Recension

De osynligaÅngest i oskarp närbild

De osynliga skildrar en tragedi ur två perspekti - offrets och förövarens. Att beskriva mötet mellan mamman och mannen som mördade hennes bar är en våghalsig balansgång, men Hynek Pallas berörs av regissören Erik Poppes känsliga berättarspråk.

Under strecket
Publicerad
Agnes  (Trine Dyrholm) möter en dag sitt barns mördare Jan Thomas (Pål Sverre Valheim Hagen) i kyrkan.

Agnes (Trine Dyrholm) möter en dag sitt barns mördare Jan Thomas (Pål Sverre Valheim Hagen) i kyrkan.

Foto: SCANBOX
Annons

Erik Poppes De osynliga är den tredje filmen på biorepertoaren den här våren som handlar om mördade barn och de vuxna som bär skulden för deras död. I brittiska Boy A och franska Jag har älskat dig så länge undersöks mördarens skuld, förälderns börda och förövarnas samhällsanpassning. De osynliga tar ett större grepp och involverar och sammankopplar, genom att spela upp samma historia ur två perspektiv, förövarens och förälderns.

Jan Thomas (Valheim Hagen), som har dömts för att ha mördat ett barn, släpps ur fängelse för gott uppförande. Innanför murarna har han lärt sig att spela kyrkorgel och får nu anställning som organist i en kyrka. En dag får barnets mor Agnes (Dyrholm) syn på honom.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons