Annons

DotternLena Anderssons studie provocerar

Lena Anderssons ”Dottern” är en fristående fortsättning på ”Sveas son”.
Lena Anderssons ”Dottern” är en fristående fortsättning på ”Sveas son”. Foto: Lisa Arfwidson

Fortsättningen på ”Sveas son” blottlägger folkhemmets förfall via Elsa, en ung kvinna vars satsning på elitidrott leder till svält och hetsätning. Det för henne till USA, där hon stöter på de idéer som ska komma att bli vår tids identitetspolitik.

Under strecket
Publicerad
Foto: Lisa Arfwidson
Foto: Lisa Arfwidson

Det finns få svenska författare vars verk är så rakt igenom idédrivna som Lena Anderssons. Att läsa henne är alltid att lära sig något, att ta del av en världsbild som framträder så klart och tydligt som om den skulpterats ur marmor. Efter de hyllade romanerna om Ester Nilsson och kärlekens och begärets väsen har Andersson nu tagit sig an folkhemmet och dess uppgång och fall.

Först kom ”Sveas son” (2019), som följde möbelsnickaren och slöjdläraren Ragnar Johanssons uppväxt – hon lät honom födas ”1932, år noll i folkhemmet”. Ragnars mor Svea var sista generationens fattigsvensk, rädd för att maten inte skulle räcka, självtillräcklig i sin överlevnadsinstinkt och hushållningsförmåga. För Andersson utgjorde Ragnar ”sinnebilden för den framåtsyftande mentalitet som formade det svenskaste Sverige, essensen av exceptionell måttfullhet och rationell planering utan måtta”. Men han lever i en tid stadd i förändring, och det är om det ”Dottern”, med undertiteln ”En berättelse om folkhemmets upplösning”, handlar.

Annons
Annons
Annons