Allt är bra och rätt - men gnistan saknas

Under strecket
Publicerad
Annons

Aimee Mann
Annexet, söndag

4På skiva levererar Aimee Mann sina snillrika melodier och underfundigt vassa texter med pondus och personlighet. På scenen är Aimee inte lika övertygande. Visst finns det ögonblick som lyfter när Mann och hennes kvartett håller hov i Globens annex, men jag undrar verkligen varför det inte hettar till oftare?
För att vara amerikanska låter Aimee Mann osedvanligt brittisk. Hennes låtar ekar Beatles och Elvis Costello, men silat genom Aimees egen känsla för låtstrukturer och melodi. På sätt och vis gör hon smart musik. Många artister verkar smälla ihop sitt material lite hipp som happ. Aimee Mann tänker efter före. Men hon är inte bara hjärna utan även hjärta, både på skiva och live. Och det är därför jag blir lite förbryllad över att det inte lossnar oftare när hon möter sin publik.
Pratar vi låtar och praktiskt musicerande så finns det inte mycket att klaga på.
Aimee står längst fram, i smal 70-talskavaj, skjorta och slips, en lätt androgyn uppenbarelse. Men det händer inte
mycket med henne som visar att det hon gör för oss just i stunden faktiskt är livsviktigt.
Några få gånger släpper hon garden. När hon väl börjar prata med sin andäktiga publik är hon kul, lika kul som jag minns henne från en intervju jag gjorde. Och mot slutet av ordinarie set får hon lite rock”n”roll i benen och hoppar runt så smått. Men i slutändan är det ändå kraften och kvalitén i låtarna som räddar allt.
Aimee Manns två senaste alster är skivor jag gärna spelar hemma. Det kommer jag även att göra framöver. Men jag kommer knappast att springa benen av mig för att se henne live.

Annons
Annons
Annons