Annons
Recension

Simson och DelilaAnna Larsson är värd en bättre uppsättning

Publicerad

I stället för ridå täcker en stort uppslagen tidningssida hela scenöppningen. I The Palestine Post kan man läsa att staten Israel har grundats. På scenen står en bil som sprängs. En ny tidningsrubrik skriker ut att FN-medlaren Folke Bernadotte är mördad. Året är 1948. Saint-Saëns opera Simson och Delila, som bygger på bibliskt stoff från Domarboken i Gamla Testamentet, hade sin urpremiär 1877. Operan utspelas i Gaza, men regissören Renaud Doucet och scenografen André Barbe har gjort en radikal tidsförflyttning till de senaste 60 åren av konflikter i Mellanöstern. ­Fotografier och dokumentära filmsekvenser ger ögonblicksbilder från den politiska utvecklingen via sexdagarskriget 1967, Rabins begravning 1995 och terrorhandlingar från båda sidor.

Simson är den hebreiske (läs israeliske) härföraren och hjälten – men också massmördaren – vars hemlighet är att hans styrka sitter i håret. Han överlistas av filistéernas (läs palestiniernas) hämndlystna Delila. Här låter man Delila ha ett barn som dödas i attentatet mot Bernadotte för att förklara hennes besinnings­lösa hat. I de två första akterna faller uppsättningen sceniskt sönder i två delar: dels den politiska kommentaren, dels en symboltyngd stilisering med höga murar, blanka spegelytor och ett tjockt, rött rep som kan klyva rummet som en skarp gräns eller rullas till den bädd där Simson förförs av Delila.

Annons
Annons
Annons
Annons