AlenaAlltför lite blod i hämndhistoria på internat

Amalia Holm som ”Alena”.
Amalia Holm som ”Alena”. Foto: Scanbox

”Alena” är en ny svensk skräckfilm med förvånansvärt lite skräck och blod. Vackert foto räddar inte hämndhistorien, läs hellre serieromanen som står som förlaga, skriver Elias Björkman.

Under strecket
Publicerad
Annons

Med sin skräckblandade romantik i ”Love hurts” gjorde sig Kim W Andersson ett namn i Seriesverige. I serieromanen ”Alena”, publicerad som följetong i tidningen Nemi under namnet ”Love hurts: Puppy love” och ”Puppy love: Alena” mellan 2009–2011 och utgivet som album 2012, förfinade Andersson sitt uttryck. Serien är en imponerande genreövning, en nutida ”Carrie” möter pennalismen från ”Ondskan” och drabbas därtill av en stor dos Lundsbergsk kamratanda.

Den utstötta Alena omplaceras till ett fint internatläroverk efter att ha blivit alltför obekväm för den kommunala skolan. Ständigt vid hennes sida vakar bästa vännen Josefin som snart tycker att Alena försummar vänskapen: lockar mer gör nya skolkamraten Fabienne som Alena kommer allt närmare. Samtidigt gör översittaren Filippa sitt bästa för att förpesta Alenas redan mödosamma acklimatisering.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons