Annons

Ola Wong:Ansvaret för akademidrevet faller tungt på Björn Wiman

Foto: Johan Jeppsson/IBL och Lars Pehrson Collage: SvD

Det stora avslöjandet om kulturprofilen gjordes av DN Kultur. Men i den efterföljande debatten om Svenska Akademien var det kulturchefen Björn Wiman som angav tonen. Och den var oförsonligt hård.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

I april när Sara Danius möter pressen utanför och meddelade att hon lämnar uppdraget som ständig sekreterare och sin stol i Svenska Akademien. Till höger författaren och akademiledamoten Sara Stridsberg.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 2

Akademiledamoten Horace Engdahl omringas av journalister på väg till Akademiens sammanträde i Börshuset i Gamla stan.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 2 av 2

I månader har Björn Wiman inte bara givit sig på Svenska Akademien i sin egen tidning Dagens Nyheter, utan har också bjudits in som expertkommentator av SVT, SR och TV4 och även internationellt av The Guardian och The New York Times.

Han har kallat den resterande Akademien saker som ”bunkergäng”, ”bedrövlig skara” och de ”11 sämsta”. Wiman har påstått att ledamöterna står på en ”absolut bottennivå, långt under [samhället]”. Han har upprepat som om det vore en sanning att Svenska Akademien tycker att sexuella övergrepp inte är ett problem. ”Det här är en församling som öppet och tydligt har deklarerat att man avser att strunta i anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp”, påstod han i SVT:s ”Morgonstudion”.

Varianter på det budskapet har han fört fram i 19 krönikor till och med den femte maj då drevet började ebba ut. I själva verket har Akademien upprepat att man ser allvarligt på Jean-Claude Arnaults agerande och att man med kraft tar avstånd från sexuella trakasserier och sexuellt våld, exempelvis i en artikel i SvD (8/4) och i ett pressmeddelande.

Annons
Annons

I april när Sara Danius möter pressen utanför och meddelade att hon lämnar uppdraget som ständig sekreterare och sin stol i Svenska Akademien. Till höger författaren och akademiledamoten Sara Stridsberg.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

Wiman fick som expert i SVT och på andra håll hamra in berättelsen om ”kvinnooffret” med en på förhand bestämd rollista för vilka som var hjältar och skurkar.

En av de akademiledamöter som jag har pratat med inför den här artikeln uttrycker att legitim granskning har gått över i någonting annat:

– Björn Wiman har blivit som besatt av Svenska Akademien, men det är väldigt lite argument till åsikterna och i artiklarna blandar han ständigt ihop oss med Jean-Claude Arnault, som jag inte känner. Wiman väcker med sin hårda ton känslor som inte är rena, säger ledamoten.

Min kritik riktar sig inte mot DN:s journalister överlag och inte mot Matilda Gustavssons gedigna gräv eller Hugo Lindkvists balanserade artiklar som publicerats på DN.se under veckan. Det jag vänder mig mot är Björn Wimans insats som ansvarig chef och opinionsbildare. Wiman är en makthavare, och med makt följer ansvar.

I april när Sara Danius möter pressen utanför och meddelade att hon lämnar uppdraget som ständig sekreterare och sin stol i Svenska Akademien.  Till höger författaren och akademiledamoten Sara Stridsberg.
I april när Sara Danius möter pressen utanför och meddelade att hon lämnar uppdraget som ständig sekreterare och sin stol i Svenska Akademien. Till höger författaren och akademiledamoten Sara Stridsberg. Foto: Tomas Oneborg

Wiman fick som expert i SVT och på andra håll hamra in berättelsen om ”kvinnooffret”, med en på förhand bestämd rollista för vilka som var hjältar och skurkar. Det blev en odiskutabel sanning att ”Danius fördrevs från Börshuset i en cynisk palatskupp” (DN 14/4).

”Där låg ett skimmer kring Saras dagar”, skrev istället Wiman och prisade Sara Danius med en retorik som påminner mer om propaganda än journalistik.

Annons
Annons

Denna svartvita världsbild präglade och låste nyhetsvinklingen. Han hade lika gärna kunnat säga att det var två kvinnor som slog ut varandra eller, ännu hellre, som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski konstaterade i en insiktsfull krönika om Hans Rosling: att vi människor dras till skvaller och dramatiska berättelser medan verkligheten ofta är mer komplicerad.

När journalister tolkar skeenden bör vi vara ödmjuka inför det och luta oss mot kontrollerbara fakta.

”Där låg ett skimmer kring Saras dagar”, skrev istället Wiman och prisade Sara Danius med en retorik som påminner mer om propaganda än journalistik. Danius målades upp som en ofelbar hjältinna: folklig, älskansvärd, modern, glimten i ögat. Wiman ställde den bilden i kontrast till den onda majoriteten ”låtsasgudar” under Horace Engdahl som påstås strunta i sexövergrepp och där somliga har en ”patologiskt hög självbild”.

Björn Wiman har även låtit skribenter – helt utan att presentera belägg – insinuera om fler mörklagda skandaler: ”Hur många icke outade förövare finns det inte kvar därute? Hur många sunkiga maktspel pågår inte fortfarande i Svenska Akademiens avgrundshålor”, skrev Aase Berg i en krönika.

Dock ska sägas att Berg använde sin text till att uppmana läsarna att lyssna även på sina meningsmotståndare: ”Jag läser gärna artiklar skrivna av slemhögar och idioter. Jag säger inte upp mina prenumerationer för att nåt svin yttrar sig.”

Det är pinsamt att man i stället för att granska ”de bedrövligas” faktiska argument hellre ägnar sig åt karaktärsmord på Horace Engdahl.

Annons
Annons

Det är kulturchefen som sätter ribban. Med den uppskruvade tonen är det inte konstigt att så få vågat anmäla avvikande åsikt, eller påtala felaktigheter i drevet.

Jag tar själv inte ställning i konflikten mellan Danius och dem som Wiman kallar ”en bedrövlig skara” – bägge sidor har läckt information som är komprometterande för motparten och det behövs mer fakta på bordet.

Det problematiska är att Björn Wiman starkt har bidragit till en partisk mediebild där känsloargument tagit överhanden. Han har inte varit ensam, flera debattörer har stämt in och även några publiceringar i SvD har gått över gränsen. Det är pinsamt att man i stället för att granska ”de bedrövligas” faktiska argument hellre ägnar sig åt karaktärsmord på Horace Engdahl.

När jag läser de krönikor Wiman har skrivit om Svenska Akademien sedan avslöjandet i november framstår det närmast som om han redan på förhand bestämt sig för att fälla Akademien.

”Ansvaret faller oerhört tungt på de som har vetat”, dundrar Björn Wiman. Men journalisternas eget ansvar då?

Den 22 november, dagen efter Matilda Gustavssons avslöjande, skrev Wiman: ”Hade Svenska Akademien varit en vanlig samhällsinstitution hade samtliga av dess ledamöter tvingats avgå.” Det är ett anmärkningsvärt påstående. De senaste årens skandaler visar tvärtom att huvudregeln är att ledningen sitter kvar – i synnerhet om varken styrelsen eller någon anställd personligen är brottsanklagad.

Wiman skriver inte heller vad de enskilda ledamöterna egentligen skulle ha gjort sig skyldiga till för att rättfärdiga en så extrem åtgärd – förutom att ha ”möjliggjort tystnaden” om övergrepp genom en ”genomgripande maktordning”. En anklagelse som är lika svepande som omöjlig att försvara sig mot.

Annons
Annons

Akademiledamoten Horace Engdahl omringas av journalister på väg till Akademiens sammanträde i Börshuset i Gamla stan.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 1 av 1

”Ansvaret faller oerhört tungt på de som har vetat”, dundrar Björn Wiman. Men journalisternas eget ansvar då? Flera har vittnat om att Arnaults beteende var allmänt känt i kulturkretsar. (Här bör påpekas att Arnault förnekar alla anklagelser.)

