Annons

Brytningstid. Hur gruvan blev en ödesfrågaAndfått försök att förklara gruvnäringens bieffekter

En gruvarbetare i Kankbergsgruvan utanför Skellefteå där man gräver efter guld och tellur.
En gruvarbetare i Kankbergsgruvan utanför Skellefteå där man gräver efter guld och tellur. Foto: Victor Lundberg/TT

Marcus Priftis vill följa varje malmåder han stöter på i sin bok om den svenska gruvnäringen. Måns Wadensjö uppskattar den grundliga researchen, men önskar att författaren i stället hade vågat grävare djupare där han står.

Under strecket
Publicerad

Marcus Priftis, född 1979, är författare, journalist och har en bakgrund som kemist.

Foto: Stefan Holmqvist

I ett par år hade jag en skål gråsvarta järnmalmspellets från LKAB:s gruva i Kiruna stående på mitt skrivbord. Jag hade fått dem som en souvenir på turistbyrån i Kiruna när jag var där för att besöka gruvan inför en artikel, och ibland hände det att jag tog upp en av dem och rullade den mellan fingrarna.

Bearbetad järnmalm är en märklig sorts souvenir, men kanske säger den inte bara någonting om mig, utan också någonting om den dragningskraft som Kiruna – och idén om gruvan som sådan – fortfarande utövar på oss. Malmen är en del av berättelsen om Sverige, och tanken på gruvan kan vara både lockande och skrämmande; i fantasin är den en fascinerande plats där avancerad teknologi och nästan övermänskliga ansträngningar samverkar för att skapa värde ur jorden själv.

Annons
Annons
Annons