Annons
X
Annons
X

Peter Landelius: Amerika först – på andra plats ingen

USA:s nye president

Den vändning mot amerikansk isolationism som antyds av Trumps slagord ”America first” kan innebära ett allvarligt bakslag för den multilaterala diplomati som idag vore mer nödvändig än någonsin.

Trumpanhängare utanför Trump Tower.
Trumpanhängare utanför Trump Tower. Foto: IBL

År 1941 hade fredsaktivismen i USA blivit en mäktig folkrörelse med parollen ”America first”. Dess mål var att hålla landet utanför andra världskriget, och det hade brett stöd från både höger och vänster. Dess polemik riktades mot president Franklin D Roosevelt och särskilt mot hjälpen (via den lag, ”the lend-and-lease act”, som blev så betydelsefull för krigets utgång) till de stater som hade blivit angripna av Hitlers arméer. Den var kritisk mot strömmen av judiska flyktingar.

Framför allt var opinionen förstås utmattad av den långvariga ekonomiska depressionen; den ville se framsteg på hemmaplan och inte engagera sig utomlands. Rörelsens företrädare var Charles Lindbergh, svenskättlingen som hade blivit nationalhjälte efter att ha gjort den första ensamflygningen över Atlanten. På hösten samma år bombade japanerna Pearl Harbor, och Förenta staterna gick ut i krig mot Japan och Tyskland. ”America first” upphörde omedelbart.

I sin roman ”Konspirationen mot Amerika” (2004) lät Philip Roth historien ta en kontrafaktisk vändning. Franklin D Roosevelt avgår av hälsoskäl och Lindbergh vinner fyllnadsvalet. Den nya regimen börjar anta fascistiska drag och judarna får känna av en antisemitism som växer allteftersom de manar till kamp mot Hitler och öppna dörrar för flyktingar. Men Roths roman slutar lyckligt: japanerna bombar Pearl Harbor, Roosevelt återvänder som en deus ex machina och förklarar både Tyskland och Japan krig. Och precis som i verkligheten får den amerikanska ekonomin en skjuts som ”America first” aldrig hade föreställt sig.

Annons
X

Att Donald Trump gjorde parollen ”America first” till sin ger anledning till eftertanke. Skulle han omfatta den isolationism som USA:s klienter i omvärlden brukar varna för? En del av hans uttalanden tyder på det, exempelvis när det gäller Atlantpaktens artikel 5 och de regionala frihandelsavtal varmed man på senare år försökt kompensera för världshandelsorganisationen WTO:s förlamning.

Men det är inte lätt att hitta perioder av isolationism i USA:s historia som blivit långvariga. Under 1800-talet ägnades dess utrikespolitik mest åt närområdet: halva Mexiko införlivades med USA, Washington köpte Louisiana och Alaska, drev bort vad som återstod av det spanska kolonialväldet och övertog successivt britternas roll i Centralamerika. Ändå hann amerikanerna delta på britternas sida i de krig som skulle tvinga Kina att fortsätta att ­exportera opium i frihandelns namn – ”en kristen plikt”, ansåg John Quincy Adams.

I en artikel för Project Syndicate (10/1 2017) varnar Harvardprofessorn Joseph Nye för två fällor som väntar den nye presidenten. Den ena har redan Thukydides varnat för (nyligen citerad av Kinas president XI Jinping), nämligen att när en etablerad stormakt känner sig hotad av en nybliven konkurrent, leder det lätt till förödande krig. Den andra auktoriteten är inte mindre tänkvärd: Charles Kindleberger, en av arkitekterna bakom Marshall­hjälpen, visade att depressionen hade skapat ett farligt glapp i 1930-talets internationella politik – Storbritanniens försvagade ledarroll intogs inte av USA förrän med andra världskriget.

Det blev sammanbrottet för det internationella system som Woodrow Wilson hade åstadkommit efter freden i Versailles. Men adekvata institutioner uppfattas numera som allt viktigare inte bara för enskilda stater utan också för det internationella systemet i både krig och fred. Nyes artikel handlar om relationerna med Kina, men dess resonemang är relevant för världens utveckling efter Berlinmurens fall. Det handlar just nu mer om instrumentella organisationer för specifika uppgifter, och mindre omfattande medlemskrets än om vaga och välmenande FN-organ.

Den erfarne och eftertänksamme George Bush d ä gjorde vad han kunde för att lotsa Michail ­Gorbatjov genom den svåra första tiden av Sovjet­unionens förvandling. Men det nya Ryssland kunde ha lyckats bättre om han hade sökt och fått mandat för en ny Marshallplan. Förvirringen som följde åstadkoms i första hand av bristande kompetens i den nya statsledningen inför en sned och underutvecklad ekonomi. Men Bill Clintons entusiastiska Asienpolitik – åtföljd av Tony Blair och en hel rad EU-regeringar – skapade mer problem än den löste. Att de före detta lydstaterna skulle upptas i Nato var självklart, om än inte för nostalgiker i Moskva. Storbritannien drev igenom deras hastiga inträde även i EU, vilket inte bara grusade ryssarnas återstående förhoppningar om ett någorlunda välvilligt närområde utan också skapade bestående problem för sammanhållningen i EU.

Centralasien hade varit det ryska imperiets ”weak underbelly” alltsedan tsartiden, och nu ville Clinton och Blair ta chansen och göra en framstöt ända till Kina. Det visade sig bli en alltför stor beställning, även om beslutsfattare och opinion i väst inte insåg det förrän George Bush d y hade bevisat det i praktiken. President Obama, som bättre än någon av sina företrädare förstod att bedöma styrkeförhållandena i den globaliserade världen, försökte dra hem trupperna från Mellanöstern och Afghanistan trots motstånd i det militära etablissemanget och underrättelseorganen. Han lyckades bara delvis.

Det nya regimskiftet i Washington medför ett allvarligt bakslag för den multilaterala diplomati som idag är mer nödvändig än någonsin. En någorlunda global konsensus är vad som bäst behövs för både ekonomin och politiken. Nu tvingas vi hoppas desto mer på regionala överenskommelser för att undgå de bilaterala och därmed definitionsvis ojämlika avtal som Trump eftersträvar. USA förblir den enda supermakten men har inte längre kraft att avgöra alla problem som tidigare skulle ha föranlett militära ingripanden – om de någonsin haft den. Putin må göra vad han kan för att provocera Washington och oroa östeuropéer, men inte ens Kina – som redan har den potential som Ryssland saknar – vågar ännu ut­mana USA när det verkligen gäller.

Men en första förutsättning för att kunna förmå andra att respektera spelreglerna är att själv följa dem. Obama lyckades trots republikanernas envetna motstånd driva igenom flera förslag av ­betydelse, fast han ”inte nådde ända fram”. Den liberale professorn Stephen Walt vid Harvards Kennedy School gjorde nyligen en ganska skarp vidräkning med hans fögderi i Foreign Policy. USA:s vägran att inse världens miljöproblem fick sig ­visserligen en avgörande törn till slut, trots både Trump och Bjørn Lomborg. Den tragiska utvecklingen i Palestina har dock varken Obama eller ­någon annan kunnat ändra på. Den nya regimen i Washington kan väntas stödja den ­israeliska demokratins självmordsplaner – inte för egen del men kanske för sina barn och barnbarn.

Washingtons politik gentemot Kuba var främst ett medel att vinna röster i Miami, men nu blir det besvärligt att vända om. Guantánamo, som i över hundra år utgjort en kränkning av Kubas suveränitet och i decennier blivit platsen för allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, har nästan inga fångar kvar. De återstående har nobbats av både USA och sina ursprungsländer.

Donald Trumps föreställningsvärld är hämtad ur det förflutna: den starkares rätt. Daron Acemoglu, nationalekonom vid MIT och författare till ”Why nations fail” (2012) påpekar i Foreign Policy (18/1 2017) att USA:s grundlag inte skrevs för att skydda mot en nutida maktmänniska – en europé skulle kanske tillägga att konstitutionen uppfann den monark som dess författare just hade befriat sig från. Den amerikanska konstitutionens maktdelningslära byggde på specifikt nationella förhållanden: det gällde att hålla de många delstaterna i schack så att de inte bröt sig ut ur unionen. Den som söker en modell för att handskas med dagens bråkiga Europa bör besinna konstruktionens effekt på valresultatet.

Acemoglu noterar att hoten mot demokratin inte bara kommer från militärkupper. Rysslands Putin, Turkiets Erdoğan, Venezuelas Chávez, Nicaraguas Ortega och Bolivias Morales är folkvalda, de har tagit kontroll över institutionerna och har med tiden kunnat tömma dem på demokratiskt innehåll. Vad är maktdelningen värd när kongressens, förvaltningens och Högsta domstolens sammansättning bestäms av samma personer?

Då återstår ett civilt motstånd på många nivåer, vilket kan vara viktigt nog i ett land som USA, och det är nog därför som den nye presidenten försöker hålla medierna på så långt avstånd som möjligt. Pluralism är demokratins livsluft. Under tiden pågår striden om makten över de nya medierna, vilkas innehåll ofta för tanken till vad de svenska kvällstidningarna för inte så länge sedan kallade sina ”pissrännor”.

Med tanke på Trumps älskvärda uttalanden om Putin skulle man kunna tro att vänligheten borde återgäldas från Moskva. Det verkar redan lite ­osäkert. Valdai-institutet, som i början av 2000-­talet föreföll kunna vara en intressant rysk tankesmedja, har med åren blivit alltmer av ett språkrör för den officiella propagandan. Valdai publicerade häromveckan en ingående analys av Trumps personlighet och vad man kan ha att vänta av hans utrikespolitik. Det förstnämnda avsnittet är inte alldeles okritiskt, och dess omdömen framstår som betydligt mer bestämda än de tre författarnas förutsägelser om vad som komma skall.

Pressen är den nye presidentens fiende nummer ett. Hans uttalanden till The Times och Bild strax före tontillträdet har följts av flera som gjort det alltmer lätt att förstå att de liberala medierna öser galla över den nya amerikanska presidenten. Kanske är det hans dåliga impulskontroll som är det största problemet – en besvärande brist för den som har fingret på Avtryckaren.

På ömse sidor av Atlanten har gränserna mellan den traditionella konservatismen och extrem­högern börjat suddas ut. Svagast förefaller den ­populistiska vågen vara bland tyskarna; de minns tydligen bättre än andra vart den kan leda. Det blev en ironisk spansk kolumnist som fick göra den återfödda frasen ”America first” begriplig även på tyska: ”Deutschland über alles.”

Annons

Trumpanhängare utanför Trump Tower.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X