År 2012 hyllade DN Kultur, under Wimans chefskap, Forum med rubriken ”Den levande kulturen trivs bättre i Forums källare än i EU:s korridorer”.

Formuleringarna i texten framstår i dag som besvärande: ”Jean Claude Arnault har lett verksamheten sedan 1989, hårpiskan har fått några gråa stänk och alla dagar har det inte varit så roligt att titta på sista raden i resultatredovisningen. Men på något vis har Forum klarat fiolerna. Jean Claude Arnaults osannolika envishet och övertalningsförmåga har lönat sig.”

Kulturrådet gav Forum pengar. Kulturjournalisterna gav honom pr.

Hade inte en smula ödmjukhet inför att andra också sett mellan fingrarna varit på sin plats?

Akademiledamoten Horace Engdahl omringas av journalister på väg till Akademiens sammanträde i Börshuset i Gamla stan.
Akademiledamoten Horace Engdahl omringas av journalister på väg till Akademiens sammanträde i Börshuset i Gamla stan. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Låt oss komma ihåg en sak: det är inte bara Akademien som solkat ner Nobelpriset, det är också journalisterna. Ledamöterna har knappast tappat sin förmåga att bedöma litteratur.

Författaren och DN-kolumnisten Lena Andersson kan ha en poäng när hon skriver att det en dag kan visa sig att Svenska Akademiens kris främst har varit en kris för svensk offentlighet och kulturjournalistik, och att det hela har präglats av ”en reflexmässig avsky för det etablerade som inte står nättrollens efter”.

Annons
Annons

Det är utan tvekan så att ledamöterna har varit duktiga på att gräva sin egen grav, vissa mer så än andra. Pajkastningen och den råa maktkampen den senaste veckan är ett exempel på det. Men är det så konstigt att de inte kunnat samarbeta när drevet utnämnde några till hjältar och resten till patriarkatets överstepräster? Inklusive Kristina Lugn, som DN Kultur så sent som 2014 beskrevs som ”det sista geniet” och en feministisk förebild.

Det är svårt att tolka det på annat sätt än att han vill sätta press på mig via Publicistklubben.

Kanske har Kjell Espmark rätt när han säger att Svenska Akademien behöver en haverikommission. Men det gäller även drevet. Hur kunde den sammanlagda mediebilden bli så överdriven, omdömeslös och obalanserad?

En ledtråd kan finnas i den outtalade förväntan på åsiktsgemenskap som bland annat kom till uttryck när Björn Wiman på Twitter bemötte en tidigare text i SvD Kultur (4/5) där jag kritiserade Wimans utfall mot Akademien.

I stället för att svara på kritiken skrev han: ”Wong även styrelseledamot i Publicistklubben. Representativ uppfattning?” Det är svårt att tolka det på annat sätt än att han vill sätta press på mig via Publicistklubben. Den attityden mot avvikare är en förklaring till flockmentaliteten i svenska medier som gör att vi gång på gång hamnar snett. Det är därför uppfriskande att Publistklubben i sitt svar till Wiman skrev: ”Publistklubben värnar yttrandefriheten och fria medier. Även när det gäller kritik mot DN för bevakningen av Svenska Akademien.”

Efter reklamen visas:
Mellan raderna SVENSKA AKADEMIEN

Oövertänkta formuleringar på Twitter må vara hänt, men det månadslånga onyanserade drevet mot Svenska Akademien går inte att avfärda lika lätt. Nu riskerar en viktig kulturinstitution som gett Sverige stort anseende internationellt att förstöras.

Det övergripande problemet med mediebevakningen har varit en inställning där man tenderar att se allt som går fel i världen som en del i ett ständigt krig mellan gott och ont, snarare än som ett resultat av vår ofullkomlighet, feghet och benägenhet till grupptänkande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons