Annons
Recension

Tidens tvångAllvar och sublim komik

HYBRIDVÄRLD Den unge Bengts väg till författarskapet i ”Tidens tvång” är en fantasirik och djupt tankeväckande berättelse. Det är en gåta att Bengt Pohjanen inte har nått en större publik, skriver Mats Gellerfelt.

Publicerad

Tidens tvång

Författare
Bengt Pohjanen
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

253 s.

På sista tiden har en rad rätt yviga debattörer efterlyst en renässans för det gamla goda berättandet, vad det nu egentligen är för en skvader. Men vill man läsa en gudabenådad berättare, en riktig skrönikör, så kan man med fördel vända sig till den alltid lika – i positiv mening – bångstyrige Bengt Pohjanen, som efter debuten 1979 med ”Och fiskarna svarar Guds frid” skapat ett omfångsrikt ouevre, ett av modern svensk litteraturs märkligaste. För mig framstår det som en gåta att han inte nått en större publik. Förvisso är en del av hans romaner tekniskt avancerade med rockader i tid och rum, litet à la Faulkner. Men det är det fabulösa berättandet som flödar ur ett till synes outsinligt ymnighetshorn som borde kunna locka stora läsarskaror.

Den självbiografiska ”Tidens tvång”, en fortsättning på ”Smugglarkungens son” från 2007, gör ingen av Pohjanens läsare besviken.

Här förs vi åter till hans märkliga hybridvärld, det finsk-svenska Tornedalen, där man till och med talar ett finsk-svenskt hybridspråk, meänkieli, idag erkänt som minoritetsspråk men länge förföljt och förbjudet av överheten. En överhet från ”förvaltningsområdena Sverige och Finland”(!) som man inte har något till övers för. Här vill man sköta sig själv, vare sig det gäller smuggling eller extatisk religionsutövning. De är ena envisa jäklar, tornedalingarna, som givetvis inte heller har något till övers för Stockholmsjävlarna.

Annons

Emellertid beskriver Pohjanen också en känsla av förlust, av identitetsklyvning: ”Jag är hemlös därför att jag ständigt bär två hem med mig: två kulturer, två språk, två tider, två självklarheter, en gräns och en kluven vilja.” Vi skriver 1957, och den 14-årige Bengts värld beskrivs, med en anspelning på Proust, som förlorad, men återuppstår i minnets och tidsspaningens förklarade ljus.

Bengt ska ta realen, men det går inget vidare och han drömmer om att bli advokat, veterinär eller sjöbefäl, bland annat – vi vet vad han tack och lov blev. Unge Bengt för oss in i en magiskt förtätad värld som onekligen påminner om Faulkners och i likhet med García Márquez har Pohjanen hävdat att detta inte är fantasteri, utan verklighet, hur otroliga berättelserna än må förefalla. Och visst är detta en förunderlig värld, där man kan vara på en och samma gång både djupt troende och stalinist och där såväl religiösa som profana myter är en del av vardagens verklighet. En värld som de flesta av oss aldrig kommer i kontakt med, även om väl också Tornedalen har förändrats med tidens gång, eller kanske tvång.

Pohjanen skapar ett person- och berättelsegalleri som till dels känns igen från tidigare böcker och framför allt från den förra. Här bryr sig ingen om att det sedan 1809 går en gräns mellan Sverige och Finland, gränsen har man alltid skapat själva. Pappa Otto, smugglarkungen (främst hästar) lever i ett ständigt, oblodigt krig med svenska och finländska tullare och poliser, som man lyckas dra vid näsan på de listigaste och festligaste sätt. Det är mycket roligt. Pohjanen har en otrolig fantasikraft, men hävdar själv att allt bygger på autentiska berättelser. Nja, säger jag.

Vi får således följa unge Bengts väg till författarskapet via rätt planlösa och misslyckade studier – fast han blir både realare och student – och värnplikt, men också till fördjupade studier och språkkunskaper på en väg som allt mer liknar författarskapets. Runt omkring honom grupperas alla dessa otroliga gestalter och magiska berättelser tills det börjar virvla i text och läsare.

Det är sublim komik kombinerad med stor skönhet i bilder och reflexioner. Som detta: ”Döden finns inte, men inte heller livet. Jag är allt, själva vetandet: människan kan inte förintas och hon har ett enda hem, enkelheten.” Han brottas med sitt jag och funderingarna över livsvalet. Det blev alltså litteraturen. Och när det gäller den finns det som konstaterats allt anledning att upptäcka Bengt Pohjanens författarskap på allvar. Det är djupt tankeväckande samtidigt som man inte har tråkigt en sekund i dess sällskap.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons