Annons

Aningslösheten är farlig

RYKTESJOURNALISTIK När Aftonbladet i augusti publicerade Donald Boströms spekulationer kring Israels ”ofrivilliga organreserver”, och när kulturchefen Åsa Linderborg nyligen på nytt försvarade publiceringen, saknades både eftertanke och nyansering. Visst måste kulturjournalistik få vara ”på liv och död” – just därför är det så viktigt att inte sprida rykten och att vara noga med nyanser och fakta, skriver Jesús Alcalá.

Publicerad

Allt det som vi journalister berättar, rapporterar och belyser är sovrat. Något finns alltid som hamnar utanför ljuskäglan. Av oförstånd eller okunskap, av förutfattade meningar eller för att det passar våra teorier – somligt utesluter vi. Så blir företeelser och skeenden som överlappar varandra eller motsäger varandra tillrättalagda till en entydig bild. En infallsvinkel vald, en slutledning fastställd. Det är väl sant att man ibland måste förenkla. Men man måste vara medveten om att förenklingar kan utnyttjas, ibland av krafter med helt egna syften. Historien ger många dystra exempel.

I somras skrev Donald Boström i Aftonbladet en artikel om sambandet mellan det israeliska förtrycket av palestinier och handeln med kroppsorgan. Han skrev om palestinier som Israel ”fångar in” för att de, innan de dödas, ska tjäna som landets ”organreserv”. Artikeln väckte stor uppmärksamhet både här hemma och utomlands. Många kände olust och upprördhet. Ännu fler, särskilt då i arabvärlden, tog emot Boströms uppgifter med jubel. I Sverige hann själva sakfrågan och pressetiken knappt dryftas förrän det vanliga ropet om yttrandefrihet hördes. Och sen blev det som vanligt. Andra artiklar och andra sensationer tog över.

Annons
Annons
Annons
Annons