X
Annons
X
Recension

The War On Drugs Allt låter som Springsteen – förutom den sista låten

Det finns inget särskilt originellt med The War On Drugs. SvD:s Dan Backman hör både Springsteen och Dylan eka i indierockarnas konsert.

The War On Drugs har spelat på Annexet, på bilden frontmannen Adam Granduciel vid en tidigare spelning. Foto: Dan Harr/IBL

Det finns inget som är särskilt originellt eller eget med The War On Drugs. Adam Granduciel har byggt bandets karriär – som tog riktig fart med 2014 års ”Lost in the dream” – på traditionell amerikansk rock, specifikt Bob Dylan och Bruce Springsteen. Att det silats genom ett indierockfilter är inte heller det särskilt originellt, indierocken bygger ju nästan alltid på traditionell rock. Här blir det bara ovanligt tydligt: Granduciel sjunger som Dylan och var och varannan låt skulle kunna, hur konstigt det än låter, vridas om till Springsteens ”Dancing in the dark”.

Det finns andra influenser och referenser att ta upp. Dire Straits förstås, även de byggde en karriär på Dylan, och Fleetwood Mac. De sistnämnda älskas ju av alla nuförtiden, inte den första upplagan i England utan den polerade som uppstod i Los Angeles i mitten av 1970-talet. I konsertens första låtar är det övertydligt, som om Bob Dylan skulle kompas av Fleetwood Mac. Musiken glider fram, fast inte tillbakalutat Los Angeles-slickt, utan med ett obönhörligt hårt driv. Trummisen spelar som en trummaskin och basisten har bandana. Det känns inte särskilt indie men jag gillar det, både bandanan och det statiska drivet.

The War On Drugs har spelat på Annexet, på bilden frontmannen Adam Granduciel vid en tidigare spelning.

Foto: Dan Harr/IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X