X
Annons
X
Recension

Blindspotting Alltför fjuttiga käftsmällar för att tas på fullt allvar

Den samhällskritiska filmen "Blindspotting" är för det mesta underhållande. Men historien om vännerna Collin och Miles – den ena svart, den andra vit – genomsyras av en fjortisaktivistisk attityd.

Rafael Casal och Daveed Diggs i ”Blindspotting”. Foto: Nonstop Entertainment
Läs mer om Veckans biofilmer

"Blindspotting" är en gatusmart energikick där det vevas, sparkas, skrattas, blossas och kutas. Även om en "Trainspotting"-liknelse inte vore helt fel är detta en specifikt amerikansk historia, berättad ur ett ungt och medvetet perspektiv. Om man ska jämföra med något ligger Donald Glovers fantastiska tv-serie "Atlanta" närmare till hands. Båda arbetar med blottad sårbarhet, att skämta om sådant som gör ont – tills spegeln riktas mot blåmärkena.

I huvudrollerna syns barndomsvännerna tillika manusförfattarna Daveed Diggs (från succémusikalen "Hamilton") och Rafael Casal. Duon har sagt att de tröttnat på endimensionella filmporträtt av Bay Area, området längs San Francisco-bukten. Deras version av Oakland rymmer neonljus, gentrifiering, polisvåld och rasspänningar, men även stryktålig kärlek, rappkäftad internhumor och tillräckligt med slang för att fylla en ordbok. Filmen blir ett slags guidetur till asfalterade smultronställen.

Rafael Casal och Daveed Diggs i ”Blindspotting”.

Foto: Nonstop Entertainment Bild 1 av 2

För det mesta lyckas ”Blindspotting” underhålla med inspirerade ordlekar, välkurerade hiphop, samtidsmarkörer och samhällskritik.

Foto: Nonstop Entertainment Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X