X
Annons
X
Recension

Dödsbädden Alltför tekniskt om utdragna dödsscener

Felicia Feldts bok om ett hospis, sett ur dödsbäddens synvinkel, ger en bild av det moderna döendet med liv som ibland förlängs längre än vad patienten vill. "Dödsbädden" berör, men är lite för teknisk och lite för opersonlig för att nå hela vägen fram.

Felicia Feldts nya bok ”Dödsbädden” skildrar sex utdragna dödsscener på ett hospis. Foto: Lars Pehrson

Felicia Feldt väckte mycket stor uppståndelse med sin senaste bok, ”Felicia försvann”, en anklagelsebok riktad mot modern Anna Wahlgren som ledde till diskussioner om hur utlämnande en författare egentligen kan vara. Feldts nya roman ”Dödsbädden” skulle också kunna väcka etiska frågor, eftersom den är baserad på egen arbetserfarenhet från ett hospis, men Feldt är noga med att berättelserna är helt och hållet fiktiva. Nå, gott så. ”Dödsbädden” består av sex utdragna dödsscener: de börjar med inskrivningssamtal och slutar med personalens desinficering av sängen.

Sängen, ja: i ett lite udda grepp låter Feldt hospissängen, höj- och sänkbar och tillverkad i Tjeckien, bli berättare. Den beskriver sina stålramar och madrasser och kommenterar patienternas andningsrytm och puls. Det är ju påhittigt, men inte riktigt konsekvent gjort. Jag vet att fiktion kräver vad Coleridge kallade för suspension of disbelief, men en talande säng? Nja.

Felicia Feldts nya bok ”Dödsbädden” skildrar sex utdragna dödsscener på ett hospis.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 2
Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X