oregelbunden och ytterligt kraftig mens (hade tidigare gått som en klocka, dock med en obehaglig PMS som följeslagare). Då fick jag här i Sverige en spiral inplanterad, en spiral som innehöll diverse hormoner, som inte bara påverkade fertiliteten utan också de kraftiga blödningar som jag hade.

    De där spiralerna räcker i cirka fem år, sen måste man byta, och det hade jag redan gjort en gång. Men nu i Namibia var det dags att eventuellt byta igen. Jag hade börjat blöda litet, trots spiralen, så den utmärkte gynekologen i Windhoek, tyckte att jag skulle ta ut den för att se vad som händer. Sagt och gjort, den togs ut, jag åkte till Sverige på sedvanligt Sverigebesök över sommaren, och drabbades här av otroliga störtblödningar, helt utan rim och reson.

    Precis som min mamma hade gjort. Hon fick åka ut och in för så kallade skrapningar, och det var ett elände med det, och med heta vallningar etc, så jag såg inte fram emot att få en likadan övergångsålder.

    Så när jag återvände till Namibia, och min fine doktor där, försökte vi först sätta in en ny spiral, men det gjorde så förfärligt ont, att jag sa att neheeej, nu får det räcka. Jag vill ha en hysterektomi. Vaginalt. Och jag vill behålla äggstockarna om de är OK.

    No problem, passar det nästa vecka?

    Vi kanske kan göra det om två veckor, måste bara samla mig litet.

    Två veckor senare utfördes operationen, jag hade ett myom stor som en apelsin (det var den som orsakade blödningarna). Jag blev av med den, och med livmodern och det har varit underbart att slippa samma lidande som min mor. Jag var redan 50+ fyllda, inte skulle jag ha fler barn, om det nu skulle gå över huvud taget.

    Inte har jag haft några vallningar (men jag kanske har haft tur), jag har liksom bara gått från ett tillstånd till ett annat, på ett par veckor.

    I Sydafrika görs denna operation ofta för att bespara kvinnorna lidande. Jag har väninnor här i Sverige där man hållit på med ditten och datten, men INTE operation. Av någon slags svensk PRINCIP. Det tycker jag är så himla fel.

    SUSANNA

    Jag driver en ideell förening som heter
    Hormoni. Syftet är att informera om övergångsåldern, klimakteriet, hormonella besvär i alla åldrar och för både kvinnor och män.

    Jag blev intresserad av ämnet för att jag själv hade problem, det brukar ju vara så, men jag var lite yngre och mitt problem hade också att göra med att jag inte kunde bli gravid. Efter många års sökande och konstiga bemötanden från diverse vårdgivare bestämde jag mig för att fixa det själv helt enkelt. Och det gjorde jag faktiskt. Jag är 37 år i dag och har en ettårig dotter. Jag tog mig ur det hormonella kaos jag hamnade i efter graviditeten och jag håller mina övergångsbesvär i schack även nu.

    Det har gjort att jag har ett fantastiskt liv, att jag känner mig själv djupt och är medveten om när en förändring inträffar och även kan ha lite förståelse för mig själv. Det gör framför allt att min omgivning numera inte drabbas av mitt dåliga humör.

    Ämnet hormoner har blivit en passion och jag jobbar i dag heltid med att driva föreningen och svara på alla de frågor jag får från andra kvinnor i alla åldrar.

    Det är min övertygelse om att många av de konflikter som råder idag i familjer och på arbetsplatser skulle kunna minskas om kvinnor var mer balanserade hormonellt sett. Förr i tiden tror jag kvinnor var mycket mer insatta i hur deras kroppar fungerar och utvecklas än vad vi är idag. Det är en kunskap som inte längre förs över från mor till dotter och det tycker jag är synd, det skulle jag vilja ändra på.

    SYLIVA OPPENHEIM

    1998 drabbades jag av bröstcancer. Min tumör var östrogenförknippad och hade väl antagligen närts av de hormoner jag behandlats med under sju, åtta år. Samma dag som cancerbeskedet kom sattes hormonbehandlingen ut och jag hamnade i ett övergångslidande.

    Värmevallningar och svettningar varje timme dygnet runt. Jag blev nedstämd, trött och ledsen. Min man är forskare och hade kontakter inom läkemedelssektorn. Han bedyrade att jag åtminstone efter de fem åren skulle bli besvärsfri. Men jag har fortfarande svåra övergångsproblem. Vaknar minst fyra gånger per natt och använder den fläkt, som står vid sängen för att svalka med. Nattlinne och sängkläder klibbar och det tar en stund att somna om.

    Sedan två år är jag pensionär och det är inte samma stress med den förlorade nattsömnen. Men i tolv år har jag arbetat som lärare i matte, fysik och biologi på högstadiet och jag kunde känna panik på nätterna och inte somna om när jag tänkte att snart ska jag stå framför en levnadsglad åtta och prata procenträkning och vara klok och fokuserad.

    Den hjälp jag fått av min läkare var till en början att äta antidepressiva. Denna medicin gjorde mig avskärmad. Kanske så avskärmad att jag inte brydde mig om vallningarna så mycket, men tyvärr brydde jag mig inte så mycket om annat heller. Så jag slutade ta dem.

    Sedan följde akupunktur. Jag hoppades så mycket på denna behandling! Två stycken tolvveckorsbehandlingar genomled jag med nålar från hjässa till tårna. Effekt noll. Jag har följt alla råd jag har kunnat få.

    Jag röker inte. Dricker inte kaffe eller te efter klockan tre på dagen. Jag går på vattengymnastik varje morgon. Jag tränar tre fys-pass i veckan dessutom. Ett par gånger per dag går jag ut med vår hund.

    Undrar om det finns fler som jag?

    Eller är jag ett hopplöst fall?

    MARIANNE

    I övermorgon är det två år och åtta månader sedan jag kom dit! Det var på min mans födelsedag som jag märkte att jag titt som tätt blev så himla varm och svettig. Trodde först det berodde på att vi suttit kvällen innan och druckit vin och pratat med hans son, som kommit hem för att fira sin pappa. Jag drack något lite mer vin än vanligt och det kan mycket väl räcka för att få värmereaktioner dagen efter. Men när det gått tre dagar och värmepåslagen fortsatte insåg jag att ”nu är jag där!”

    Det har fortsatt. Det blir otroligt hett ibland. Min man skojar om att man skulle kunna vira en vattenslang runt mig och få gratis varmvatten … Däremellan fläktar han mig med en solfjäder.

    Det är lite synd att vi i energikrisens tider inte kan ta till vara all denna energi!

    En intressant reflektion jag gjort under de här åren är att mitt tillstånd påverkar intensiteten och frekvensen på vallningarna i hög grad. Jag arbetar med och tränar mindfulness och är numera mycket medveten och uppmärksam på min kropps reaktioner. Det är så intressant! När jag känner mig pressad, trött, irriterad och så vidare får jag absolut fler och intensivare värmepåslag. När jag är mer i balans minskar de. Eller upplever jag att de minskar? Intressant frågeställning som jag reflekterar över ibland.

    Intressant att nämna i sammanhanget är att det finns en studie gjord vid Center for Mindfulness i Massachusetts, där man ser indikationer på att MBSR (mindfulness-based stress reduction) minskar både frekvens och intensitet vid ”hot flashes”, som det så träffande kallas i USA.

    ANNELI EKSTRÖM GODMAN

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X