Recension

Sex liter luftAndrzej Tichy´ har både budskap och begåvning

Under strecket
Publicerad
Annons

En morgon när Ivan vaknar är han helt ensam. En apokalyps har omärkligt inträffat under natten. Kvar finns husen, gräset, tingen, djuren, fåglarna. Men alla människor är spårlöst borta, som om de aldrig ens har existerat. Alla utom Ivan. Vid denna absoluta nollpunkt inleder romandebuterande Andrzej Tichy´ sin undergångsmärkta förortskildring Sex liter luft, och låter sedan berättelsen veckla ut sig både bakåt och framåt i tiden.
Parallellt med Ivans alltmer förtvivlade och förvirrade tillvaro efter katastrofen rullas de veckor som föregått den upp, men baklänges. Lite som i Christopher Nolans omtalade film ”Memento” (2000), fast bättre.

Livet före apokalypsen visar sig vara väl så katastrofalt som det som ska komma. Ivans värld präglas av desperation och misär. Han driver runt med sina kompisar, stjäl, misshandlar, dricker. Hans pappa har tagit livet av sig, hans mamma pendlar mellan depression och vrede. Är utplånandet
kanske något att se fram emot, inte bara frukta?
Boken är indelad i tre delar, med sju dagar framåt och sju dagar bakåt per del. Mellan dessa tidssjok skjuter Tichy´ in kapitel där den försvunna mänskligheten i form av ett ansiktslöst och vilt associerande ”Vi” babblar i en disharmonisk kör. Här är alla samma, men alla är också olika. De talar sanning, de ljuger. De ”är utpräglat sociala” men lyckas aldrig nå fram till det gemensamma språk och den tillhörighet de så förtvivlat tycks söka. Jag anar en sorts samhällskritiskt budskap djupt inne i de hallucinatoriska ordmassorna.

Annons
Annons
Annons