Annons
X
Annons
X

Daniel Persson: Ännu är det långt till en grekisk gryning

I går skulle EU:s finansministrar enas kring ett nytt stödpaket till Grekland, men vid pressläggning var det fortfarande inte klart hur det skulle gå. Sent på måndagseftermiddagen förklarade den holländske finansministern Jan Kees de Jager att EU har råd att vänta på att Grekland ska leva upp till sina löften.

Få var lika hårda i sina kommentarer kring vad som försiggick som de Jager, exempelvis var den tyske finansministern Wolfgang Schäuble oväntat optimistisk, men de holländska representanterna har varit retoriskt hårdföra även vid tidigare överläggningar. Ett hårdsmält krav från de Jagers sida är att trojkan, EU, ECB och IMF, etablerar en permanent närvaro i Grekland.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det kommer inte att vara populärt, men det är heller inte det stora bekymret. Grekerna vill inte ha en barnvakt och anser att de har gjort allt som rimligtvis kan krävas av dem och i löftesväg är det närmast sant.

    Annons
    X

    Det stora problemet, och en stor del av anledningen till att det nya stödpaketet dröjer, är att det har gått väldigt långsamt att förverkliga de effektiviseringar och marknadsanpassningar som har utlovats. Därmed infinner sig heller inte de förväntade effekterna av reformerna. De grekiska politikerna personifierar sannerligen inte handlingskraft och insikten om att stödpaketen inte är lösningen utan blott det som möjliggör lösningen saknas hos alltför många.

    Knappast någon har väl trott att det skulle gå i ett handslag att förvandla den sönderreglerade grekiska ekonomin till en tillväxtmotor för södra Europa. De grekiska institutionerna är alltför svaga och åtnjuter ett alltför lågt förtroende för att något sådant skulle vara möjligt. Men det obstruerande som har kännetecknat de senaste årens grekiska krispolitik har helt misslyckats med att påbörja bygget av ett nytt, stabilt grekiskt samhälle. Grekerna måste kunna lita på att det offentliga är till för dem, inte tvärtom. Dit är det nu minst lika långt som före krisen slog till.

    I andra EU-länder har det gått bättre. Italien och teknokraten Mario Monti är ett nästan ett skolboksexempel på hur det kan skötas. Han klev in, kavlade upp ärmarna medan han förklarade att nu måste vi alla hugga i och satte igång reformarbetet. Likaså har Portugal och Spanien gjort stora framsteg, även om det senare ännu lider av den förra regeringens siffertrillande. I alla dessa länder har dock medborgarna gett sitt stöd för en effektiv reformpolitik; det har naturligtvis inte skett unisont, protester har förekommit även där, men över lag har det allmänna ansvarstagandet varit tydligt. Det har dock inte hänt i Grekland.

    Den nuvarande situationen kännetecknas av ett reformarbete som avstannat innan det hunnit få någon verkan och en allmän ilska som närmast försäkrar att reformerna inte fortsätter. Det är en nedåtgående spiral som kan vara länge. Risken är påtaglig att det kommande parlamentsvalet cementerar den utvecklingen.

    Förtroendet för att de nu utlovade reformerna blir av är således förståeligt lågt. Även om man enas om ett stödpaket kommer det att krävas åtskilligt av Grekland under resans gång för att pengarna ska betalas ut. Bra. Utan reformerna är stödpaketet meningslöst.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X