Annons

Äntligen en finsk regering i Sverige

Under strecket
Publicerad

För en knapp vecka sedan var jag inbjuden att ”recensera” den nya regeringens första hundra dagar i radions Studio Ett. Det är ingen lätt uppgift när man inte har annat att gå på än det som nått tidningarnas spalter och radions och televisionens etervågor eller digitala nät.
Och mediedramaturgin är ju sådan att den främst tar upp det som är sensationsskapande och lösnummer-, lyssnar- och tittarsiffrevänligt.
Nya statsråd avgick innan de ens hunnit sitta in sina statsrådsstolar.
I den till stor del mediestyrda verkligheten försvann Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius ut i kylan fortare än man hann blinka. Kulturministern tvingades gå för att hon inte betalat tv-licensen, något hon dock inte var ensam om i regeringen. Handelsministern fick gå för att hon haft svart barnhjälp, men det var hon inte ensam om.

Panikåtgärder på grund av dess ovana vid den nya situationen och mediernas hysteriska jakt på skandaler gav regeringen en svår start. Men den lyckades ändå genomföra en hel del utlovade, och i
förväg väl kända, förändringar på rekordtid: ett radikalt, nytt a-kasseförslag; förslag om arbetskraftsinvandring som en möjlighet att komma till Sverige lagligt; sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare; nödvändiga förändringar på skolans område och en del annat. Och det efter att ha tagit över ett fögderi som av hävd och enligt nästan i sten ristad lag alltid varit förbehållen socialdemokraterna.
De nya ministrarna kom knappast till ett dukat bord, som den förre överståthållaren arrogant påstod. De kom till en främmande värld, till lokaler de aldrig satt sin fot i och till personal de aldrig träffat. Till problem som vi bara kan ana oss till, vi som inte sitter mitt i det hela.
För medierna känner ju inte till allt som regeringen gör, alla svårigheter de möter, och därmed inte heller allmänheten.
Att recensera en ovan - om än aldrig så entusiastisk och energisk - ny regerings första hundra dagar är naturligtvis tämligen meningslöst. Låt oss se om ett år eller två vad den har åstadkommit, då
finns det något att utvärdera! Till dess tycker i alla fall jag att det är roligt att se regeringens lite ”finskare” sätt att agera: att fatta snabba beslut utan en massa utredningar och alltför långa remissrundor, för att i efterhand rätta till det som behövs. Allt behöver inte utredas i åratal för många skattemiljoner bara för att, när utredaren äntligen är klar, resultera i ett material som redan blivit för gammalt.

Annons
Annons
Annons