Annons

Magnus Hedlund:Anarkisten som satte snurr på modernismen

Félix Fénéon (1861–1944), porträtterad av Paul Signac 1890.
Félix Fénéon (1861–1944), porträtterad av Paul Signac 1890.

Den som intresserar sig för de nya konstriktningar och litterära moden som växte fram i Paris kring sekelskiftet 1900 stöter förr eller senare på en gemensam nämnare: Félix Fénéon. En pågående utställning i New York riktar strålkastarljuset mot en centralgestalt som trivdes bäst i det fördolda.

Under strecket
Publicerad

”En söndagseftermiddag på ön La Grande Jatte” av Georges Seurat (1884).

Félix Fénéon fotograferad av polisen i samband med gripandet 1894.

Henri de Toulouse-Lautrecs teckning av Moulin Rouge-dansösen La Goulue, med Oscar Wilde (i hatt) och Fénéon (längst ner till höger) i publiken, 1895.

Fénéon i färd med att redigera La Revue Blanche, portätt av Félix Vallotton från 1896.

När man läser arbeten om de tidiga franska modernisterna, eller snarare om vägröjarna för modernismen, litterära sensymbolister som Alfred Jarry, Paul Verlaine och Edouard Dujardin, eller om det konstnärliga avantgardet, de så kallade neoimpressionisterna eller pointillisterna, så finner man att det har funnits en man som tycks ha varit en klippa för dem alla, en sorts referenspunkt, en man de alltid kunde lita på, som vän, som auktoritet i konstnärliga och politiska frågor och inte minst som finansiär i penningknipor. Han hette Félix Fénéon. 

Fénéon ville vara en bifigur, en som undvek offentlig uppmärksamhet, som verkade i det fördolda. Ett bindestreck kallade han det själv, eller en kanal, mellan konsten och publiken. Men han var långt ifrån någon bifigur, något bindestreck; han var en startmotor. Han fick konstnärer att måla, han fick författare att skriva, möjligen fick han anarkister att kasta bomber också. Han såg till att flera tidskrifter i konstnärliga och politiska ämnen kom ut till både allmänhet och specialister, han läste korrektur under sena nätter och han skrev briljant kritik, han passade på att förnya det konstkritiska språket, han försökte göra tydligt varför och hur en målare målade och han förde fram, i stort sett på egen hand, en ny konstriktning, just neoimpressionismen – termen är också Fénéons – med namn som Georges Seurat, Paul Signac, Emile och Camille Pissarro.

Annons
Annons
Annons