X
Annons
X
Recension

Venushår Ambitiösa berättelser når inte ända fram

Michail Sjisjkin. Foto: JEVGENIJA FROLKOVA.

En namnlös tolk intervjuar tjetjenska asylsökande i Schweiz. De berättar om krig, flykt och förföljelser, pekar på brännmärken efter cigaretter, spräckta anus och utslagna tänder. Tolken gör anteckningar och ställer frågor, smickrar och snärjer. Hans jobb är att skilja de sanna berättelserna från de osanna, stämpla bifall och avslag på papper.

Berättaren i Michail Sjisjkins tegelstensroman "Venushår" är på en gång en byråkrat och en Sankte Per med nycklarna till paradiset. Kanske rent bokstavligen. För det är en märklig förtrogenhet med flyktingarnas liv som tolken uppvisar, när han uppmuntrar dem att berätta om den ena eller andra sedan länge bortglömda händelsen i deras barndom. “Berätta om hur din mamma brukade ta emot sina älskare och du måste sitta med läxorna i köket". Frågorna svävar ut, blir längre än svaren till slut, och allt konstigare: "Vänta lite, min arm har somnat. Du kan lägga huvudet mot mitt bröst i stället."

Michail Sjisjkin.

Foto: JEVGENIJA FROLKOVA. Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X