Annons
X
Annons
X

Anders Alvestrand: Ännu har ingen avslöjats av sin näsa

Bred, rak, liten, lång, upp-, örn- eller potatisnäsa – genom historien har man förgäves letat efter korrelationer mellan näsans utseende och inre karaktärsdrag. Näsan har en fascinerande kulturhistoria som dock sällan fått den uppmärksamhet den förtjänar.

Näsan är vårt äldsta sinnesorgan. Enligt modern forskning utvecklades hjärnan från primitiva luktsensorer i övre änden av ryggmärgen och luktsinnet uppkom före synen och hörseln. Med näsan kan vi upptäcka 10 000 gånger fler dofter och smaker än med tungan, och näsan kopplar samman vårt medvetande med de mest emotionella delarna av hjärnan. En hel värld kan väckas till liv av en doft – i Prousts fall av en madeleinekaka som doppats i lindblomste.

Men det är den yttre näsan vi ser. Enligt Leonardo da Vinci finns elva typer av näsor. Historien är fylld av kända exempel: Sokrates näsa var bred och pekade uppåt, Michelangelos stor men stympad, medan Charles de Gaulles näsa pekade distinkt framåt, vilket gjorde honom till karikatyrtecknarnas drömfigur. Inom porträttkonsten hittar vi Giuseppe Arcimboldos individer med näsor av päron, gurkor och bokryggar.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Datorgenererat porträtt av hur Kleopatra sannolikt kan ha sett ut. Enligt sägen hade världshistorien fått en annan gång om hennes näsa varit lite kortare. Foto: Image Foundry Studios

    Ingen vet egentligen hur den egyptiska drottningen Kleopatra såg ut men hon har beskrivits som en kvinna med oöverträffad skönhet, och Shakespeare var betagen av hennes näsa. Den frans­ke 1600-talsfilosofen Blaise Pascal skrev att världen skulle se annorlunda ut om Kleopatras näsa varit kortare. Menade han att hon då inte ­skulle ha kunnat förföra både Caesar och Marcus Antonius, eller att hon inte hade kunnat lägga sin näsa i blöt i den tidens storpolitiska frågor?

    Annons
    X

    Enligt den moderna så kallade kaosteorin kan obetydliga händelser få dramatiska effekter på komplexa system: luftrörelsen efter en fjärils vingslag i Brasilien kan senare orsaka en tornado i Texas. Kan en näsas utseende betyda lika mycket? Åtminstone var det nära att Charles Darwins näsa hade lagt krokben för vetenskapshistorien. Inför HMS Beagles expedition till södra halvklotet 1831 tvekade fartygets kapten, Robert Fitzroy, att låta Charles Darwin följa med som ”bildat sällskap”. Fitzroy var en ivrig anhängare av Johan Caspar Lavaters idéer om fysionomi, det vill säga att ansiktet bär själens prägel och uttrycker karaktären, och tvivlade på att en individ med Darwins breda näsa kunde ha energi nog för resan. Till slut fick Darwin ändå följa med, och under den nästan fem år långa expeditionen gjorde han de observationer som låg till grund för verket ”Om arternas uppkomst”.

    Den senaste presidentvalskampanjen i USA handlade i ovanligt hög omfattning om olika kroppsdelar. Under republikanernas primärvalskampanj, beskrev senatorn Marco Rubio i en debatt Donald Trump: ”Han är längre än mig, ungefär 1,90, men varför har han händer som en man som är 1,60. Har ni sett hans händer? Och ni vet väl vad man säger om män med små händer.” Under renässansen var det näsan man tittade på, och man menade att det fanns en lagbunden proportion mellan ansiktet och alla andra kroppsdelar. Universal­snillet Giambattista della Porta, som själv hade en ståtlig näsa, hävdade att en man med stor näsa var mer maskulin och att man av näsans storlek kunde veta ”den andra storleken”.

    För männen gällde det dock att lägga band på manligheten. Våldtäktsmän och de som gav sig i lag med andras hustrur kunde straffas med denasatio, att få sin näsa avhuggen.

