Annons
Recension

ParasitenÄnnu en yuppie från helvetet som aldrig nyanseras

Under strecket
Publicerad

Parasiten

Författare
Fredrik Ljung
Genre
Prosa
Förlag
Wahlström & Widstrand

Romaner om djupt osympatiska män, jagade av samtidens statusstress och hävdelsebehov, är något av en egen genre i samtidslitteraturen. Ända sedan Bret Easton Ellis seriemördare Patrick Bateman i ”American Psycho” drabbade världen har han dykt upp i många inkarnationer. Han är yuppien från helvetet. Iförd svindyr märkeskostym går han inte sällan bokstavligen över lik för att uppnå det han vill och för att upprätthålla illusionen om att vara osårbar och framgångsrik.

Snart går det snett. Hans så omsorgsfullt konstruerade liv rasar samman, han fastnar ofta i missbruk och svek gentemot dem som står honom nära. Några exempel på svenska romaner av den här typen de senaste åren är Tomas Jacobssons ”Morfin”, Mons Kallentofts ”Fräsch, frisk och spontan” och Thomas Engströms lysande ”Dirty Dancer”.

Även Sisela Lindblom och Mara Lee har varit i närheten av den här tematiken i sina senaste romaner, som båda handlar om samtidens ytfixering. Dock är Thomas Engström den enda som kommit i närheten av en fördjupad och nyanserad skildring av det här tillståndet.

Annons
Annons

Och nu kan vi också lägga Fredrik Ljungs Parasiten till boktraven. Hans huvudperson Henrik är nybakad Handelsstudent med stora planer på en karriär inom finansbranschen. Han får snart ett riktigt statusjobb och börjar målmedvetet bygga upp den livsstil han anser att han förtjänar. Det handlar om lyxlivets mest slentrianmässiga attribut; märkeskläder, obegränsat med champagne, en lägenhet som ligger i rätt stadsdel.

Ljung beskriver övertygande hur Henrik dras mer och mer in i missbruket, för att till sist låta det ta över helt. Han börjar missköta jobbet, han ljuger och börjar med småkriminella affärer för att finansiera sin livsstil. Det existerar ingenting runtomkring honom; bara ett otäckt nu, som endast består av det akuta drogbehovet och ett oupphörligt inre malande. Henrik pendlar mellan storhetsvansinne och självförakt, han är oförmögen att knyta an till andra människor. Hans kvinnosyn är närmast grotesk.

Länge tror jag att det skall komma en förlösning, något som får karaktären att fördjupas från själlöst Stureplansmonster till något som liknar en komplex människa. För även om Fredrik Ljung gör några ansatser till karaktärsfördjupning håller de inte i längden. Det räcker inte med att Henrik i förtvivlans stund gråter och kramar sin nalle, mer måste till. Han är inte en tillräckligt sammansatt romanfigur för att man skall få någon egentlig ledtråd till varför just han fastnat så i denna bottenlösa cynism. Här hade jag efterlyst mer subtilitet och mer djup från författaren.

De flesta som umgåtts med missbrukare vet att fixeringen vid dosering och effekt är mördande tråkiga, och här får vi sannerligen vår beskärda del. Fredrik Ljungs bok lär bygga på självupplevda händelser, och att han kan en del om droger blir uppenbart. Detta blir ibland långrandig och romanen hade med fördel kunnat strykas ned minst en fjärdedel. Då skulle också den lite trubbiga nerv som Ljung faktiskt har i sitt berättande komma mer till sin rätt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons