Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Anders Q Björkman: Gå på jazzklubb – för helvete

Om vi drar i oss kokain en fredagskväll göder vi den organiserade brottsligheten, påpekade inrikesminister Anders Ygeman när han besökte ett våldsdrabbat Malmö. På samma sätt – fast i positiv bemärkelse – fungerar det med kultur: om vi går på konserter, utställningar och teater så göder vi kulturlivet.

Inrikesminister Anders Ygeman (S) och jazzklubben Faschings nya fasad.
Inrikesminister Anders Ygeman (S) och jazzklubben Faschings nya fasad. Foto: Tomas Oneborg/Miki Anagrius

På Sankt Paulsgatan på Södermalm i Stockholm låg i 25 år en skivbutik som hette Multikulti. Där fanns musik från delar av världen som annars sällan nådde mina västerländska öron. I butiken kunde jag provlyssna på exotiska saker som uzbekisk pop, bulgariska kvinnokörer och filmmusik från Bollywood. Inte minst hittade jag inspelningar från spännande musikaliska möten mellan öst och väst eller nord och syd. De resulterade ibland i fantastisk musik där helheten på ett förbluffande sätt blev större än summan av dess delar. Fortfarande lyssnar jag gärna på ett album där den algeriska raï-musikens grande dame Cheikha Rimitti helt osannolikt parats ihop med King Crimson-gitarristen Robert Fripp och hans dissonanta heavy metal-riff. En annan upptäckt från Multikulti som ofta ljuder i mina högtalare är ”Arabian waltz”, där den libanesiske Rabih Abou-Khalils mjuka oud-spel kombineras med med den rumänsk-brittiska Balanescukvartettens stränga, strama stråkar.

Fast antagligen var jag alltför sällan på Multikulti, köpte alldeles för få skivor. Och jag var nog inte ensam om det. En av de sista gångerna jag tittade in i butikens skyltfönster hängde där en mycket desillusionerad ”reklamskylt” med följande budskap: ”Ni som tycker att det är mysigt med små butiker – handla där också för helvete!”

Möjligen resulterade den där skylten mer i dåligt samvete hos förbipasserande än i ökad skivförsäljning, men den innehöll ett giltigt budskap – som påminner om det som inrikesminister Anders Ygeman förra månaden sände ut. Han besökte ett våldsdrabbat Malmö och talade om att vi alla har ett ansvar för hur samhället ser ut. Om vi drar i oss kokain på fredagskvällen så är vi faktiskt med och göder den organiserade brottsligheten. På samma sätt – fast i positiv bemärkelse – kan det fungera med kultur: om vi går på konserter, utställningar och teaterföreställningar så göder vi kulturlivet.

Annons
X

Att Stockholm till exempel på kort tid har mist två fina konsertlokaler beror inte på dålig publiktillströmning, utan på politikers handhavande.

Självklart har politiker ansvar för såväl brottsbekämpning som kulturliv – hur vi agerar som medborgare och kulturkonsumenter avgör inte allt. Det har stor betydelse hur många poliser som finns på stadens gator och torg och det spelar roll vilka förutsättningar kulturarrangörer får av våra folkvalda. Att Stockholm till exempel på kort tid har mist två fina konsertlokaler beror inte på dålig publiktillströmning, utan på politikers handhavande. Debaser Slussen fick slå igen för att ge plats åt nya Slussen och vid årsskiftet blev Debaser Medis av med sin lokal och fick slå igen – utan att den rödgrönrosa Stadshusmajoriteten har levererat den ersättningslokal hyreskontraktet stipulerade att konsertarrangören skulle få.

När den här typen av kulturarenor försvinner får vi en tråkigare och mer gentrifierad innerstad. Men framför allt var de båda rockklubbarna viktiga för kulturlivet i staden – som behöver konsertlokaler av mindre format än hockeyarena eller fotbollsstadion. Visst uppskattade jag att en sista gång få höra Leonard Cohen i Globen 2013, men upplevelsen var inte i närheten av den jag fick i Konserthuset 1985. I Globen – med en publikkapacitet på 16 000 personer – var Cohen bara en liten gubbe i hatt i andra änden av arenan. I Konserthuset – som rymmer drygt 1 700 personer – kunde vi i publiken granska anletsdragen på den kanadensiske poeten, han kunde se oss i ögonen och föra ett samtal med oss. Jag minns att det var Valborgsmässoafton och att han uttryckte sin tacksamhet över att vi kommit för att lyssna på honom, trots att vi egentligen ”should be out there eating hot dogs by the fire”.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Så låt oss bidra genom att leva efter Multikultis syrliga slogan.

    Men Stockholm har även efter Debaser kvar några intima konsertscener som är värda att vårda och bevara. Så låt oss bidra genom att leva efter Multikultis syrliga slogan: den som tycker att det är mysigt med små konsertlokaler, kan inte enbart skylla politiker för bristen på dem, utan bör då och då besöka dem (men alltså helst inte snorta kokain i samband med detta). Jag tänker på scener som Musikaliska, Nalen, Södra Teatern och folkmusikscenen Stallet, för att nämna några.

    Eller varför inte jazzklubben Fasching? Dit kommer årligen uppemot 80 000 gäster, vilket kan jämföras med att Håkan Hellström lockade nästan lika många (70 091) till en enda konsert på Ullevi förra året. Men på Fasching behövs ingen tv-skärm för att få syn på musikerna. Här kan publiken se sångarens rynkor och svettdropparna i pannan, eller till och med tala med bandet. Jazzklubben firar i år att den fyller 40 och har inför jubiléet försökt åter­skapa byggnadens originaluttryck från 1906, inklusive en bar med stora öppna fönsterpartier mot gatan.

    Det låter riktigt mysigt. Varför inte gå på konsert där? För helvete.

    Annons

    Inrikesminister Anders Ygeman (S) och jazzklubben Faschings nya fasad.

    Foto: Tomas Oneborg/Miki Anagrius Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X