Recension

TolvskillingsoperanAllra bäst är musiken

Under strecket
Publicerad
Annons

Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan”, med urpremiär 1928 i Berlin, är en politisk satir över det borgerliga samhällets rövarmentalitet och korruption. Den bygger på John Gays ”Tiggarens opera”, som skrevs 200 år tidigare som en parodisk operapastisch. Kurt Weill, som komponerat den välkända musiken till Brechts pjäs, vävde in trådarna av operaparafras i jazz, populära dansrytmer, gatumusik och kabaré.
När Östgötateatern sätter upp ”Tolvskillingsoperan” skriver teaterchefen i programmet att man gjort repertoarvalet utifrån viljan att presentera en modern klassiker om det svåra i att vara människa, eftersom verket saknar politisk sprängkraft i dagens Sverige.

Men nog kan maktens korridorer, politikens manipulationer och konsumtionssamhällets vinnare och förlorare fortfarande belysas genom Brechts beska samhällskritik. Och nog försöker regissören Åsa Melldahl ibland vässa udden, även om helheten vilar mest på underhållning i stunden.
Tore SÆthers sceniska miljöer är ruffigt mörkröda med ljusramper och tunna ridåer. Här blandas ett Dickens-London med ett ”Cabaret”-Berlin, men med en snällare upplaga av dekadens och desperation. Enfaldigt fumliga smågangsters, chickt uniformerade horor, falska tiggare och operettsprättiga poliser befolkar scenen.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons