Recension

Bowling for ColumbineAngelägen Moore tar alltför stor plats

Under strecket
Publicerad
Annons

Varför just USA? Varför alla dessa tiotusentals skjutvapenrelaterade mord just här och ingen annanstans i världen? Hur är det möjligt att två kufiska tonåringar helt lagligt kan skaffa sig en smärre arsenal av automatvapen, för att sedan, efter ett tidigt bowlingpass, marschera in i sin skola i Littleton, Colorado, och skjuta ihjäl ett dussin av sina kamrater? Och hur är det möjligt att en sexåring i Flint, Michigan, faktiskt drar upp en pistol och skjuter ihjäl en jämnårig flicka i förskolan? Och så vidare.

Michael Moore, känd från tv, nystar i denna sorglustiga dokumentär i alla upptänkliga trådar: ställer frågor, prövar hypoteser, arrangerar konfrontationer. Stilen känns igen från den omtalade ”Roger & Me”. Inslag från tv-nyheter och diverse annat, mer eller mindre bisarrt, arkivmaterial blandas med scener där den utstuderat lunsige Moore i keps och säckig jeansmundering antingen ställer påstådda uslingar till svars för illdåd
eller sympatiserar energiskt med människor som antingen är drabbade av illdåden eller framför åsikter i linje med filmens tendens.
Moore själv är, således, ständigt i fokus, vilket till slut blir rätt irriterande. Han tar helt enkelt för stor plats, och idkar för litet av självkritik. Att han utfrågar och hänger ut en något gaggig Charlton Heston, vapenlobbyns fämste ikon, är helt i sin ordning. Heston hade ju faktiskt dykt upp för att agitera i såväl Littleton som Flint bara några dagar efter de blodiga rysligheterna, vilket torde vara ett svårslaget smaklöshetsrekord. Men att jaga efter den stultande gubben och placera ett porträtt av den skjutna sexåringen ute på hans luxuösa Beverly Hills-terrass, är bara ett poänglöst vältrande i den egna tjusigheten.
Problemet med Moore är att han inte sållar bättre bland publikknipande och anslående dumheter. Att den stora arbetsgivaren i Littleton är vapentillverkaren Lockheed, må vara värt att omnämnas, men av detta gör Moore ett stort nummer med en, återigen,
helt poänglös ståuppintervju. Flera gånger upprepas faktumet att USA bombade som mest intensivt i Kosovo samma dag som skjutandet i Columbine Hight School ägde rum, som om någon sorts orsakssamband skulle föreligga, men detta samband utreds aldrig närmare.
Den här sortens slafspopulism är dock inte kännetecknande för hela filmen. När det gäller annat bemödar sig Moore om att tränga bortom fraserna. Att bara hänvisa till mängden av vapen och släpphänt lagstiftning är, till exempel, för enkelt, menar han, vilket illustreras med en blick på grannlandet i norr. I kanadensiska Windsor, ett längre stenkast från det legendariskt våldsamma Detroit, låser folk inte sina ytterdörrar, tycker inte att det finns någon anledning. Moore är där med sin kamera och rycker i dörrarna för att belägga sin tes.
Till de mer sansade rösterna i filmen hör rockartisten Marilyn Manson, som själv brukar utses till syndabock med jämna mellanrum. Manson pekar på sambandet mellan fruktan och konsumtion: ju räddare folk är, desto
duktigare konsumenter blir de, vilket torde vara obestridligt. De reklamfinansierade massmedierna tenderar konsekvent att överdriva risken för att man skall bli utsatt för brott och allehanda hemskheter, detta enligt devisen ”If it bleeds, it leads”. Så kallade reality shows, som ”Cops”, visar upp en våldsam värld där faran i gestalt av en ond svarting lurar bakom varje buske. Seriens upphovsman, som intervjuas av Moore, ser sig som liberal och upplyst, men kan bara urskuldande konstatera att just detta koncept är säljande.
All denna rädsla blir tillsammans med alla dessa vapen något av en självuppfyllande domedagsprofetia med Charlton Heston som de skräckslagnas skyddshelgon. ”Bowling for Columbine” ställer frågor som inte gärna kan vara angelägnare, och den är, trots vissa svackor, avgjort sevärd.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons