X
Annons
X

Alma Söderhjelm: Alma Söderhjelm i SvD: ”Historien och livet”

Alma Söderhjelm (1870–1949).
Alma Söderhjelm (1870–1949).

Ett av de spörsmål som i modern tid av historiker ofta dryftats är vilket mått av objektivitet man bör förläna den historiska framställningen, samt huruvida historieskrivningen bör vara realistisk, d.v.s. så troget som möjligt avbilda, beskriva och skildra det förgångna, eller om den får vara subjektivt värdesättande.

Dr Alf Ahlberg har i Svenska Dagbladet för den 11 juni publicerat ett uttalande, i vilket han förfäktar den satsen, att man är på felaktig väg, när man "söker åt historien ge samma objektivitet som åt naturvetenskapen genom att av historikern kräva absolut opartiskhet" och han anser "att det är för historieskrivningen fördelaktigast, om en historieskrivare är helt engagerad i sitt ämne". Sitt slutpåstående sammanfattar han i följande ord: "Historieskrivaren är som mest objektiv – djupast sett – när han i en viss mening står partisk gentemot sitt objekt, lever sig in i det med kärlek och sympati".

Det är icke min avsikt att i det följande polemisera mot artikelförfattaren, endast att i någon mån taga hans uttalande som utgångspunkt för framläggandet av några helt personliga reflexioner.

Annons
X

För egen del har jag alltid haft svårt att förstå föraktet för den rent objektiva historieskrivningen. För mig ter sig nämligen Rankes av artikelförfattaren även citerade tes om att historikern bör skildra endast "wie es eigentlich geschehen" såsom idealet av all historisk framställning. Ty varken Ranke eller någon annan, som av historikern fordrar ett högsta mått av objektivitet, tänker sig väl detta "geschehen" såsom ett rent yttre förlopp, helt enkelt emedan det yttre förloppet icke ensamt kan bli till historia, likasom det yttre förloppet av livet aldrig blir liv, utan endast uttryck för de inre och djupare företeelser, som röra sig inom den yttre handlingens skal och jämsides eller i motsats till detta. För min del ville jag till och med våga påståendet, att all historieskrivnings mål och mening i främsta rummet just ligger i att troget återspegla det skedda, att återgiva företeelserna i möjligast logiska och objektiva sammanhang med användande av en så exakt vetenskaplig metod som möjligt.

Tyvärr är emellertid detta ideal, en sannings- och verklighetstrogen historisk skildring, svårt att uppnå. Är man nämligen en ärlig historieforskare, för vilken den historiska uppgiften varken består i problemlösning, anekdotisk samlarvurm eller förfäktandet av någon personlig eller partipolitisk tes, så måste ganska snart inställa sig en känsla av vanmäktighet inför uppgiften, en skrämmande förnimmelse av att man rör sig på ett i det hela tämligen irrationellt plan.

Denna artikel var införd i SvD den 31 juli 1920.

"Ingen icke levande kan förstå liv", har John Landquist yttrat, "och den som ej förstår livet förstår ej heller historia." Fasthåller man sålunda vid, att historien icke är någon räcka av schematiska fakta, utan förgånget liv med all den böljande relativitet som är livets märke, så framställer sig oblidkeligt som en konsekvens härav, icke blott att man för att kunna förstå och framställa historia måste vara engagerad i sitt ämne – ty kärlek till uppgiften behöver matematikern lika väl som historikern – utan även i allra första hand att det ämne som man tränger in i är så beskaffat, att det överhuvud kan tillåta en objektiv framställning.

På grund härav skulle jag även vilja ställa spörsmålet om den historiska objektiviteten på ett något annat plan och i första hand låta det röra sig inte om huruvida en historiker bör vara objektiv eller får vara subjektiv utan huruvida han överhuvud har något slags möjlighet att ur sin mänskligt subjektiva synpunkt kunna opartiskt betrakta forna tiders livsföreteelser, skiftande och komplicerade liksom de som ligga inför hans egna ögon – och huruvida det skall vara möjligt för honom att framställa dessa opartiskt och i riktigt sammanhang inför andra. Frågans kärna gäller sålunda, enligt min mening, såsom ett imperativ huruvida en historieskrivare kan vara objektiv.

Hur oändligt svårt är det icke redan att skriva sin egen samtids historia! Endast den som i aldrig så ringa mån försökt sig därpå vet det. Vilka stridigheter finner man ej redan inom de sakliga uppgifter, som lämnas av olika i samma händelser medspelande personer, även då dessa se ting och förhållanden ur samma personliga eller partipolitiska synpunkt. För att nu inte tala t.ex. om värdesättningen av motiv, karaktärsegenskaper och personlig insats!

Man kan invända, att hela det invecklade maskineriet betydligt förenklas, då man ser det på avstånd, och att objektivitet är lättare uppnådd, när det gäller gångna tiders historia. Men ett sådant resonemang håller streck endast såvida det är fråga om det historiska materialet, till vilket ju i många fall praktisk tillgång kan erhållas först långt senare. För övrigt är påståendet enbart teoretiskt. Varför blir det lättare att skriva historia efteråt? Helt enkelt för att livsfaktorerna äro decimerade, kunskapskällorna färre och – kontrollen mindre. Ty med livet självt försvinner även möjligheten till ett säkert återgivande och full kunskap om det som en gång var liv.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Lyckligtvis har dock historien vitt olika områden att erbjuda forskaren, i olika grad lämpade för en rent vetenskaplig behandling. Och om även det aldrig kan lyckas historikern att helt rekonstruera det liv som en gång för alla är förgånget, så finnas dock områden, inom vilka man utan tvivel kan komma till ett tillfredsställande approximativt sanningsresultat. Man behöver blott påminna om det vida fält, som bildas av kulturhistorien och där historieforskningen med bistånd av sina hjälpvetenskaper säkert och tryggt kan leta sig fram, eller på den diplomatisk-politiska historien, där det officiella materialet bildar en pålitlig och fast bas, på vilken man tryggt kan bygga.

Men i motsats härtill är man väl tvungen inrymma, att det gives ett område, där all flit och allt ärligt, minutiöst forskararbete mer eller mindre komma till korta: det är personhistoria och partipolitisk historia. Ty människosjälarnas, de personliga inflytandenas och de personliga insatsernas böljegång, det är sådant som ej kan behandlas efter någon exakt metod. Om ock forskningen kan draga upp linjerna, de yttre konturerna av ett människoliv, om ock karaktärsegenskaper och temperament kunna belysas medels befintligt personligt material, så kommer dock städse hennes eget väsen liksom hennes mått och art av kontakt med yttervärlden att förbli en hemlighet.

Vilken viktig faktor till personpsykologien har ej redan bortfallit därigenom, att man ej helt kan rekonstruera ett utseende – ej närmast dragen, men uttrycket – ett sätt att vara, att småle, att tala! Det kan låta frivolt, men det är dock i grunden så, att det inflytande vi utöva på våra medmänniskor och genom dem på förhållandena i sista hand icke beror på de yttre eller inre egenskaper vi besitta, utan på sättet att handskas med dem, talangen att bruka dem: måttet av förstående i vårt lyssnande leende, den stundliga rörligheten i vårt ingenium, det fascinerande i vårt väsen och den gudagåva, som i dagligt tal kallas personlig charm. Eftervärlden fyller volymer med diskurser för att förvånas över eller förklara det märkliga faktum, att en sådan tarvlig liten småstadslitteratör som Robespierre kunde svinga sig upp till en självhärskarställning. Men ingen nu levande kan veta, om där icke över "den omutbares" reserverade väsen låg något bestickande, om hans lilla person ej kunde i vissa ögonblick ge ett intryck av mäktig kraft och målmedvetenhet som hänförde och imponerade – om ej över pannan som dolde den egocentriska hjärnan i de stora stunderna kunde lysa glansen av den frihetsflamma, i vars namn han talade och handlade!

Men av den omständigheten, att arten av det material personhistorikern har att förfoga över i sig själv utesluter en fullt objektiv behandling, följer som en naturlig konsekvens, att en objektiv eller rent exakt metod vid personhistorisk framställning ej kan finna användning. Den som skall uppenbara för eftervärlden människosjälars och människohjärtans hemlighet, den kan därför icke heller förfara rent vetenskapligt utan måste gå dikteriskt till väga. Här är ännu en gång icke fråga om vad man skall eller bör göra, utan vad man kan. Är det inte en händelse, som ser ut som en tanke, att de stora historie- skrivarna så sällan sysselsatt sig med ren personpsykologisk historia? Och att – å andra sidan – de som taga sina första prövande steg på historieskrivningens område gärna välja just personhistoriska uppgifter? De oräkneliga arbeten i denna bransch, som utgivits t.ex. av kvinnliga författare, vilka icke äro historiker i detta ords trängre mening, tala därvidlag ett nog så tydligt språk! Att den verklige vetenskapsmannen så sällan lockas av samma uppgift förklaras nämligen helt enkelt därigenom att den på visst sätt ligger på sidan om hans område och att han betraktar den som en onödig utflykt på gissningarnas gungfly.

Betänker man emellertid huru mycket all historia är inmängd med och fotad på personhistorien, så måste man även göra klart för sig, hurusom detta nödvändigtvis kommer att försvåra all objektiv skildring, hotad som den är genom faktorer, vilka på grund av sina väsentliga egenskaper nödvändigtvis komma att försöka draga densamma över till ett irrationellt, ett fantasiplan. Är det inte under sådana förhållanden den elementäraste fordran, gångna tiders livsskeden kunna ställa på oss, att vi skola söka så noggrant som möjligt avbilda, så opartiskt som möjligt skildra det liv som levats, de händelser som timat, de utvecklingsskeden som genomgåtts före oss?

Man fruktar för att ett högsta mått objektivitet skall föra till ett själlöst relaterande av fakta, där väsentliga och oväsentliga företeelser ställas på samma värdeplan. Men skall detta verkligen vara nödvändigt?

Vi skola taga ett exempel ur livet. Jag relaterar inför tredje person ett samtal jag haft med någon. Men instinktivt omtalar jag ju då endast det väsentliga som sagts, det som hänför sig till min avsikt med relationen, samt särskiljer och bortlämnar oväsentliga yttranden. För att nu ej tala om, att jag icke omtalar huru många gånger telefonen ringt under samtalets gång eller att vi blivit störda av att man reparerat stenläggningen på gatan utanför. Ty allt vårt medvetna handlande är betingat av ett naturligt och intuitivt särskiljande av olikvärda företeelser.

Men just så är det också med historien. När vi forska i och skildra gångna tiders liv, sker detta just med tillhjälp av denna särskiljningsinstinkt, vilken är en del av den historiska kritiken. Denna instinkt är utan tvivel en art av konstnärlig begåvning, en talang utan vilken en historieforskare blir just en själlös berättare eller en schematisk framställare.

Detta endast för att betona att en avbildande och skildrande historieskrivning ingalunda behöver innebära någon nivellering av företeelsernas värde. Ja, jag ville gå så långt att våga påstå, att den ej ens kan det, då företeelserna genom sin olikart så att säga värdesätta sig själva. Det gäller då bara för forskaren att tränga in i företeelsernas själ och att förstå deras skiftande värde.

Historieskrivningen om den franska revolutionen 1789 erbjuder nära nog en oändlig räcka olika nyanser av subjektiv och objektiv historieforskning och framställning. I Thiers ha vi den sanne relatören, som ger oss endast yttre händelseförlopp utan något inträngande i livsföreteelsernas inre, medan subjektivitet av olika art och halt lyser obönhörligt fram hos Taine, förfäktaren av en historisk tes för vars drivande det historiska materialet användes som bevismedel, Michelet, pietetsfull och pålitlig, men med oviljans eller hänförelsens ljus över raderna, och Lamartine slutligen, den i dubbelt mått subjektive historikern, som väcker upp de döda ej blott för att dikta ett skönt diktverk om dem, utan för att dessutom fästa detta diktverk som en svajande vimpel i toppen av sitt politiska banér. Men framom och över dessa stå de moderna historieförfattarna, t.ex. Sorel och Aulard. Det vore lika falskt att förneka dem personlig ståndpunkt som att anklaga dem för missriktad subjektivitet. Ty de representera var på sitt sätt det slags objektiva historieskrivning, vilken hämtar hela sitt intresse, ja, t.o.m. sitt pikanteri ur sakligheten själv och företeelsernas värdering ur deras eget olika värde. Händelserna få, hos dessa författare, tala sitt eget levande och skiftande språk och de djärvt och klart dragna konsekvenserna få aldrig något av de tillfälliga sympatiernas och antipatiernas märke. Om en sådan historieskrivning även har en personlighetsprägel, så är den icke liktydig med en medvetet subjektiv sådan. Ty den är besläktad med den personlighetsprägel, som varje människa – om hon överhuvud är en levande människa – med eller mot sin vilja tilldelar alla livets företeelser, även då hon tror sig stå gentemot dem mest opartisk och objektiv.

Som sammanfattning av vad jag med ovanstående inlägg avsett kunde därför gälla, att man som grundregel för historieskrivningen borde uppställa, att denna varken bör eller får vara subjektiv. Detta utesluter icke att den ibland måste bli det, därför att de elementära betingelserna för verklig objektivitet saknas. Historieskrivningens högsta mål – i vid mening sett – är enligt min tanke att vara avbildande, varmed man dock aldrig får sammanblanda ett godtyckligt nivellerande eller ett själlöst relaterande, vilka former ha intet att göra med historia. Den personlighetsprägel historieskrivaren trots all vilja till objektivitet kommer att förläna sitt ämne är intet annat än den levande människans, om man så får säga, nödtvungna subjektivitet, som ingalunda må förblandas med en godtycklig värdesättning och är vida vägar avlägsen från det man kunde kalla historiediktning, vilken senare har rakt intet med historisk vetenskap att göra.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Alma Söderhjelm (1870–1949).

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 31 juli 1920.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X