Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Venushår Ambitiösa berättelser når inte ända fram

Michail Sjisjkin.
Michail Sjisjkin. Foto: JEVGENIJA FROLKOVA.

Venushår

Författare
Genre
Prosa
Förlag
608 s. Ersatz

Övers. Elin Parkman

En namnlös tolk intervjuar tjetjenska asylsökande i Schweiz. De berättar om krig, flykt och förföljelser, pekar på brännmärken efter cigaretter, spräckta anus och utslagna tänder. Tolken gör anteckningar och ställer frågor, smickrar och snärjer. Hans jobb är att skilja de sanna berättelserna från de osanna, stämpla bifall och avslag på papper.

Berättaren i Michail Sjisjkins tegelstensroman ”Venushår” är på en gång en byråkrat och en Sankte Per med nycklarna till paradiset. Kanske rent bokstavligen. För det är en märklig förtrogenhet med flyktingarnas liv som tolken uppvisar, när han uppmuntrar dem att berätta om den ena eller andra sedan länge bortglömda händelsen i deras barndom. “Berätta om hur din mamma brukade ta emot sina älskare och du måste sitta med läxorna i köket”. Frågorna svävar ut, blir längre än svaren till slut, och allt konstigare: ”Vänta lite, min arm har somnat. Du kan lägga huvudet mot mitt bröst i stället.”

Det är uppenbarligen inget ensamkommande flyktingbarn som intervjuas längre. Kanske är det tolkens ex-hustru Isolde, hon som lämnade honom efter en semesterresa till Rom, där han blev galen av svartsjuka. Men det är inte så lätt att veta. Sjisjkins internationella genombrott är en bok där allting bedrägligt byter plats och flyter samman: lögn och sanning, dåtid och nutid, minnen och läsefrukter, dröm och verklighet.

Annons
X

Xenofons skildringar av antikens persiska fälttåg glider ihop med händelser från närhistorien: de ryska pansartruppernas stormning av Groznyj, gisslandramat i Beslan. Brev till härskaren av ett fjärran sagorike varvas med en dagbok, som sträcker sig från en barndom i det förrevolutionära Ryssland över första världskriget till stalinismen. Historier om den grymme furst Dracula avbryts av legender om Daphnis och Chloë, Tristan och Isolde, Dareios och Parysatis. Och hela tiden: frågor och svar, frågor utan svar.

Det är snålt med ledtrådar till hur det hela hänger samman. Men de aldrig skickade breven är till tolkens son, förstår man efter ett tag. Dagboksavsnitten är material till en planerad biografi över den ryska folksångerskan Isabella Jurjeva. Xenofon läser tolken på lediga stunder.

”Venushår” är en bok som leker och parafraserar. De flesta historier som tolken hör är varianter på redan berättade historier. Till och med tolken visar sig vara ”en kopia av ett original som gått förlorat.” Samtidigt är det en bok som med stort allvar ställer de eviga frågorna på nytt, som talar om gud, ödet och tiden, kärleken och döden. Framför allt är det en bok som vägrar en berättelse. Den 600 sidor kompakta textmassan blir som en arkeologisk kökkenmödding, där olika tider jäser i varandra, dunkelt kommunicerar med varandra.

Finns det också ett budskap? Åtminstone en vision. ”Venushår” är namnet på en ormbunke som växer vilt i bland annat Rom, där den skjuter skott genom ruinerna på Forum. Den nämns först på slutet, men blir där i en närmast religiös uppenbarelse en symbol för kärleken som överlever civilisationerna och besegrar döden.

Sjisjkin introducerades på svenska förra året med ”Brevboken”, som också den var ett upphävande av tiden: en omöjlig kärlekskorrespondens mellan en rysk soldat på 1800-talet och en ung kvinna i 1960-talets Sovjet. Jag fastnade inte för den boken, tyckte den var en ganska ihålig konstruktion.

“Venushår” är en betydligt ambitiösare bok. Den har kallats för ett mästerverk, men jag vet inte. Böcker som är tjocka, hoppar hage i tid och rum och ger ett uttömmande intryck kallas alltför ofta mästerverk. För att verkligen vara det måste de också beröra, engagera, ha någonting att berätta. Det tycker jag inte riktigt att Sjisjkin har. ”Venushår” öppnar starkt med flyktingarna men blir allt vattnigare, för att till slut upplösas i moln av spröda ord. Störst av allt är kärleken? Det må vara sant, men också ganska banalt.

Annons
Annons
X

Michail Sjisjkin.

Foto: JEVGENIJA FROLKOVA. Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X