    Men ända sedan antiken har näsan i många kulturer visat på mer än manlighet och betraktats som själva nyckeln till en persons identitet, och en individ utan näsa har setts som en individ helt utan makt. Att få näsan avhuggen var också straffet för kriminella och för besegrade soldater. När japanerna invaderat Korea på 1590-talet förde de 30  000 besegrade koreanska soldaters näsor som troféer till Kyoto, där de fortfarande förvaras i ett tempel, trots att koreanerna så sent som 2010 krävt att få dem tillbaka. En ”riktig” näsa var viktig också för kvinnorna. En lång näsa ansågs i 1200-talets Sicilien tyda på promiskuitet, och kvinnor som begick äktenskapsbrott kunde dömas att mista näsan. Att en nunna saknade näsa kunde däremot bero på att hon själv skurit av den för att göra sig oattraktiv, som en sista desperat åtgärd för att bevara sin jungfruliga dygd, när klostret föll offer för plundrande soldater.

    Att bli av med näsan i en duell var särskilt ­nesligt. År 1566 förlorade den 20-årige astronomen ­Tycho Brahe sin näsa under en strid med en jämnårig adelsman om vem av de två som var den främste matematikern, och för resten av sitt liv bar han en konstgjord näsa av försilvrad och förgylld mässing som var fäst med ett band runt nacken. Den antika konsten att rekonstruera näsor hade under medeltiden fallit i träda, men dess återuppvaknande väntade bakom hörnet. Den indiske läkaren Sushruta beskrev redan 600 f Kr hur man kunde återskapa en näsa genom att vika upp en hudflik från hakan, med bibehållen blodförsörjning, och sy fast den; när hudfliken efter några veckor läkt in klipptes dess förbindelse med hakan av. Sushruta varnade för otränade kirurger: ”Den som framför en teori men inte själv övar är som en fågel med en vinge som inte kan flyga.”

    Den bysantinske kejsaren Justinia­nus II störtades 695 e Kr och fick offentligen sin näsa avskuren, vilket skulle göra det omöjligt för honom att försöka återta tronen. Men näsan byggdes upp igen genom med hjälp av Sushrutas metod – uppenbarligen av en tränad kirurg – och Justinianus lyckades återta makten.

    I verket ”De curtorum chirurgia per insitionem” beskrev den italienske läkaren Gaspare Tagliacozzi 1597 i text och med rikliga illustrationer en teknik där en hudflik lades från överarmen för att täcka såret efter rekonstruktionen av näsan. Proceduren var tekniskt komplicerad och krävande för patienten, eftersom armen måste hållas fixerad intill näsan under flera veckor, men kunde ge kosmetiskt acceptabla resultat.

    Illustration ur ”De curtorum chirurgia per insitionem” (1597) som visar en teknik där en hudflik lades från överarmen för att täcka såret efter rekonstruktionen av näsan.

    Boken var tillägnad fursten Vincenzo I Gonzaga av Mantua, som fått sin näsa åtgärdad av Tagliacozzi. Syfilis, som vid denna tid svepte som en epidemisk våg över Europa, kunde orsaka smältning av näs­skiljeväggen så att näsryggen sjönk in och den drabbade fick ”sadelnäsa”, men om det var syfilis eller någon hudsjukdom som förstörde furstens näsa är oklart. I förnäma kretsar kunde syfilis, märkligt nog, betraktas som något av en glamorös sjukdom. Men den katolska kyrkan såg den som ett straff för ett syndigt leverne och kirurgin fördömdes som ett försök att ingripa i Guds verk och planer, och Tagliacozzi förvägrades efter sin död begravning i vigd jord.

    Det skulle dröja mer än 200 år innan näsplastiken utvecklades vidare. Även om plastikkirurgin naturligtvis har förfinats är de grundläggande principerna för rekonstruktion av näsor faktiskt ­desamma idag som för 2 600 år sedan. Förr kunde näsor förstöras av syfilis eller bli avhuggna i en duell eller som bestraffning. Nu är det vanligare att näsan deformeras när nässkiljeväggen rasar ihop som en följd av kokainsniffande. Och så verkar det finnas ett oändligt antal individer som är beredda att betala stora summor för att få en annan näsa – en mindre, smalare, tjockare, längre eller kortare näsa – så att den ska harmonisera med något skönhetsideal, och näsplastik är numera en av den kosmetiska kirurgins storsäljare.

