Annons
X
Annons
X

Anna Odells tvångsvård säger ju ingenting

PÅ PLATS | Konstfacks vårutställning

Konstfackelevernas vårutställning. Anna Odell intervjuas av det stora mediauppbådet.
Konstfackelevernas vårutställning. Anna Odell intervjuas av det stora mediauppbådet. Foto: JUREK HOLZER/ SVD

Tron att konstnärer är extra lämpade att förklara konst är stark. De stort uppslagna intervjuerna med Konstfackstudenten Anna Odell är exempel på det. Många vill veta varför ett kostsamt ingripande och riskfyllt tvångsomhändertagande i psykiatrin var nödvändigt.

”Anna Odell spelade sig själv”, berättar Dagens Nyheter (9/5). Tanken var, menar hon, att rekonstruera ett tidigare tillfälle i oktober 1995, då Odell blivit föremål för psykiatrisk vård. Den gången hade hon varit så sjuk att hon spänts fast. Hon vill nu visa ”hur det kan gå till på Sveriges största psykvårdsmottagning”.

Jaha. Det påminner om analysen från förre Konstfackeleven NUG i presentationen av Territorial Pissing. ”Graffiti anklagas ofta för att vara revirpinkning, så det är det jag försöker uttrycka”. ”Det ser kanske inte så trevligt ut eller luktar inte så gott, men det är skönt att pinka, och det är nödvändigt för alla, överallt.”

Annons
X

För det mesta har konstnärer väldigt lite att tillföra om sina verk, annat än i rena hantverksfrågor. Likväl vinklas debatten efter Anna Odells utsagor. Överläkaren David Eberhard, som hade modet att kritisera tilltaget och begära ersättning, ställs till svars. Hur behandlas egentligen patienterna? Kan psykiatrikerna tveklöst se skillnad på sjukt och friskt?

Man kunde förstås lika gärna plåga Konstfack med samma frågor. Hur vet ni att Anna Odell under de gångna tretton åren inte enbart simulerat frisk till den grad att hon lyckats bli antagen till en av landets tyngsta prestigeutbildningar? Kan Konstfack verkligen skilja mellan äkta konstnärlig talang och allmän tonårsdepression?

Debatten baseras på antagandet att Odell såsom konstnär ska ha full frihet att okritiserat och utan skadeståndsplikt begå vilka handlingar som helst gentemot de objekt hon väljer att utforska. Det verk hon avtäcker anses redan på förhand ha en sådan höjd, på grund av en inneboende moralisk överhöghet, att det kullkastar empirisk kunskap om exempelvis psykiatrisk vård. Konstverket förmedlar en tidigare okänd sanning, och Odell skall därför utan närmare eftertanke hyllas som ljusbringare.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men verket, som visas på Konstfack, håller inte vad som lovats.

    Snarast ses där en konststudent som letar i sig själv efter erfarenheter att skildra. Detta behöver inte vara dåligt – men åskådaren får lätt intrycket att utbildningen premierat intro­spektion och framkallat brist på andra intryck. Inte konstigt då att konstnärer har svårt att förklara sina verk.

    Annons
    Annons
    X

    Konstfackelevernas vårutställning. Anna Odell intervjuas av det stora mediauppbådet.

    Foto: JUREK HOLZER/ SVD Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X