X
Annons
X

Barbro Santillo Frizell: Antikens marmorstatyer en vit lögn

Läs mer om Streckare från 100 år

Den vita marmorn i antikens statyer var länge en pelare som bar upp västvärldens kulturella identitet och visade på dess överlägsenhet. Bilden har varit så etablerad att det varit svårt att inse vad forskarna vetat i hundra år – statyerna var målade i grälla färger.

undefined

Under några dagar kring nyårshelgen visades i Rom en i sitt slag helt unik utställning av kejsar Augustus fredsaltare, Ara Pacis. Den handlade om att färgsätta ett av antikens mest inflytelserika och stilbildande konstverk. Utställningen, som ännu betraktas som ett experiment, kan bara beskådas på kvällen då det är mörkt ute och alla ljus i den inglasade museibyggnaden är släckta eftersom färgsättningen sker med belysning från strålkastare som projicerar färger på altarets vita skulpterade marmorytor. Det gick ett sus genom publiken när altaret gradvis ljussattes i starka klara färger. Den detaljrika frisen med blomsterornamentik fick en klarblå bakgrund som effektfullt kontrasterade mot den gröna växtligheten. Gudar och figurer ur Roms mytiska förflutna har purpurröda dräkter. "Såg det verkligen ut på det här viset under antiken?", kunde man höra besökarna viska förvånat till varandra.

Förmodligen överensstämmer rekonstruktionen rätt väl med originalets färger. Av den ursprungliga färgen finns dock inget kvar. Man har återskapat en sannolik färgsättning med hjälp av jämförelser med annan samtida bemålad konst, som väggmåleri och mosaiker. Det mesta av färgpigmenten försvann under de århundraden som altaret låg begravt i marken – eventuella rester skrubbades förmodligen sedan bort av nitiska restauratörer. Så hade man tidigare gjort med Parthenonskulpturerna – de tvättades med lut och de tidigare synliga färgspåren försvann då för alltid.

De flesta människor som besöker museer med samlingar av antik konst har ingen aning om att den vita marmorn en gång var bemålad. De brokiga marmorstatyer gjorda i flera olikfärgade stensorter från romersk tid som finns bevarade upplever många som vulgära och smaklösa – man vet inte att denna skulpturstil, där man ersätter färgen med olikfärgade marmorsorter bara är en dyrbarare variant av den målade stilen. Men det kanske mest häpnadsväckande är inte att all antik skulptur en gång var bemålad utan att ledande konstkritiker och museiförmedlare lyckats undanhålla denna kunskap från den vanlige museibesökaren. Forskare som ägnar sig åt antikstudier vet mycket väl att konsten var bemålad i starka färger. Men man har valt att inte lyfta fram denna aspekt i publika sammanhang. Detta förhållningssätt har en lång historia och börjar i renässansens Italien. Det var då föreställningen om att antikens marmorskulptur var vit kom att bli förhärskande. Som ett exempel kan nämnas "Laokoongruppen" som grävdes fram år 1506 i ruinerna av kejsar Neros gyllene hus. Skulpturen föreställer den trojanske prästen Laokoon med sina söner, alla tre framställda i ideal nakenhet i våldsam kamp mot de två havsormar som kväver dem till döds. De nakna kropparnas formspråk och intensiteten i den äldre mannens ansiktsuttryck känns väl igen i Michelangelos skulpturer, liksom marmorns vithet som han kom att bemästra till fulländning.

Annons
X

När man grävde fram Laokoongruppen var de ursprungliga färgresterna borta och man uppfattade originalet som marmorvitt. Renässansens antikreception byggde med andra ord på ett missförstånd. Istället skapades en helt ny konstform, den monokroma skulpturen som kom att bli norm. Michelangelos vita skulpturer har påverkat vår konstsmak så starkt att vi har svårt att tänka oss en marmorskulptur i färger. Efter Michelangelo kommer Bernini under barocken och Canova under 1700-talets nyklassicism och med dem en lång rad skulptörer som alla arbetar i den vita marmorn. 1764 utkommer den tyske konstkritikern Winckelmanns inflytelserika verk om antikens konst där han fastlägger den vita marmorskulpturen som uttryck för den ideala skönheten. Med upplysningsfilosoferna knyts estetik, etik och politik samman och den grekiska skulpturen blir symbol för frihet och ett redskap i kampen för mänskliga rättigheter och individens frihet. Dessa idéer lade grunden till den konstriktning som kallas nyklassicism.

