Annons

God's own countryÅngande skitigt om kärlek och en dunkande drift

Josh O'Connor och Alec Secareanu.
Josh O'Connor och Alec Secareanu. Foto: Agatha A Nitecka/Nonstop Entertainment

Regidebuterande Francis Lee sätter en ära i att aldrig vända bort blicken från kärleksparet i ”God’s own country” som nyligen prisades på Stockholms filmfestival.

Under strecket
Publicerad
Foto: Nonstop EntertainmentBild 1 av 2

”God’s own country” är Francis Lees långfilmsdebut. Den vann två priser vid årets upplaga av Stockholms filmfestival.

Foto: Lars PehrsonBild 2 av 2

Himlen är grå som ett grytlock, landskapet pinat av bister väderlek; livet leker blott alltför sällan, det handlar snarare om en ständig och ständigt oviss kamp mot elementen. Många har givit upp och lämnat denna del av den nordengelska landsbygden. Bondgrabben Johnny (Josh O’Connor) hör till dem som har dröjt sig kvar hemma på gården utan att riktigt veta varför. Mamman stack för länge sedan, pappan (Ian Hart) är delvis förlamad efter en stroke och oförmögen att göra mycket annat än att osa bitterhet och besvikelse över livet och sonen. En utschasad farmor (Gemma Jones) sköter hushållet och blänger bortifrån strykbrädan.

Johnny utför ensam sysslorna på gården med sömngångaraktig brist på entusiasm, somligt utför han inte alls och möjligen är pappans missbelåtenhet inte helt obefogad. Verkligt målmedveten är Johnny bara på puben, där han energiskt spurtar ända in i kaklet och presterar den ena praktfyllan efter den andra. Dagen efter inleds sedan med den obligatoriska morgonspyan, som farmor börjar tröttna på att behöva städa upp.

Annons
Annons
Annons