Annons

Jag heter Anne”Anne på Grönkulla” möter ”Breaking bad” – riktigt bra

Amybeth McNulty som Anne på Grönkulla.
Amybeth McNulty som Anne på Grönkulla. Foto: Caitlin Cronenberg/Netflix

I den nya tv-versionen av ”Anne på Grönkulla” har romansen kraftigt skruvats ner till förmån för eländet i Annes uppväxt. Helt i linje med dagens prestige-tv-klimat.

Publicerad

Sommaren 1989 lär ha varit varm. Fast jag vet inte, för jag minns inte. Jag såg inte så mycket av den. Sommaren 1989 tillbringade jag bakom vinklade persienner framför vår tv, för tillfället utökad med en videobandspelare som pappa lånat hem från högstadieskolan där han jobbade och jag gick. Mina syskon sommarjobbade, mina föräldrar gjorde vad föräldrar med asociala tonåringar gör på sommaren antar jag. Och jag tittade på ”Anne på Grönkulla”. Binge watching pratar man om nu, sträcktittande. På den tiden var termen inte uppfunnen, men sträcktittade var precis vad jag gjorde, tre vhs-kassetter som spelades och spolades och spolades och spelades till bilden var strimmig, ljudspåret svajade och kalendern visade augusti. Det hade dröjt ett par år innan serien hittat från Kanada till svensk tv, allting rörde sig i längre och långsammare cykler då. Men Anne Shirley, hon hade i vilket fall som helst väntat på mig ända sedan 1908.

Jag hade visserligen L M Montgomerys böcker redan. Liten bokslukare som jag var hade jag läst den första och den andra, men språket var för blommigt och ålderdomligt för att fästa i mig. Så i stark kontrast till den normala ordningen med att ha bok som startsträcka för filmversionen blev det tvärtom. Det var Kevin Sullivans serie som gjorde den pladdrande, hyperintelligenta barnhemsungen Anne (Megan Follows) levande. Serien, inte boken, som gav kött och blod till den kärva Marilla och hennes reserverade bror Matthew, syskonparet som adopterar Anne. Och det var serien, inte boken, som gav mig och tusentals längtande fjortisar vårt livs dittills vettigaste romantiska ideal: Annes klasskamrat Gilbert Blythe. När skådespelaren Jonathan Crombie dog häromåret var det förstås Gilbert vi sörjde, den vackra och bildade pojken som inte skräms av Annes intelligens och ambitioner utan tvärtom attraheras av den, och kämpar till sista avsnittet för att få känslorna återgäldade. (Det får han, på en bro, i solnedgången.)

Annons
Annons
Annons