Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Åka skridskor i Warszawa Antisemitismens många ansikten

Människor flyr efter att ha blivit attackerade av polis under studentupproret i Warszawa 1968. Protesterna ledde till en antisemitisk kampanj från den kommunistiska regimen som tvingade uppskattningsvis 15 000 judar att fly från Polen.
Människor flyr efter att ha blivit attackerade av polis under studentupproret i Warszawa 1968. Protesterna ledde till en antisemitisk kampanj från den kommunistiska regimen som tvingade uppskattningsvis 15 000 judar att fly från Polen. Foto: TADEUSZ ZAGOZDZINSKI
(uppdaterad)

Åka skridskor i Warszawa

Författare
Genre
Prosa

”Man ljuger om allt, svårt att föreställa sig i ett land som nästan aldrig behövt ljuga, man ljuger om vem man är, om när man är född, och var, om vilka ens föräldrar är och har varit, om klasstillhörigheten och partitillhörigheten, ens egen och föräldrarnas, skolgången, yrket och faderns yrke, om var man bor, nu och då, vilka böcker man läser och har läst, dito om hustrun och barnen, om allt, allt, allt, man håller reda på varje sanning och varje lögn, så gott det går ...”

Inget land i Europa har låtit sin politik präglas så drastiskt av antisemitism som efterkrigstidens Polen. Efter krigsslutet 1945 ledde de antijudiska stämningarna till att många av de cirka 300 000 judar som fanns kvar i landet såg sig tvungna att emigrera. En bit in på 1970-talet återstod bara en liten spillra på ett par tusen judar.

I Emilia Degenius självbiografiska roman ”Åka skridskor i Warszawa” flätas olika minnesspår samman till en berättelse om en flickas uppväxt i efterkrigstidens, kommunismens och antisemitismens Polen. Som dotter till en judisk far, som var advokat, och en polsk hemarbetande mor, är det till en början minnen av jämförelsevis privilegierade förhållanden. Nylonstrumporna glänser på moderns ben, det finns dollar och Fiat, sommarresorna går till Svarta havets stränder i Sotji, det ges lektioner i fäktning, franska och piano och Emilia får tillträde till det bästa gymnasiet. Ändå är inte allt som det ska. Uppväxt och sönderfall börjar snart löpa samman.

Annons
X

Fadern, som tidigare förlorat fru, dotter och mor i Förintelsen, blir fråntagen rätten att driva sin juridiska praktik. Modern tvingas hitta andra sätt att försörja familjen på och får ansöka om lov att hyra ut rummen i den vackra våning där de bor. När fadern oväntat dör, tar modern familjens liv helt i egna händer. Hon går ”presentpromenader”, mutar till sig tillstånd och förståelse med rosor och konjak, säljer saker i Sovjet på förfalskade tullpapper och ordnar slutligen så att hennes två döttrar ska kunna lämna landet. 1972 kommer Emilia 17 år gammal till Sverige, där systern väntar.

”Åka skridskor i Warszawa” tar sin utgångspunkt i författarens minnesarbete fyrtio år senare. Trevande minnesbilder får pendla mellan sant och falskt och varvas med en jakt på dokument hos olika polska och svenska myndigheter som ska bekräfta med siffror och beslut. Det är ett bra grepp, även om det rymmer en del upprepningar och ett ord- och teckenflöde som ibland svämmar över. Att fiktionalisera själva den osäkerhet som präglar minnesakten visar hur skör en historieskrivning egentligen kan vara. Det finns berättelser som utplånar vissa förhållanden och berättelser som lyfter fram dem. Berättelser som inte minns och berättelser som minns.

Boken är som mest angelägen när den skildrar att antisemitismens ansikte inte bara visar sig i boskapsvagnar, Förintelseläger och gula stjärnor som sytts fast på kläderna. Det kan också se ut som en bekymrad mor som varje kväll gnider sitt barn över näsryggen för att försöka påverka den fördömda formen, en olycklig far som kämpar för att leva ett fredat liv men ändå förlorar allt, de goda skolresultaten som plötsligt och utan anledning blir underkända betyg, en bästa vän som över en natt inte längre vill umgås, ett förbud att äta skollunch i matsalen med de andra. Det kan vara ett långsamt uteslutande ur gemenskapen, både socialt och nationellt, samtidigt som allt hålls för normalt.

”Antisemitismens barndom är inte annorlunda, ser inte annorlunda ut, kan därför missförstås, tas för något annat, för livets gång, dess vedermödor, för barndomens rädsla, barndomens svek, barndomens förlust, barndomens sorg, för vägen till mognad, för sådant som hör livet till, sådant som ingen barndom kan skonas från”, skriver Degenius. Men tillägger: ”Hemmet i antisemitismens barndom är inte ett hem, det är inte ett första hem, inte ett nästa, senaste eller ett sista. Hemmet i antisemitismens barndom tar från dig ditt hem, tar ifrån dig varje hem, gör dig för alltid hemlös.”

**Förlaget har låtit **formge de blå bokpärmarna under bokomslaget som det respass modern kämpar så länge med att skaffa och stämpla så att Emilia ska kunna lämna landet. De utgör en fin paratext till denna berättelse om hemlöshet, flykt, minne och historia. Respasset är alltså boken, stämplarna de mödosamt förvärvade erfarenheterna. Vi resenärerna.

Emi-Simone Zawall är litteraturvetare och översättare från polska.

Annons
Annons
X

Människor flyr efter att ha blivit attackerade av polis under studentupproret i Warszawa 1968. Protesterna ledde till en antisemitisk kampanj från den kommunistiska regimen som tvingade uppskattningsvis 15 000 judar att fly från Polen.

Foto: TADEUSZ ZAGOZDZINSKI Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X