Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Harry Potter och dödsrelikerna del 1 Ängslan och förtvivlan i sista Potter

Harry Potter och dödsrelikerna del 1

Genre
Övrig

Betyg: 5 av 6

Redan i den gripande förstascenen, då Hermione med sorgsen sammanbitenhet raderar sig själv från sina föräldrars minnen och hennes bild sakta försvinner ur familjens fotoramar slås tonen an: Harry Potter och dödsrelikerna genomsyras av ängslan, förtvivlan och saknad snarare än äventyrlighet – och den handlar mer om förföljelse av folkslag än om den eviga kampen mellan ont och gott.

David Yates med team hade onekligen kunnat göra en helt annan film, en som mera liknar de tidigare; en komprimerad, actionbetonad sammanfattning av en detaljrik, nyanserad litterär förlaga. Jag vet inte exakt hur mycket inflytande en regissör av en Potterfilm har, men kanske är det delvis Yates dubbelkarriär, med en fot i den smala brittiska tv-dramatiken och en i Hollywood, som gör att den första halvan av den sista delen blir så lyckad.

Handlingen är skenbart enkel: När det egentligen är terminsstart på trolldomsskolan har öppet krig mellan lord Voldemorts anhängare och motståndare brutit ut. I stället för att sätta sig på Hogwartsexpressen beger sig därför Harry, Ron och Hermione ut för att försöka förgöra Voldemort genom att hitta och förstöra de magiska föremål, horrokruxer, i vilka hans själ lever. Vilket blir svårare än de anat.

Det blir en segdragen jakt, skildrad i dämpat brungråa nyanser, som mest handlar om ständigt nya tältplatser, om att försöka klura ut vad bör göras härnäst och om att hålla modet uppe. Händelselösheten frestar på relationerna, för avund och svartsjuka upp till ytan och splittrar den tidigare så tajta trion. De nästan vuxna Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint visar här, i scener av såväl sexuell laddning som kvav tystnad och öppen konfrontation, att rollsättarna kunde sitt jobb för sisådär ett decennium sedan när castingen gjordes.

Annons
X

Liksom tidigare filmer är Dödsrelikerna visuellt häpnadsväckande och minsta detalj i scenografi – från den spartanska tältinredningen till det kolossala fascistinspirerade Ministeriet – är njutbar. Naturmiljöerna – från karga, spruckna bergsmassiv till oändliga avlövade skogar – speglar hela tiden de unga sökandes sinnestillstånd.

Och det är mycket sällan ljust. På radion ljuder oändliga rapporter om saknade och döda, det finns ingen plats som är säker, ingen person som inte kan vara en förrädare. I skogarna drar huvudjägare omkring i jakt på mugglare och halvblod. En ödelagd camping, med nedbrända husvagnar och vandaliserad lekplats för osökt tankarna till tömda ghetton i vår egen samtid och nära historia. Det är de fulaste, grymmaste sidorna av kriget vi möter. De som drabbar oskyldiga, urskillningslöst och skoningslöst. De som inte ens Harry Potter, Den Utvalde, kan förhindra.

Men trots att det tematiskt är en mycket dyster film finns här stunder som i sin fulländning förmedlar ren lycka. En tyst dans just när förtvivlan är som störst. En animerad sagosekvens om de tre dödsreliker som gett filmen dess titel. En liten alv som dör i armarna på sin bäste vän.

Naturligtvis är det av rent kommersiella skäl som Warner Brothers delat upp den sista boken om Harry Potter i två filmer. Men de vinster det fört med sig i tempo och fördjupning är så stora att jag hoppas på förlängda versioner av samtliga filmer på dvd.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X