Annons
X
Annons
X

Ängsligt teknikkramande förbättrar inte nätkulturen

Vi behöver stödja empatiska och kunskapsutvecklande initiativ på nätet och samtidigt reglera och begränsa de dominerande formerna för hat och fördumning. Det skriver Fredrik Svenaeus i en replik i debatten om samtalskulturen på nätet.

Digital kultur: Analys
[object Object]
”På nätet försvåras empati till följd av det anonymiserande gränssnittet och genom att utbudet domineras av fora som slår mynt av våra urgamla behov av struntprat och förströelse snarare än av läsning och eftertanke,” skriver Fredrik Svenaeus. Foto: Staffan Löwstedt

Kulturdebatt

I en replikmin analys av näthatets rötter (29/3 2016) menar Niclas Hagen och Christopher Kullenberg att jag negligerar de nya former och möjligheter som skriftspråkskulturen och empatin har antagit med hjälp av internet (2/4 2016).

Men det jag hävdade i min artikel var inte att skriftens möjligheter hade upphört med nätet eller att medkännande skulle vara omöjligt när kommunikation äger rum genom tecken och bilder som visas på en skärm. Min poäng var i stället att de aktiviteter och kommunikationsformer som dominerar nätkulturen har sin rot i talspråkskulturen och att för att förstå varför de har antagit så utarmade och stundtals hänsynslösa former måste vi undersöka det skvaller, skryt och förtal som vi ägnat oss åt långt innan vi började läsa och skriva i någon större utsträckning.

Internet är utan tvekan ett fantastiskt redskap för att söka och sprida information och i det syftet kan det användas i både bra och dåliga syften. Folkrörelser som den arabiska våren och Refugees Welcome kan effektivt samordna sina aktiviteter, men det kan dessvärre också nätverk av pedofiler, huliganer och troll göra. Hagen och Kullenberg pekar på bloggosfärens insatser för skriftspråkets utveckling och tar som exempel hur arabiska kvinnliga poeter sprider sina alster. Men, allvarligt talat, hur många klick på sidor med konsumtionsvaror, partybilder eller videor med skjutglada datorspelskillar tror de att det går på varje kvinnlig arabisk poet? 10 000? 100 000? Eller kanske en miljon.

Annons
X

Forskning om empati inom så skilda områden som filosofi, psykologi och neurologi visar att fenomenet kan delas upp i två komplementära fenomen: grundläggande emotionell empati och återupplevande kognitiv empati. Den första äger rum när två personer möts ansikte mot ansikte och den ene upplever och bryr sig om den andres känslor och erfarenheter. Den andra äger rum när den som utövar empati med hjälp av sin fantasi försöker sätta sig in i hur det skulle vara att befinna sig i den andres ställe. Det är den grundläggande empatin som vi försöker värja oss ifrån när vi inte möter tiggarens blick i tunnelbanan. Och det är den återupplevande empatin som vi är sysselsatta med när vi läser romaner.

På nätet försvåras dessvärre bägge formerna av empati till följd av det anonymiserande gränssnittet och genom att utbudet domineras av fora som slår mynt av våra urgamla behov av struntprat och förströelse snarare än av läsning och eftertanke. Lösningen är naturligtvis inte att koppla ned hela vårt kultur- och vardagsliv utan att stödja de empatiska och kunskapsutvecklande initiativen på nätet samtidigt som vi reglerar och begränsar de i dag dominerande formerna för hat och fördumning.

Om vi vill förändra nätkulturen är det ängsliga teknikkramande som många humanister ägnar sig åt ett mycket större problem än den pådyvlade teknikfobi som kritiska röster alltid rutinmässigt tillskrivs.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons

    ”På nätet försvåras empati till följd av det anonymiserande gränssnittet och genom att utbudet domineras av fora som slår mynt av våra urgamla behov av struntprat och förströelse snarare än av läsning och eftertanke,” skriver Fredrik Svenaeus.

    Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X