Idealet vidmakthölls under 1700- och 1800-talet av de konstakademier som hade bildats i Europa från renässansen och framåt. Fram till mitten av 1800-talet var dessa institutioner mycket betydelsefulla, inte bara för utbildningen av unga konstnärer utan också som uttolkare och värdemätare av konst och som rådgivare i estetiska spörsmål. Den klassiska skulpturen dominerade som konstnärligt medium; formen, inte färgen, var den ädlaste och renaste uttrycksformen. Så kom den vita marmorn att bli en pelare som bar upp västvärldens kulturella identitet. Det ädla vita materialet uttryckte egenskaper som inte bara karakteriserade den västliga civilisationen utan också signalerade dess överlägsenhet.

Winckelmann och andra samtida konstteoretiker hade emellertid aldrig kommit i direktkontakt med grekisk originalskulptur. De byggde sina analyser på romerska kopior, som man då trodde var grekiska. Det mest beundrade verket av alla, "Apollon Belvedere" som står i Vatikanen, är en romersk kopia av ett grekiskt original i brons. (Denna skulptur stod för övrigt modell för den svenske skulptören Sergels framställning av Gustav III som står på Skeppsbron i Stockholm.)

Den franske arkitekten Quatremère som redan i slutet av 1700-talet insåg att den antika skulpturen varit polykrom utgjorde ett lysande undantag. Hans upptäckt blir startskottet för en intensiv debatt som varade till slutet av 1800-talet. Först då började konstnärer och arkitekter resa till Grekland och i större omfattning studera de antika templen och skulpturerna på plats. Man kunde inte längre bortse ifrån att den grekiska marmorn varit bemålad. En rad praktverk publicerades med illustrationer av dessa byggnader i färg, särskilt i rött och blått som var de färger som håller längst för tidens tand.

Sedan blev det tyst. Frågan blev ointressant i samband med modernismens genombrott i Europa i början av 1900-talet. Antiken var inte längre allenarådande ideal. Konstnärer sökte sig nu till andra kulturer för inspiration och utomeuropeiska konstformer, och vad man kallade primitiv konst blev på modet. Det förde med sig en likgiltighet inför det klassiska idealet och intresset för antikens polykromi rann också ut i sanden.

Först 1960 aktualiserades frågan igen med den svenske konsthistorikern Patrik Reuterswärds bok "Studien zur Polychromie der Plastik. Griechenland und Rom". Nu hängde det inte så mycket på forskarna som på dem som förvaltade samlingarna av antik konst, på museimännen, att föra ut denna vetskap till en större publik. Men från det hållet var det länge tyst. Det gick inte att marknadsföra ett sådant konstbegrepp som fortfarande uppfattades som vulgärt och pråligt. Den klassiska konstuppfattningen som varit förhärskande under sekler var alltför etablerad. Denna undvikande attityd kan man tydligt märka i de italienska museer där man låter objekten "tala för sig" och istället satsar på estetiken i de omgivande rummens arkitektur.

De bägge tyska forskarna Volkmar von Graeves och Vinzenz Brinkmanns undersökningar av färgen på grekisk skulptur har revolutionerat den estetiska världsbilden. Det är deras förtjänst att polykromin äntligen fått ett riktigt genomslag i museivärlden och inom förmedlingen. Sedan 25 år tillbaka leder Brinkmann ett internationellt forskarlag som med flera olika metoder undersöker antik skulptur för att kunna rekonstruera den antika bemålningen. Med ultraviolett ljus och fotografering kan man upptäcka och dokumentera avtryck efter färgpigment och färgskuggor som inte längre är synliga med blotta ögat. Valören på de ursprungliga pigmenten kan man bestämma med mikroskop men också med kemisk-fysiska analysmetoder.