    Även om en av författarna i antologin ”Nose book. Representations of the nose in literature and the arts” (1990) klagar över att den seriösa litteraturen ägnat näsan en ”häpnadsväckande brist på kritisk uppmärksamhet”, intar den en central plats i flera stora litterära verk. I Lawrence Sternes komiska 1700-talsroman ”Välborne herr Tristram Shandy”, som en så allvarlig herre som Arthur Schopenhauer ansåg vara världslitteraturens bästa roman efter ”Don Quijote”, händer inte mycket, men läsaren får ta del av Tristrams utläggningar om allahanda ting: filosofi, sexualvanor, förolämpningar och, inte minst, näsans betydelse. Tristrams far ansåg att en stor och attraktiv näsa var en förutsättning för att en man skulle kunna ta sig fram i livet. Men under Tristrams komplicerade förlossning mosade läkaren hans näsa med förlossningstången, och det blev förklaringen till Tristrams alla vedermödor.

    Den franske 1600-talsförfattaren Cyrano de ­Bergerac, som hade en präktig näsa, beskriver i sin utopiska berättelse ”Histoire comique des états et empires de la lune” ett samhälle där en stor näsa är ett tecken på förnämhet. Hans liv låg sedan till grund för Edmund Rostands tragikomiska pjäs ”Cyrano de Bergerac” från 1897, där Cyranos stora näsa är vad som hindrar honom från att säga Roxane att han älskar henne.

    Gerard Depardieu som Cyrano de Bergerac och Anne Brochet som Roxane i filmatiseringen av ”Cyrano de Bergerac” från 1990. Foto: IBL

    Och i en av sina berättelser låter Nikolaj Gogol en av misstag avskuren näsa leva ett eget liv. Dess ägare, en regeringtjänsteman Kovalev, av underordnad rang men med uppblåst självbild, ser sin näsa gå omkring på S:t Petersburgs gator klädd i en uniform hörande till en rang högt över hans egen och hälsad med stor respekt. Efter olika förvecklingar återfår Kovalev sin näsa och kan återigen promenera på gatorna, ostympad och nöjd med näsans storlek. Dmitrij Sjostakovitj baserade sin första opera på Gogols berättelse. (Den spelades hösten 2016 på the Royal Opera House i London, och en inspelning av den kritikerrosade uppsättningen kan i sin helhet, med all tydlig fallossymbolik, avnjutas på Youtube.)

    Näsavgjutningar på Nasoteket i Lund. Foto: Stig Johnsson

    Om det är en stor skam att få sin näsa avhuggen kan det vara en ära att få den avgjuten. Det gäller i vilket fall för individer med anknytning till Lund. Där har Akademiska Föreningen (AF) tagit till sig idén att näsan speglar individen och inrättat det så kallade ”nasoteket”, som är en samling gipsavgjutningar av ”särskilt förtjänta” personers näsor. Samlingen, som förvaltas av det så kallade Nasala utskottet inom AF, har av tidningen The Guardian rankats tillhöra ”Europas 10 mest udda attraktioner”.

    Annons
    Bild 1 av 6

    Datorgenererat porträtt av hur Kleopatra sannolikt kan ha sett ut. Enligt sägen hade världshistorien fått en annan gång om hennes näsa varit lite kortare.

    Foto: Image Foundry Studios Bild 2 av 6

    Elizabeth Taylor som Kleopatra i ”Cleopatra” (1963).

    Foto: IBL Bild 3 av 6

    Illustration ur ”De curtorum chirurgia per insitionem” (1597) som visar en teknik där en hudflik lades från överarmen för att täcka såret efter rekonstruktionen av näsan.

    Bild 4 av 6

    Gerard Depardieu som Cyrano de Bergerac och Anne Brochet som Roxane i filmatiseringen av ”Cyrano de Bergerac” från 1990.

    Foto: IBL Bild 5 av 6

    Näsavgjutningar på Nasoteket i Lund.

    Foto: Stig Johnsson Bild 6 av 6
    Annons
    X
    Annons
    X