X
Annons
X
Recension

No shame Allen lyckas vara både nyttig och underhållande

Exemplariska gästartister och smart lyrik – Lily Allens "No shame" avslöjar hennes smittsamma kärlek till den brittiska musikhistorien. Det enda som får Andres Lokko att tappa koncentrationen är när Allen ägnar sig åt blåögd slentriansoul.

Lily Allen
Lily Allen Foto: Kamil Zihnioglu/TT

På överdrivet svordomsstinn cockney och med en lekfullt feministisk mördarinstinkt – dessutom som barn till en av Storbritanniens mest kända komiker – var Lily Allen redan på förhand dömd att bli ett högst kortlivat fenomen i ett skojfriskt gränsland mellan All Saints popmelodier, 1990-talets brittpop-attityd och en urengelsk musichall-humor.

Det här var nästan femton år sedan. Och med Allens tredje album, "Sheezus" från 2014, verkade belackarna ha fått rätt. Ett småmediokert popalbum och, kanske värst av allt i hennes fall, opersonligt och i nästan komplett avsaknad av karakteristisk ironi och sarkastiska långfinger i luften.

Lily Allen

Foto: Kamil Zihnioglu/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X