X
Annons
X

Roland Paulsen: André Gorz arbetslinjens svurna fiende

Lika overkliga som semesterdagarna ter sig resten av året kan arbetsdagarna te sig efter några dagar av kravlös existens. Kanske är det därför man ibland hör semestrande människor säga "det här är livet"? Varje gång jag hör någon uttala denna hyllning till livet slås jag av den lågmäldhet, för att inte säga sorg, orden tycks bära. Nog vet vi att semesterdagarnas mer fridfulla ögonblick inte alls är särskilt representativa för de liv som vi lever. Så vad vill uttrycket egentligen säga? Är innebörden "det här är vad livet borde vara"? Eller är den mer bokstavlig: "Det här är livet. Årets övriga 11 månader räknas inte"?

Den franske filosofen och arbetskritikern André Gorz är sedan snart tre år död. Kommer hans arbetskritik att hänga sig kvar i det kollektiva medvetandet några år till? Det är den värd. Gorz gav den europeiska vänstern en empirigrundad förståelsehorisont för arbetet som sträckte sig utanför nationalekonomins samhällsförhärligande funktionalism och vågade ifrågasätta lönearbetets helgd. Budskapet till läsaren var enkelt: ja, din intuitiva arbetsavsky är befogad. Arbetet är i sig en fördummande övning i konkurrens, lydnad och makt. Det är dessutom en dyr disciplineringsapparat som mer än något annat tär på mänskliga och naturliga resurser; en apparat som sedan lång tid frikopplats från skapandet av välstånd och numera har sig själv som mål. Denna tes drevs så pass hårt av Gorz att han med tiden helt kom att förknippas med sin arbetskritik. Få känner till den intellektuella resa Gorz företog innan arbetskritiken formulerades; en resa från djup depression till författargenombrott och nära vänskap med Sartre, och vidare till journalistikens värld och grundandet av Le Nouvel Observateur.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X