Den stora vandringsutställningen "Bunte Götter" (Brokiga gudar) som startade år 2003 i München och sedan flyttade runt i olika städer i Tyskland fick en enorm uppmärksamhet. För många var den ett beskt piller att svälja. Det var ju i Tyskland som idealet om den rena vita antiken först uppstod och odlades av ledande kulturpersonligheter som Winckelmann, Goethe och Herder. Brinkmann och hans forskarteam har med exakta naturvetenskapliga metoder visat att all grekisk antik skulptur var bemålad i starka mättade färger som grönt, gult, blått och rött. Vad man tidigare uppfattat som sobra, vita draperingar på kvinnofigurer visade sig vara överdådigt dekorerade dräkter i mönster översållade med figurer i alla färger.

Projektet har resulterat i ett samarbete mellan Staatliche Antikensammlungen und Glyptothek München, Ny Carlsberg Glyptotek och Musei Vaticani i Rom. Resultaten finns publicerade i gedigna kataloger på respektive länders språk, den danska katalogen har fått det vitsiga namnet "ClassiColor. Farven i antik skulptur" (2004). Den italienska publikationen "I colori del bianco" (2004) är en praktfull och påkostad bok, rikligt illustrerad med färgbilder av högsta kvalitet.

Färgen, säger Brinkmann, är det yttersta skiktet som leder oss visuellt in i formen och till förståelsen av verket; i Grekland hade man över huvud taget inte kommit på tanken att en skulptural utsmyckning, vare sig den var i terrakotta eller marmor skulle lämnas utan bemålning. En omålad skulptur var att betrakta som en ofärdig produkt och det är otänkbart att den skulle bli en konstnärlig norm. Brinkmann säger också att man över huvud taget inte kan förstå den antika skulpturen utan färger, vilket är provocerande i kulturella sammanhang där Winckelmann fortfarande är något av en ikon.

De tyska forskarna har framför allt ägnat sig åt grekiska originalverk som skulpturen från det berömda arkaiska templet från ön Aigina utanför Atens kust, som finns utställt i München, och andra betydande konstverk från Grekland. Hur var det då med den romerska marmorn? Den berömda statyn av Augustus som grävdes ut i den kejserliga familjens residens i Prima Porta utanför Rom i slutet av 1800-talet bekräftade att även den romerska marmorn varit bemålad.

Frågan om den romerska polykromin är emellertid komplicerad och forskningen kring den är knappt påbörjad. Romarna var stora beundrare av grekisk konst; städer och helgedomar i Grekland plundrades på konstskatter, man gjorde avgjutningar och kopierade de stora mästarna. Men den grekiska skulptur som romarna mötte efter erövringen av landet hade redan stått utomhus under flera hundra år och exponerats för solljus, regn och vindar. De ursprungliga färgerna på marmorn hade förlorat sina intensiva valörer. Det kan ha påverkat den romerska smaken i en riktning mot mildare färger. Bronser som åldras patineras och blir gröna om de inte löpande rengörs, och många av de bronser som togs till Rom var helt säkert redan mörkt gröna. Frågan om i vilken grad dessa påverkade smaken är ännu en öppen fråga. De romerska porträtten i mörkgrön marmor tror man kan vara inspirerade av brons som inte längre var gyllene utan patinerad.

När belysningen på altaret släckts ner står vi åter inför den marmorvita fasaden som nu ger ett färglöst och trist intryck. Många frågor återstår men förhoppningsvis kan detta experiment stimulera till vidare forskning och väcka intresse inom museivärlden för en ny typ av utställningar. Den digitala tekniken ger oss nya redskap och nya utmaningar som de vilka är tillsatta av universitet och kulturdepartement att förvalta vårt kulturarv måste ta aktiv del av i utbildning och förmedling. Experimentet med Ara Pacis i Rom har visat att publiken år 2009 är mogen för omprövning av gamla sanningar.

Barbro Santillo Frizell
Barbro Santillo Frizell är professor i antikens kultur och samhällsliv och direktör för Svenska Institutet i Rom

Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X