X
Annons
X
Recension

Allen trampar vatten

Gil (Owen Wilson) är ännu en amerikan i Paris, helt rätt plats för någon med romanskrivande i tankarna. Men han känner sig icke desto mindre obekväm. Möjligen beror det på ressällskapet: tvära svärföräldrar och shopoholiserad, ytligt pladdrande fästmö (Rachel McAdams). Men han besväras också av nostalgiska drömmerier. Hur mycket bättre, mer levande och spännande, var inte allting under Hemingways och Fitzgeralds parisiska 1920-tal?

Sagolikt nog uppenbaras en tidsmaskin i form av en veteranbil på ett öde torg vid midnatt: Gil transporteras tillbaka till ljuva nätter med sprakande kalas i lag med Scott och Zelda, Pablo och Gertrude och alla andra man (och han) har läst så mycket om. Allt är underbart. Hemingway talar om mod och sanning, Salvador Dalí talar om noshörningar. Att leva i det förgångna framstår som en alltmer oemotståndlig möjlighet.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X